Du, vet du vad hela grejen med hur Anders gifte sig med Linnea bara för att hämnas på sitt ex, det är ju helt galet egentligen! Han ville liksom bevisa för sig själv men kanske ännu mer för alla runt omkring att han inte bryr sig om att Malin, hans stora kärlek, hade dumpat honom.
Malin och Anders hade varit ihop i nästan två år. Han var så förälskad i henne att han knappt visste ut eller in. Anders tänkte verkligen att det skulle sluta med bröllop. Men så fort han försökte prata om det, fick han alltid det där svaret:
Men varför ska vi gifta oss nu? Jag måste bli klar på universitetet först, och du har ju knappt fått fart på din klädfirma än. Ingen bil att tala om, och så bor du ihop med din syrra. Och visst, Elin är världens bästa, men att dela kök med henne varje morgon…? Nej tack! Hade du inte sålt huset hade vi kunnat bo där.
Anders blev alltid lite sårad, men Malin hade ju en poäng. Han bodde med syrran Elin i föräldrarnas gamla lägenhet, och affärerna hade knappt kommit igång, eftersom han fått ta över efter att pappan gick bort, trots att han knappt hunnit ta examen. Det var faktiskt ett tufft år de sålde huset tillsammans för att kunna betala av lån och rädda firman. Det blev till och med en liten buffert kvar, men gud, vad jobbigt det var. Efter försäljningen hade det ändå börjat vända, och Anders tänkte att tålamod och hårt arbete var allt som krävdes. Förr eller senare skulle han fixa både bil, hus och trädgård.
Men du, så tvärvände allting. Han skulle möta Malin vid Filmstaden inne i stan de pratade i telefon om att se en ny film ihop. Hon sa plötsligt att han inte skulle hämta upp henne, vilket var konstigt, för Malin brukade undvika tunnelbanan. Han väntade på bussen och såg henne rulla upp i en BMW.
Förlåt, men vi kan inte ses mer. Jag gifter mig, sa hon och tryckte en bok i hans hand innan hon hoppade in i bilen och åkte.
Anders stod där och fattade ingenting. Vad hade hänt på tre dagar när han varit bortrest?
Elin läste av honom direkt när han kom hem.
Du vet redan? Hon har hittat sig någon rik typ. Ska gifta sig den 25:e. Hon ville ha mig som tärna men jag sa nej. Hon har varit falsk, smugit bakom ryggen på dig! Elin började gråta av ilska för hans skull.
Anders höll om henne.
Släpp det, låt henne leva sitt liv. Vi kommer få det bättre än henne till slut.
Nästan ett dygn satt han inlåst på sitt rum. Elin försökte locka ut honom med nygräddade pannkakor:
Men snälla, kom ut och ät i alla fall!
Senare på kvällen kom han ut, alldeles vild i blicken:
Gör dig klar, vi ska ut.
Vad ska vi göra?
Jag ska fria till första bästa som säger ja.
Så där kan du inte göra, försökte Elin få honom att tänka om, du kan inte leka med andra människors liv.
Men han stod på sig.
Ja, då går jag själv.
Det var massor av folk i Humlegården. Första tjejen han frågade tittade konstigt på honom. Den andra backade undan som om han var galen. Men den tredje, som såg honom djupt i ögonen, nickade bara:
Visst.
Okej, vad heter du?
Linnea, svarade hon.
Vi måste fira förlovningen! sa han och drog med sig både Linnea och Elin till Espresso House.
Vid bordet blev det tyst. Elin visste inte vad hon skulle säga, medan Anders bara tänkte på hämnden. Han bestämde sig där och då: deras bröllop skulle också bli den 25:e.
Linnea bröt tystnaden:
Det finns säkert någon tung anledning till att du friade till en främling. Om du ångrar dig, är det ingen fara. Jag går.
Nej, vi kör på! I morgon lämnar vi in pappren och sen får jag träffa dina föräldrar. Förresten, vi kan väl säga du till varandra? föreslog Anders och blinkade mot henne.
Hela månaden innan bröllopet träffades de varje dag, lärde känna varann, pratade om allt mellan himmel och jord.
Kan du inte bara förklara varför? frågade Linnea en kväll.
Alla har vi våra skelett i garderoben, svarade Anders och försökte skoja bort det.
Huvudsaken är ju ändå att de inte stör nuet. Men varför sa du ja?
Jag har alltid tänkt att jag är en prinsessa som blir bortgift av sin far till första bästa. De där sagorna slutar alltid med De levde lyckliga i alla sina dagar, så jag ville testa om det faktiskt funkar.
Det var egentligen inte så simpelt. Linnea hade själv blivit sårad innan, tappat lite sparpengar, och blivit mer kräsen. Hon ville hitta någon klok och självständig kille med driv, och i Anders såg hon just det. Hade han dykt upp med sina polare i stället för syrran, hade hon bara gått förbi honom.
Och vilken sorts prinsessa är du då? Törnrosa eller kanske Askungen?
Kyss mig, så får du se, skrattade hon.
