Sanna, mitt barn, jag ber dig mamman satte sig på huk framför Sanna vi behöver bo här ett tag, snart är allt över, och då reser vi tillbaka till staden.
Sanna tittade tyst på mamma.
Sanna, hör du vad jag säger? Förstår du? mamman skakade lätt om Sanna.
Ja, jag hör dig, mamma
Men varför säger du inget? Mamman blev nervös, Sanna märkte det.
Jag var inte tyst, mamma, jag tänkte bara.
Tänkte, ja. Men titta, titta så många böcker det finns här, Sannalilla Åh, hur jag älskade att läsa böcker när jag var barn
Mamma kommer vi behöva bo här länge?
Jag vet inte, hjärtat, vi måste stanna här en tid.
Sanna förstod allt som hade hänt med deras familj. Det var onödigt av mamma att tro att Sanna var för liten för att begripa.
Sanna, moster Karin kommer att hälsa på dig ibland, jag måste jobba hela dagarna, åker iväg på morgonen och kommer hem till kvällen. Men på helgen är vi tillsammans, vi badar i sjön, promenerar i skogen
Mamma dolde ansiktet i händerna.
Förlåt, förlåt mig
Mamma, gråt inte, snälla du. Jag vet att pappa lämnade oss, jag vet att vi måste klara oss själva, och att du trodde det här lilla huset efter mormor var det bästa vi hade. Och att hyra ut lägenheten till främlingar.
Jag vet allt, mamma Jag lovar att vara snäll, jag väntar på dig och jag ska läsa böcker, och moster Karin kommer ju och tittar till mig.
Vi klarar oss, mamma Och till hösten börjar jag i skolan. Mamma… finns det en skola här?
Nej, lilla vän, det har funnits en skola här, men inte nu längre. Men till hösten, det lovar jag dig, flyttar vi tillbaka till lägenheten. Det här är bara tillfälligt, tills jag får ett riktigt jobb.
Vi har hyrt ut lägenheten till augusti, tiden kommer att räcka, sen kan vi fixa lite och börja om. Det blir bra till slut, min skatt
Jag vet det, mamma
Den kvällen satt mamma och Sanna länge på trappan till det lilla huset, och mamma berättade om sin barndom, om sin fina mormor.
Mamma, hade du en mamma?
Ja, suckade mamma och hon finns ännu, men hon behövde mig aldrig riktigt.
Hur då? Hur behövde hon dig inte?
Det var så, lilla vän. Hon fick mig tidigt, hon och pappa gick skilda vägar, han flyttade till en annan stad, skaffade ny familj. Mamma dröjde kvar en stund, men lämnade mig till mormor Signe och for sedan till stan för att söka lyckan
Och fann hon lyckan?
Lycka fann hon, men glömde bort mig Hon gifte sig, fick två barn, och jag jag fick bara grattis på födelsedagen och till jul.
Jag minns en gång, hon kom hit med sina barn för den ena var sjuk, ren luft och natur sade hon. Men de visste inte ens att jag var deras syster.
Mormor bad henne köpa en klänning till min skolavslutning Då skällde hon ut mormor, sa att mormor var hjärtlös, att hennes eget barn var sjukt men mormor bara tänkte på klänningar.
Signe, sa mormor argt, Sanna är också ditt barn.
En frisk häst, morrade hon tillbaka, kan väl tjäna ihop till sin klänning själv.
Då blev mormor arg och skickade iväg henne
Mamma, du kallade henne aldrig mamma, bara hon
Jag vet det, förlåt min skatt jag kan inte kalla henne mamma, för mormor Signe var ju min riktiga mamma.
De döpte dig till Sanna efter mormor Signe, eller hur, mamma?
Jo det gjorde de nog Till hennes ära.
Älskade du henne, mamma?
Vem då?
Mormor Signe.
Ja, väldigt, väldigt mycket. När hon gick bort blev allt mörkt Jag älskade också henne mamma väntade jämt och hoppades att hon skulle komma. På varje födelsedag, varje helgdag.
När jag blev sjuk, till första skoldagen, när mormor dog då väntade jag.
Hon kom inte, för hennes mans mamma fyllde år Hon kom senare och grät, sa åt mig att packa. Jag var ju omyndig då.
Jag trodde att mamma skulle ta hem mig, men nej, hon ordnade att jag skulle bo på internat när jag studerade.
Min första nyårsafton mötte jag där, utan mormor. Jag trodde naivt att mamma skulle ta mig till sig, men hon sa bara: Förlåt, det är fullt med folk hemma nu, släkten kommer, var ska jag ha dig?
Då bestämde jag mig för att resa hem, till vårt hus.
Ge mig nycklarna till mormors hus, sa jag.
Varför då? sa hon nervöst.
Det är mitt hem, om du tror du kan ta min arvedel har du fel.
Det är mitt hus också, sa hon, och vi hade tänkt fira nyår där, i naturen.
Jag lovar dig, sätter ni en fot där förstör jag ert firande. Nycklarna!
Hon gav dem inte. Men varför skulle hon? Jag klättrade över staketet, köpte två nya lås i byn, bad farbror Erik sätta dit dem.
Och när Zoya försökte kräva huset sa alla grannar att de skulle stå på min sida, för mormors skull.
Den nyårsaftonen tänkte jag vara ensam, men mina vänner kom och vi hade det roligt
Sen fyllde jag arton.
Har du träffat henne mer?
