Lovisa, hjärtat mitt, snälla, mamma hukade sig bredvid Lovisa vi måste bo här ett tag, det är bara tillfälligt, snart är allt över och då åker vi tillbaka till stan.
Lovisa tittade bara på mamma utan ett ord.
Lovisa, hör du vad jag säger? Förstår du? Mamma skakade om henne försiktigt.
Ja, jag hör dig, mamma…
Men varför är du så tyst då? Mamma var märkbart irriterad, det såg Lovisa tydligt.
Jag är inte tyst, mamma, jag tänkte bara.
Hon tänkte… Mamma suckade. Se här, så mycket böcker det finns, Lovisa Åh, hur jag älskade att läsa när jag var liten…
Mamma… måste vi bo här länge?
Jag vet inte, hjärtat, för tillfället måste vi bo här.
Lovisa förstod precis allt som hade hänt med dem, med deras familj. Mamma trodde felaktigt att Lovisa var liten och inte begrep nåt.
Lovisa, moster Karin kommer att titta till dig, jag lagar mat för hela dagen, åker iväg på morgonen och kommer tillbaka på kvällen. Och på helgerna är vi tillsammans, då ska vi bada i sjön
Mamma dold sitt ansikte i händerna, som om det var en reklam för en motivationskurs på TV.
Förlåt mig… förlåt, gumman…
Mamma, gråt inte, det behövs inte. Jag vet att pappa har lämnat oss, jag vet att vi måste klara oss själva nu, och att du tyckte att mormors lilla stuga var bästa lösningen. Och lägenheten hyr vi ut så vi får in lite stålar.
Jag vet allt, mamma Jag lovar att vara snäll, vänta på dig, läsa böcker, och moster Karin har ju koll på mig.
Vi klarar det, mamma Och till hösten börjar jag i skolan. Mamma… Finns det en skola här?
Nej, lilla vän, här fanns en skola förut, men nu är den borta. Men i höst, jag lovar, då flyttar vi tillbaka till vår lägenhet. Allt detta är bara tillfälligt, tills jag hittar ett vettigt jobb.
Och lägenheten är uthyrd till augusti, lagom tid för oss, så kan vi renovera sen och äntligen bo ordentligt. Det ordnar sig, Lovisa…
Jag vet, mamma…
Den kvällen satt mamma och Lovisa länge på bron framför det lilla huset och mamma berättade hur hennes egen mormor, Ingrid, hade varit världens bästa.
Mamma, hade du en mamma?
Jadå, suckade mamma, jag har fortfarande en, men hon har liksom aldrig riktigt behövt mig.
Hur då? Behövde dig inte?
Det var bara så. Jag kom till lite oväntat, pappa och hon kunde inte leva ihop, han flyttade till Malmö och startade nytt liv där. Mamma försökte ett tag, men snart lämnade hon mig hos mormor Ingrid och stack iväg till stan för att bli lycklig…
Och blev hon lycklig då?
Jodå, dotter, hon hittade lyckan, men mig glömde hon helt Skaffade ny man, fick två barn till, jag blev bara gratulerad på födelsedagen, nån jul ibland.
Vet du, jag minns att hon kom ut hit ibland, nån av hennes barn var sjuk, så hon släppte av dem här Ni vet, landet, frisk luft.
Hon berättade aldrig för dem om mig, de visste inte att jag var deras syster.
Mormor sa till henne att jag snart skulle ha skolavslutning och önskade mig en klänning… Men hon skrek på mormor, sa att mormor var hjärtlös, hennes eget barn var sjukt och mormor tänkte bara på klänningar!
“Ylva, Ingrid är ju också ditt barn, hur kan du bara så där?” sa mormor till henne.
“Hon klarar sig, den hästen… Låt henne jobba ihop till klänningen själv.” så fräste hon bara.
Mormor blev så arg att hon kastade ut henne
Mamma, du kallar henne aldrig för mamma bara hon…
Jag vet, förlåt, gumman… jag kan inte kalla henne mamma, för det var Ingrid, min mormor, som var min mamma.
