Olle lilla, min dotter, jag ber dig – vi måste bo här ett tag, snart är allt över och då flyttar vi tillbaka till stan Olle såg tyst på sin mamma. – Olle, hör du vad jag säger? Förstår du? – mamma skakade Olle lätt. – Jag hör, mamma… – Varför är du tyst då? – Mamman blev nervös, Olle såg det. – Jag var inte tyst, mamma, jag tänkte bara. – Tänkte, ja… Titta så många böcker det finns här, Olle… Åh, vad jag älskade att läsa när jag var barn… – Mamma … måste vi bo här länge? – Jag vet inte, gumman, vi måste bo här så länge som behövs. Olle förstod allt som hänt med dem, med deras familj. Mamma trodde förgäves att Olle var liten och inte förstod. – Olle, moster Karin kommer att hälsa på dig, jag lagar mat för hela dagen, åker iväg på morgonen och kommer hem på kvällen. Och på helgerna är vi tillsammans, går till sjön och badar… Mamma dolde ansiktet i händerna. – Förlåt mig… – Mamma, gråt inte, snälla. Jag vet att pappa lämnat oss, jag vet att vi måste klara oss på något sätt och att du tyckte det var bäst att vi flyttar till mormors stuga. Och hyr ut lägenheten till några främmande. – Jag vet allt, mamma… Jag ska vara snäll, det lovar jag, jag väntar på dig och läser böcker, och moster Karin håller koll på mig. – Vi klarar oss, mamma… Och till hösten börjar jag skolan. – Mamma… finns det en skola här? – Nej, lilla vän, här fanns det en skola förut, men inte längre. Men jag lovar, till hösten flyttar vi hem till vår lägenhet. Det är bara tillfälligt, tills jag hittar ett riktigt jobb. – Lägenheten har jag hyrt ut till augusti, det räcker. Sedan fixar vi till den och lever vidare. Det ordnar sig, älskling… – Jag vet, mamma… Den kvällen satt mamma och Olle länge på verandan till lilla stugan och mamma berättade om sin barndom och om hennes fina mormor. – Mamma, hade du också… en mamma? – Det hade jag, – suckade mamma, – och hon finns ännu, men… jag var aldrig riktigt viktig för henne. – Hur då? Hur då inte viktig? – Det var så, lilla vän. Jag kom till världen tidigt, mina föräldrar kom inte överens, pappa åkte till en annan stad och startade en ny familj. Mamma klarade sig ett tag, sen lämnade hon mig hos mormor Sonja. Själv for hon in till stan, för att söka sitt eget liv… – Och… hittade hon lyckan? – Lyckan hittade hon, min dotter, men mig glömde hon bort… Hon gifte om sig, fick två barn till, och jag… ja, mig ringde hon bara på födelsedagen och till påsk. – Jag minns nu, hon kom hit ibland när ett av barnen var sjukt, för att andas lantluft. – De visste inte ens att jag var deras syster. – Mormor bad henne komma hit och köpa klänning till min examen… Då skrek hon åt mormor, om klänning – men hon hade sjukt barn! – ”Sonja är också ditt barn”, sa mormor, ”hur kan du?” – ”Frisk flicka kan köpa själv”, väste hon. Då blev mormor arg och skickade iväg henne… – Mamma, du har aldrig kallat henne mamma, bara hon… – Jag vet, förlåt, gumman… Jag kan inte säga ”mamma” till henne, för för mig var mormor Sonja som en mamma. – Är du döpt efter mormor Sonja, mamma? – Kanske det… Efter mormor… – Älskade du henne, mamma? – Vem? – Mormor Sonja. – Väldigt, väldigt mycket! När hon försvann, kändes allt svart… Och min mor… henne älskade jag också, väntade på henne på födelsedagar och lov. – När jag var sjuk, när det var skolstart, när mormor dog… jag väntade alltid. – Hon kom aldrig, för hennes mans mamma fyllde år… Hon kom sen, grät lite… Och skickade in mig på internat. – Första nyår utan mormor. Naivt, jag trodde jag skulle få bo hos mamma, men hon sa: – ”Förlåt, Sonja, jag har fullt hus, släkten kommer, jag har ingen plats.” – Då bestämde jag mig för att åka hem till mitt hus. – ”Ge mig nycklarna till mormors hus” sa jag. – ”Varför?”, ögonen fladdrade. – ”Det är mitt hus, du kan inte ta mitt arv”, sa jag. – ”Det är mitt hus också”, sa hon. ”Vi ska dit på nyår.” – Jag sa: ”Om ni kommer, då förstör jag ert firande. Nycklar!” – Hon gav mig aldrig några nycklar. Jag klättrade över staketet, köpte nya lås och bad grannen, farbror Fredrik, byta ut dem. – Och när Zoya (hon alltså) ville ha stugan, ställde sig alla grannar bakom mig, för mormors skull. – Det nyåret skulle jag vara själv, men vännerna kom… – Sen fyllde jag arton. – Du träffar henne inte längre? – Nej… Varför skulle jag? Vi har ingenting att säga varandra. – Mamma… du… – Vad? – Kommer du lämna mig på samma sätt? – Aldrig i livet, hör du det? Aldrig! … Olle kände sig