Nej Varför det? Vi har inget att prata om.
Mamma du
Vadå? Är du rädd att jag ska lämna dig likadant? Aldrig, hör du det? Aldrig någonsin!
Sanna var så vuxen, inget skrämde henne. Mamma åkte till jobbet, och moster Karin tittade in två gånger per dag.
Hon åt själv, plockade undan, diskade tallriken, matade dockan Ulla och satte sig för att läsa.
Sanna hade just lärt sig läsa, det var så roligt att läsa för Ulla och nallen Björn.
Dagarna gick sina gängor. Först grät hon ibland, men mest rann tårarna av sig själv, och Sanna försökte hålla dem tillbaka.
Sen kom mamma hem och allt blev lättare.
Men en kväll kom mamma inte alls. Sanna väntade och väntade. Det blev mörkt. Hon tände taklampan och drog för gardinerna.
Var inte rädda, Ulla, Björn, Majken, Nina och clownen Anders, allt går bra, tröstade Sanna sina leksaker.
Kanske borde hon gå till hållplatsen och möta mamma men vägen var lång, hon kunde missa henne.
Sanna försökte sätta undan dumma tankar. Nej, mamma skulle aldrig överge henne, aldrig Hon hade ju ingen mormor Signe här, vem skulle hon vara hos?
Hon såg framför sig att mamma skulle gifta om sig, få fler barn, och glömma bort Sanna. Och Sanna skulle vara alldeles ensam i huset
Av medlidande till sig själv grät Sanna högt. Hon tappade andan, grät och somnade sittande på stolen vid fönstret.
Plötsligt hörde hon ljud i förstugan tänk om det var råttor, eller kanske den där mormor Zoya som Sanna aldrig sett, hade kommit för att ta huset? Skulle hon kasta ut Sanna?
Då öppnades dörren, lampan tändes.
Mamma! Sanna hoppade upp, stolen föll. Mamma, min mamma!
Mitt älskade barn, lilla Sanna förlåt, förlåt jag missade sista tåget, fick gå från grannbyn.
Var du rädd, mamma?
Väldigt rädd, Sanna, mest för dig! Jag grät och bad dig att inte vara ledsen, men grät ändå Skrämde bort alla vargar Mamman skrattade och grät samtidigt.
Jag var så rädd att du skulle tro att jag övergivit dig.
Och där, för första gången i sitt liv, ljög Sanna för mamma.
Nej mamma, jag tänkte aldrig så, för jag vet att du aldrig skulle lämna mig.
Sanna sa så för att skona sin mamma, fast hon faktiskt hade varit rädd för det.
Mamma och Sanna bodde kvar i huset till slutet av augusti och då började Sanna skolan, mamma hade hittat nytt arbete.
Pappa bestämde sig för att kräva umgänge med Sanna på helgerna. Mamma bara log och sa att han aldrig ens försökt träffa henne, så varför nu?
Jag har inte förbjudit det, sa mamma. Det är han som aldrig velat
Nu träffar Sanna sin pappa ibland på helgerna. Först sprang hon glatt till honom, men sen
Mamma, det känns som min pappa är som din Zoya, han behöver mig egentligen inte, han träffar mig mest för att det ska se så ut. Han lämnar mig alltid i lekrummet på gallerian och sitter själv och ringer och skäller på folk.
Jag sitter på bänken och ser på småbarnen, mamma jag vill inte gå till pappa längre Kan vi säga det till honom?
Pappa blev arg och sa att mamma satte Sanna emot honom.
Jag är pappa, du förbjuder mig.
Pappa jag är inte liten längre, varför tar du mig till det där rummet? Och chips gillar jag inte jag har vuxit ifrån det.
När du lämnade oss, när jag var hemma själv hela dagen Pappa, när mamma missade tåget och gick genom skogen hem det var vargar då, och jag var ensam hemma
För andra gången ljög Sanna nu för pappa. Om vargarna. Pappa lyssnade och gick.
En månad senare kom han tillbaka. Han bad om ursäkt och sa att han förstått, och de gick på bio. Tillsammans.
Nu sprang Sanna gärna till pappa igen.
Sanna sprang du verkligen från vargar då? frågade pappa mamma.
Ja, svarade mamma utan att blinka.
Sen talade de länge och pappas tåg gick. Mamma sa så: Ditt tåg har gått.
Mamma, sa Sanna, om pappas tåg gått, hur kommer han hem? Ska han inte stanna här?
Pappa såg på mamma. Men mamma var bestämd.
Han går till fots Här finns inga vargar, sa hon och visade honom ut.
Mamma han ville komma tillbaka, eller hur? frågade Sanna den natten när de låg tillsammans.
Ja
Kommer du förlåta honom?
Mamma var tyst.
Mamma, det är din sak, men jag älskar er båda
Jag vet, Sanna, mitt barn.
Men mest dig, för du är världens modigaste mamma. Du sprang till mig fast du var rädd för vargar.
Åren gick. Sanna skulle gifta sig.
Mamma jag måste erkänna något.
Ja, min skatt?
Mamma då, jag trodde att du hade lämnat mig, som Zoya
Men lilla vän Hur skulle jag kunna göra det?
Jag visste inte då, mamma förlåt mig.
Du ska förlåta mig också, för allt det där du fått gå igenom
De stod och höll om varandra, mor och dotter de två. Alltid tillsammans. Mamma är alltid nära, vad som än händer.