Och du fick ditt namn efter henne, mamma?
Precis så… efter mormor Ingrid.
Älskade du henne?
Vem?
Mormor Ingrid.
Otroligt mycket! När hon gick bort kändes världen grå och trist… Vet du, jag älskade Ylva också, väntade på henne, varenda födelsedag, varje högtid… Jag längtade.
När jag var sjuk, första skoldagen, när mormor dog… jag hoppades att hon skulle komma…
Men det gick inte, hennes nya mans mamma fyllde jämt Hon kom senare, grät lite Sen sa hon att jag skulle packa. Jag var ändå minderårig.
Jag trodde hon skulle ta med mig hem till sig, men nej, hon skickade mig till ett elevhem.
Min första nyårsafton firade jag inte med mormor. Jag var naiv, trodde mamma skulle ta mig till sig. Men nej.
Förlåt, går inte, Ingrid, hela huset fullt av folk, släkten hälsar på, var skulle jag lägga dig?
Då bestämde jag mig för att åka hem ändå. Jag hade ju ett hem.
Ge mig nyckeln till mormors stuga, sa jag.
Varför det? svarade hon, flackade med blicken.
Det är mitt hus nu också, utifall du tror du kan ta mitt arv, så tror du fel.
Det är mitt hus med! protesterade hon. Hon ville åka ut och fira nyår där.
“Jag lovar dig, dyker du och ditt gäng upp där, då sabbar jag festen för er. Ge mig nyckeln!”
Hon gav mig inte nyckeln, så jag klättrade över staketet, köpte två nya lås på ICA, bad grannen, farbror Sven, hänga om låsen åt mig.
Och grannarna, de sa att om Ylva försökte ta stugan från mig, då skulle de gå man ur huse av respekt för mormor.
Det där nyårsfirandet blev ensamt, men så kom tjejerna och det blev riktigt trevligt till slut…
Och så fyllde jag arton.
Ser du henne aldrig nu?
Nej… Varför skulle jag? Hon har inget att prata om med mig, jag har ännu mindre att säga henne.
Mamma… du…
Vad?
Du skulle väl aldrig göra som hon, mot mig?
Aldrig i livet, Lovisa! Hör du? Aldrig!
…Lovisa var redan stor och inget kändes särskilt läskigt. Mamma åkte till jobbet, moster Karin hälsade på två gånger om dagen.
Lovisa åt, dukade av, diskade sin tallrik, matade dockan Greta och slog sig ner med en bok.
Hon hade precis lärt sig läsa och tyckte det var allra roligast att läsa för Greta och nallebjörnen Magnus.
Dagarna gick likadant. Först grät Lovisa ibland, men det var som om tårarna kom av sig själva, liksom från någonstans utanför henne. Ingen idé att kämpa emot. Fast så kom mamma alltid hem, och allt blev bra igen.
Men en kväll kom inte mamma. Hon kom inte, och kom inte, och tiden gick Det blev mörkt, Lovisa tände lampan i taket och drog för gardinerna.
Var inte rädda, Greta, Magnus, Maja och clownen Anders, var inte rädda, viskade Lovisa till sina leksaker.
Hon funderade på att gå till busshållplatsen och möta mamma, men hon mindes vägen dåligt och var rädd att missa henne.
Lovisa försökte mota bort de mörka tankarna, nej, mamma skulle aldrig glömma bort henne Men tänk om Om mamma plötsligt gifte om sig, fick andra barn och glömde Lovisa helt? Och Lovisa blev kvar helt ensam i detta hus
Av all denna självömkan brast Lovisa i gråt. Hon grät så hon började kippa efter andan, ögonen gjorde ont och halsen var alldeles raspig. Snart hade hon somnat, hulkande i fönsterkarmen.
Något rasslade ute i förstugan. Tänk om det var råttor eller ännu värre, mammas mamma, mormor Ylva, som Lovisa aldrig sett? Skulle hon komma nu och ta huset från dem? Jaga Lovisa på porten? Lovisa tjöt till tyst för sig själv.