redan vuxen och var inte rädd alls. Mamma åkte till jobbet, moster Karin kom två gånger om dagen. Hon åt, städade av bordet, diskade, matade dockan Lisen och satte sig att läsa. Olle hade just börjat läsa och läste gärna för dockan och nallen Micke. Dagarna såg likadana ut. I början grät Olle, eller snarare – tårarna föll bara, Olle försökte tvinga in dem igen, men de trillade… Det var inte hennes fel, såndär otillräcklig gråt. Men så kom mamma hem och allt blev bra. Men en kväll kom mamma inte. Hon var borta och borta, solen gick ner, Olle tände lampan och drog för gardinerna. – Var inte rädda, Lisen, Micke, Maja, Ninni och clownen Anders, var inte rädda, viskade Olle till leksakerna. Ska jag gå till stationen och vänta på mamma? Hon mindes inte riktigt vägen och var rädd att gå vilse. Olle försökte mota bort alla hemska tankar – nej, hennes mamma skulle aldrig lämna henne, nej, nej… Hon hade ju ingen mormor Sonja kvar. Olle såg bilder framför sig, att mamma skulle gifta om sig, få andra barn, och glömma bort Olle. Att Olle skulle bo ensam i stugan… Av självömkan började hon storgråta. Hon satt och hulkade på stolen vid fönstret, tills hon somnade. Plötsligt hörde Olle ett ljud i förstugan. Tänk om… det är råttor? Eller… tänk om det är Zoya, mammas mamma, som kommit för att ta huset ifrån dem? Då måste Olle sova ute. Tyst började Olle gnälla. Dörren öppnades, lampan tändes. – Mamma! – Olle hoppade upp, stolen välte, – mamma, mamma! – Mitt barn, min Olle, lilla älskling… förlåt, förlåt… Jag missade sista tåget, gick till fots från nästa station. – Mamma, var du rädd? – Väldigt, Olle, jag var så rädd för dig! Jag grät, bad dig sluta gråta, men grät själv… Skrämde alla vargar, skrattade mamma genom tårarna. – Jag var rädd att du skulle tro att jag lämnat dig. Och då… den kvällen ljög Olle för sin mamma, för första gången i sitt liv. – Mamma, jag trodde aldrig du lämnat mig. Jag vet att du aldrig skulle göra det. Ja, det var en lögn, för Olle hade faktiskt tänkt så, men ville inte göra mamma ännu ledsnare. Mamma och Olle bodde kvar i stugan till augusti, sen började Olle skolan, mamma fick ett bra jobb. Pappa stämde mamma för att han ville ha Olle ibland. Mamma skrattade och sa att han aldrig förut visat intresse. – Jag har aldrig förbjudit, bara han inte ville själv… Nu träffar Olle pappa på helger. I början sprang hon till honom glad, men sen… – Mamma, jag tror min pappa är som din Zoya – han bryr sig inte om mig. Han tar mig till leklandet på köpcentret, men sitter bara och ringer och bråkar. – Jag sitter på bänken och tittar på småbarnen, mamma… Jag vill inte gå dit. Kan vi säga det till honom? Pappa blev arg och sa att mamma vände Olle emot honom. – Jag är pappa, skrek han, och du förbjuder mig! – Pappa… jag är inte liten längre, varför går vi till det där tråkiga lekrummet? Och jag gillar inte chips… Jag har vuxit upp! – När du lämnade oss och jag var hemma ensam långa dagar… Och när mamma missade tåget och gick i skogen… då jag var ensam hemma, pappa… Olle ljög igen, den här gången om vargarna, för pappa. Han lyssnade färdigt och gick. Sen kom han tillbaka, efter en månad… Bad om ursäkt och sa att han förstått, och de gick på bio… Olle och pappa. Efter det såg Olle fram emot pappadagar också. – Sonja… var det sant att du sprang från vargar då? frågade pappa mamma. – Ja, svarade mamma utan att blinka. Sen pratade de och – pappa missade sitt tåg. Mamma sa att tåget gått. – Mamma, om pappas tåg har gått, hur ska han komma hem? Kan han inte stanna hos oss? Pappa såg på mamma. Men mamma var orubblig. – Han får gå, här finns inga vargar, sa mamma och vinkade ut pappa. – Mamma… han ville väl komma tillbaka, eller hur? frågade Olle på natten, liggande bredvid mamma. – Ja… – Du kommer inte att förlåta honom? Mamma var tyst. – Mamma, det är din sak, men… jag älskar er båda… – Jag vet, Olle, min dotter. – Men dig mest, för du är världens modigaste mamma, du sprang till mig utan att vara rädd för några vargar alls. …Åren gick. Olle skulle gifta sig. – Mamma… jag måste erkänna något. – Vad är det? – Mamma… jag trodde då att du skulle lämna mig, som Zoya gjorde… – Åh, mitt barn… Skulle jag någonsin kunna göra det… – Jag visste inte det då, mamma… förlåt mig. – Det är du som ska förlåta mig, för att du behövde uppleva allt detta… Där stod de, mamma och dotter omfamnade… de är alltid tillsammans. Mamma är alltid nära