OlikA Människor
Jag minns fortfarande när jag träffade Helena. Hon var märklig. Otroligt vacker, javisst en riktig svensk blondin med kolsvarta ögon och långa, slanka ben. Kurvig. Och i sängen som en eldsvåda. Allt började med passion, ingen tid för eftertanke. Sedan kom graviditeten. Så vi gifte oss, som man ska.
Vår son föddes, lika ljushårig och svartögd som sin mamma. Allt var precis som det brukar vara: blöjor, välling, första stegen, de allra första orden. Och Helena var som vilken ung mamma som helst pysslade om barnet, sjöng vaggvisor, pratade mjukt och kärleksfullt.
Men när grabben blev tonåring började hon plötsligt fotografera. Gick någon kurs, kameran ständigt runt halsen. Knäppte bilder på precis allting.
Vad saknas dig egentligen? brukade jag fråga. Du jobbar ju som jurist, gör det och satsa mer på familjen. Sluta flänga runt överallt.
Jurist, rättade hon alltid torrt.
Och visst, allt hemma var på plats: middagen serverad, städat och rent, sonens läxor hjälpte hon till med. Jag kom hem från jobbet, slog mig ner i soffan framför teven, precis som det ska vara. Men något skavde det störde mig ändå att hon verkade försvinna in i världar där jag inte hade en plats. Hon fanns där, men ändå inte. Aldrig satt hon bredvid mig och såg på någon serie eller pratade om intressanta saker. Matade mig, sedan försvann hon in i sitt.
Är du min fru eller inte? grymtade jag när jag hittade henne med datorn i knät ännu en kväll.
Hon svarade inte, slöt sig.
Helena började resa till alla möjliga märkliga länder också. Tog semester, drog iväg med ryggsäck och kamera. Jag begrep mig aldrig på det där.
Kan vi inte hälsa på Per och Lasse vid stugan i Småland istället? De har bastu och gör egen snaps. Vi borde ha en egen sommarstuga, tycker du inte?
Helena tackade nej, men bjöd med mig på sina resor ändå. Jag testade en gång men herregud så trist! Allting konstigt, folk pratade språk jag knappt förstod, maten antingen för stark eller underlig. Jag har aldrig brytt mig om vyer, sånt intresserar mig inte.
Efter det reste Helena utan mig. Så småningom sa hon upp sig från jobbet.
Och pensionen då? blev jag irriterad. Och vad tror du egentligen? Tror du du blir någon stor fotograf? Vet du hur mycket pengar det krävs att slå sig fram?
Hon svarade aldrig. En gång sa hon dock tyst:
Jag ska ha min första egen utställning.
Jaha, precis som alla nu för tiden, muttrade jag surt. Vilken grej liksom.
Men på öppningen gick jag med. Fattade ingenting. Tigerögda gummor, rynkiga händer, måsar över vatten märkligt precis som Helena själv.
Jag skrattade bakom ryggen på henne efteråt. Några veckor senare köpte hon en bil till mig. Bara sådär. Vi är ju familj, kör du. Själv tog hon aldrig körkort. Hon tjänade ihop till bilen med sina bilder och beställningar.
Det skrämde mig. Helt plötsligt kändes hon som en främling i vårt hem. Varifrån kom alla dessa pengar? Män? Man kan ju omöjligt försörja sig på sådana påhitt. Inte så mycket att man har råd med bil. Är hon otrogen? Och även om inte, så blir det väl så småningom.
Jag försökte tillrättavisa henne en gång gav jag henne till och med en örfil, inget hårt. Men hon ryckte åt sig en kökskniv och drog den över magen på måfå. Två stygn hos doktorn. Tur att hon inte stack till ordentligt, hysterika. Hon bad senare om ursäkt, och jag lade aldrig mer hand på henne.
Hon älskade katter. Alla hemlösa skulle räddas hem, hon tog hand om dem, fixade nya hem. Vi hade alltid minst två katter själva. Trevliga, visst, men ändå de är ju inga människor! Hur kan man älska dem mer än sin man?