Men nej, de blev inget med det, inte än.
Anders fixade hela bröllopet själv klänning, ringar, allt. Linnea behövde bara välja och säga vad hon gillade.
Du ska vara vackrast i världen, sa Anders hela tiden.
På stadshuset, precis innan ceremonin, sprang de på Malin och hennes kille. Anders pressade fram ett leende:
Grattis! sa han och pussade henne lätt på kinden. Lycka till med din vandrande plånbok!
Snälla du, gör ingen scen, svarade Malin frostigt och mätte Linnea med blicken. Linnea var lång, stilig, självsäker. Malin blev helt nervös och insåg nog att hon hade spelat sina kort fel från början.
Anders återvände till Linnea.
Allt bra, viskade han.
Det är inte för sent att backa, svarade Linnea tyst.
Nej. Nu kör vi hela vägen.
Men när de stod där, och han tittade in i sin nya frus ledsna blick, slog det honom vad han hackat ihop.
Jag ska göra dig lycklig, lovade han, och han menade verkligen det.
Så rullade vardagen igång. Elin och Linnea blev bästa kompisar, kompletterade varandra perfekt. Elin lärde sig tygla sitt hetsiga humör, medan Linnea ordnade upp allting hemma med sitt eviga tålamod.
Linnea var sjukt duktig ekonom och ordnade upp affärerna. Efter ett halvår öppnade de sin andra butik, och snart drog de igång ett företag för renoveringar också. Plötsligt gick affärerna som tåget de tjänade betydligt mer än förr.
Linnea var genial, men på ett sätt där hon alltid fick Anders att tro att det var han som kläckt idéerna. Allt borde varit toppen, men Anders saknade det där fladdrande, galna förälskelsepirret han haft med Malin. Allt med Linnea var stabilt, förutsägbart. Han tänkte ofta: Vardagen suger in mig. Jag älskar henne ju inte, och det är så det är.
Med Linneas hjälp gick de så pass bra att de kunde bygga ett eget hus ett stort, elegant enplanshus utanför Uppsala, med alla bekvämligheter.
Men desto bättre livet gick, desto oftare tänkte Anders på Malin: Hon stod inte ut, men nu skulle hon se bilen jag kör, och huset… det är ju rena palatset! Han kunde liksom inte släppa tanken: Tänk om…?
Linnea märkte att han var rastlös, kämpade för att bli älskad, men hjärtat är ju som det är.
Elin såg också vad som var på gång:
Du har mer att förlora än att vinna på detta, sa hon när hon hittade honom på Malins profil på Instagram.
Bry dig inte, Elin! fräste Anders.
Du är dum, Linnea älskar dig, men du fattar inte vad du har!
Anders blev förbannad. Vad vet Elin, egentligen? Han skrev ändå ett Hej till Malin.
Hon berättade att allt gått fel mannen hade lämnat henne helt barskrapad, hon pluggade aldrig klart, hade varken jobb eller egen lägenhet och bodde nu inneboende i Stockholm.
Anders tvekade några dagar men kunde inte låta bli. När Linnea åkte till sin sjuka mormor i Hälsingland bestämde han träff med Malin i Stockholm.
Han gick som på moln hela vägen upp, men verkligheten var en annan. Malin kom emot honom på Centralen.
Men herregud vad snygg du är! ropade hon och slängde sig om halsen på honom.
En doft av svett slog emot honom, han vände sig bort, lite äcklad:
Håll igen nu, folk kollar.
Vem bryr sig! skrattade hon högt.
Tunn kjol, smetigt läppstift, nån billig parfym hon var så långt ifrån Linnea man kunde komma. Och har hon alltid varit så här? Hur kunde jag inte se det? tänkte han medan hon tömde sin öl.
Om du ger mig lite pengar, kan jag göra dig glad, flinade hon.
Anders bara längtade därifrån.
Tyvärr, måste dra nu, sa han och reste sig.
Ska vi ses igen?
Tror inte det.
Han betalade notan och gav servitören några extra hundralappar Se till att hon får vila upp sig här ett tag.
I bilen hem körde han för fort. Fan vad Elin hade rätt! Vad höll han på med? Eller, var det ändå inte bra att han åkte?
Han tänkte tillbaka. Han hade aldrig kallat Linnea för det där smeknamnet, Linnean. Och nu slog det honom plötsligt hur mycket hon betydde. Han såg henne framför sig de där blå ögonen, hur hon log när han kom hem, hur hon rufsade om honom i håret med sina smala händer.
Jag lovade ju att göra henne lycklig, viskade han för sig själv, stannade bilen, samlade sig. Efter några minuter, satte han fart igen, svängde av på en liten grusväg och körde norrut.
När Linnea, eller rättare sagt hans älskade Linnean, stod på gårdsplanen i Hälsingland och såg honom hoppa ur bilen, grät och skrattade hon om vartannat.
Du är inte klok! sa hon, glädjetårarna rann.
Jag klarar mig inte utan dig ens två dagar, viskade han, och de stod där, tätt omslingrade, och var tvillingsjälar på riktigt.