Plötsligt öppnades dörren och lampan slogs på.
Mamma! Lovisa flög upp så stolen for i golvet mamma, mamma!
Min lilla tjej, Lovisa, älskade du… förlåt, förlåt… jag missade sista bussen, fick kliva av vid nästa hållplats och gått genom skogen hit.
Mamma, var du rädd?
Jätte, Lovisa, jag var livrädd för din skull! Jag bölade hela vägen, skrämde bort varenda älg, skrattade och grät mamma på en gång.
Jag var rädd att du skulle tro att jag lämnat dig.
Och då… då ljög Lovisa för första gången i sitt liv.
Mamma, jag trodde aldrig så om dig, för jag vet, du skulle aldrig lämna mig.
Så ljög Lovisa. För det hade hon tänkt. Men hon vågade inte oroa mamma mer.
Mamma och Lovisa bodde kvar i stugan hela sommaren till slutet av augusti, sedan började Lovisa skolan och mamma fick ett bra jobb.
Pappa bestämde sig för att dra mamma inför Tingsrätten, så han skulle få Lovisa på helgerna. Mamma skrattade bara, suckade och sa att han aldrig ens visat intresse innan.
Jag har aldrig stoppat honom, sa mamma, han har bara inte velat…
Nu var det ändå så att Lovisa träffade pappa på helgerna. Först var det kul, men ganska snabbt
Mamma, jag tror pappa är lite som din Ylva… Jag tror inte han behöver mig heller. Han tar mig bara till leklandet på köpcentret, och sen sitter han med mobilen och ringer folk och bråkar.
Och jag sitter där på bänken och tittar på småbarnen, mamma jag vill inte träffa pappa mer Kan vi säga det?
Pappa blev arg så det rök ur öronen och anklagade mamma för att förstöra allt.
Jag är pappa, skrek han, men du hindrar mig.
Pappa… Jag är faktiskt inte liten längre, varför går vi till leklandet? Och chips vill jag inte ha jag har vuxit ifrån det.
Kommer du ihåg när du lämnade oss, när jag var ensam hemma hela dan? När mamma missade bussen och sprang genom skogen, jag var ensam hemma… Och då… jag tror till och med att det fanns vargar i skogen…
För andra gången ljög Lovisa, nu för pappa om vargarna. Han lyssnade, sa inget, och gick sin väg.
Men så, efter en månad, kom han tillbaka Bad om ursäkt, sa att han förstått och så gick de på bio Lovisa och pappa.
Och nu längtade Lovisa faktiskt efter pappa igen
Ingrid sprang du verkligen från vargar den där natten? frågade pappa mamma.
Jajamen, sa mamma utan att blinka.
Och sen pratade mamma och pappa om något, och pappas tåg gick. Ja, mamma sa det, att hans tåg hade gått.
Mamma, sa Lovisa eftertänksamt, om pappas tåg gått, hur ska han då komma hem? Kan han inte stanna här i natt?
Pappa tittade snällt på mamma. Men mamma var obeveklig.
Han får allt gå hem Det finns inga vargar här, sa hon och vinkade ut pappa.
Mamma han ville väl stanna? frågade Lovisa i sängen den natten.
Ja.
Förlåter du honom inte?
Mamma teg.
Mamma, det är din sak, men jag älskar er båda
Jag vet, Lovisa.
Men dig mest, du är världens modigaste mamma, du sprang genom hela skogen till mig, du var inte ens rädd för vargarna.
…Åren gick. Lovisa skulle gifta sig.
Mamma jag måste erkänna en sak, sa Lovisa.
Berätta, vännen.
Mamma den gången tänkte jag att du skulle lämna mig, som Ylva…
Åh min älskling Tror du att jag kunde det…
Då visste jag inte… Förlåt mig.
Det är jag som ska be om ursäkt för allt du behövt vara med om…
De stod kvar där, kramades, mamma och dotter alltid tillsammans. Mamma är alltid nära.