En gång dog en av hennes katter i famnen på henne. Helena sörjde som om det var ett barn: grät, drack för mycket vin, gav sig själv skulden. I flera dagar höll det på. Jag blev till slut så trött att jag slängde ur mig:
Du kan ju börja sörja kackerlackor också!
Mötte hennes tunga blick, teg, gav upp. Fick göra vad hon ville.
Vännerna och Helenas väninnor höll med mig alla sa att Helena blivit högfärdig, tappat fotfästet. Då sökte jag tröst hos grannkvinnan Ingrid, som också råkade vara Helenas barndomsvän. Ingrid var mycket enklare. Jobbade på Coop, försökte aldrig vara konstnärlig, alltid redo för snack och närhet. Visserligen drack hon rätt mycket, men jag tänkte inte gifta mig med henne direkt…
Jag väntade på att Helena skulle märka något och väsnas, slänga porslin, göra en scen. Då skulle jag äntligen säga: Och du då? Vart tar du vägen jämt? Sedan kunde vi förlåta varandra allt, ordna upp det, och jag skulle fasa ut Ingrid.
Men Helena sa inget. Tittade bara snett på mig, och till slut flyttade hon till eget rum. Närheten dog mellan oss. Hon drog sig undan varje gång jag försökte röra henne.
Sonen, Daniel, växte upp och tog examen på universitetet. Lika ljus och svartögd som sin mamma, och minst lika underlig.
När får jag barnbarn då? undrade jag.
Daniel skrattade bara han ville göra något viktigt, hitta riktig kärlek, då kanske det blev barn.
Mellan honom och Helena var det total harmoni de förstod varandra utan ord. Själv kände jag mig alltid utanför, och obekväm inför deras mörka ögon, omöjliga att läsa. Gick allt oftare till Ingrid.
Sedan fick Helena veta allt, någon på gården pratade förstås. Jag hade inte direkt försökt dölja nåt. En dag kom jag hem, och Helena satt vid köksbordet och rökte. Tyst, viskande, sade hon:
Gå nu. Ut härifrån.
Hennes ögon helt svarta, ringade av blåmärken.
Jag flyttade in till Ingrid. Väntade på att Helena skulle ringa och be mig komma hem. Efter någon vecka kom ett sms: Vi måste prata.
Jag blev glad, duschade, tog på dyr parfym. Men Helena sa direkt i dörren:
Imorgon lämnar vi in skilsmässopapperen.
Resten av tiden var som i en dröm. Skilsmässa, papper, underskrifter. Jag avstod min del av lägenheten. Egentligen hennes, hon fått den av sina föräldrar ändå…
Vad ska du göra nu? Ska du leva ensam och bitter? frågade jag surt vid domstolen. Tänkte till och med säga: Vem skulle vilja ha dig? men höll tyst.
Helena log mot mig, för första gången på många år, brett, ärligt:
Jag flyttar till Göteborg. Har fått ett stort fotoprojekt där.
Sälj inte lägenheten, bad jag, av någon anledning. Vart ska du annars ta vägen?
Jag kommer inte tillbaka, sa hon lugnt. Förstår du, jag älskar någon annan. Han är också fotograf, från Göteborg. Jättespännande människa. Men eftersom jag var gift kändes det fel att vara otrogen, och vi hade ju egentligen ingen riktig anledning att skiljas. Vi är bara olika människor, och det är väl inget skäl?
Kanske inte, mumlade jag.
Men vi skilde oss ändå, skrattade Helena. Jag var arg när jag fick veta om Ingrid, men insåg att allt blev till det bättre. Jag kommer bli lycklig, och du med. Gift dig med henne, hoppas ni får det bra.
Sedan gick hon.
Jag ska inte gifta mig! ropade jag efter henne.
Men Helena hörde det aldrig.
Sedan dess har jag inte hört något från henne. Bara en gång om året kommer det ett kort sms på min födelsedag: Grattis! Lycka och hälsa! Tack för vår son.
Och kanske, tänker jag idag, att det är just så vi var bara olika människor. Numera har jag lärt mig att sluta försöka forma någon annan efter mig själv. Istället gäller det att respektera, lyssna och släppa taget när livet kräver det.









