Olika människor
Alva var en speciell sorts flicka när hon växte upp. Jag och min fru Marianne förstod att vi själva hade lagt grunden till det. Vi hade bortskämt henne. Men hur kunde vi låta bli? Hon var så vacker, så ömsint, och vi hade kämpat så hårt för att få henne. Marianne hade så svårt att bli gravid. Vi hade försökt allt varit hos alla läkare i hela landet, till och med åkt upp till Stockholm för att träffa specialister. Men de höll bara ut händerna och sade att allt ser normalt ut.
Men om allt var normalt, varför fick vi då ingen bebis? En äldre läkare föreslog till slut att vi kunde prova med någon gammal huskur. Det gjorde vi. Vi hittade en äldre kvinna i Leksand som gav Marianne en ilande illasmakande tinktur att droppa på tungan varje dag. Marianne höll för näsan men tog den lydigt, och sedan blev hon gravid. Vår lycka visste inga gränser. Jag var så glad att grannarna hörde mina glädjetjut.
Graviditeten blev svår, och många gånger trodde jag att Marianne eller barnet inte skulle klara sig. Hon kunde inte hålla i sig maten, reagerade starkt på alla dofter, armar och ben svullnade, och hon sov knappt alls. Ständigt hemma, ständigt sjuk. När värkarna väl satte igång blev jag lättad, men det var bara början på problemen. Efter mer än tio timmars förlossning bestämde sig läkarna för kejsarsnitt. Vår dotter föddes klen och utmattad, och Marianne själv svävade mellan liv och död i två dagar. Men till slut, efter nästan en månad på barnsjukhuset i Uppsala, kom hon hem. Åh, vad jag längtade efter henne och vår lilla flicka, och snart skulle vi leva det lyckliga familjeliv jag alltid drömt om.
När Alva var fem satt jag en kväll med Marianne och sa allvarligt:
Marianne, vi måste bygga oss ett hus. Vi trängs ju i en liten etta. Alva växer. Hon måste ha sitt eget rum.
Marianne ville inget hellre, men frågade hur vi skulle ha råd.
Vi tar det steg för steg. Ingen brådska. Huvudsaken är att vi inte stressar, då kommer vi nå dit, svarade jag övertygat.
Drömmen tog dock snabbt slut. Alva blev svårt sjuk. Först en vanlig förkylning, sedan öroninflammation och ännu fler komplikationer. Åren försvann i olika svenska sjukhus. Tre år tog det innan hon blev riktigt frisk, och vi samlade på oss stora lån. Alla pengar slukades av vården. Husbygget las på is. Marianne började jobba på fabriken i närheten, och vi tänkte, att när Alva går ut gymnasiet kan vi kanske börja bygga igen.
Först när Alva var fjorton blev vi kvitt våra skulder. Det var inte lätt, för behoven växte i takt med henne nya kläder, och förstås snart studentklänning till examen. Vi sparade tappert och hoppades att när Alva flyttat för att plugga så skulle det vara vår tur. Men så blev det förstås inte heller. Alva kom in på universitetet i Uppsala, och jag fick upp murarna på vårt lilla hus. Det gav hopp, även om dörrar och fönster bara var provisoriska skivor.
Så en dag det var lördag kom vi hem från bygget. Vi hann knappt sätta oss ner innan det ringde på dörren. Marianne öppnade och skrek till. Där stod Alva, med stor gravidmage, och bakom henne en långhårig yngling i trasiga jeans.
Vad är det här, Alva? utbrast Marianne.
Men mamma, mage… Det är lilla barnet i mig och Rurik! Förresten, det här är Rurik. Vi ska bo här nu och gifta oss, sa Alva med självklarhet.
Rurik, som knappt sade ett ord, nickade och tuggade tuggummi. Vi satte oss, och jag började:
Varför har du inte sagt något, Alva?
För att slippa era pekpinnar.
Och utbildningen då?
Äh, det går att leva utan. Rurik hoppade av redan första året.
Jag vände mig mot Rurik:
Vad livnär ni er på om ingen av er jobbar?
Alva tittade oförstående på mig.
Ni är ju mina föräldrar! sa hon.
Jag gick till köket för att behålla fattningen. Marianne kom snart efter. Vi lade oss att sova, medan de unga tog soffan.
Nästa morgon sa jag till Marianne:
Vi flyttar ut till huset. Färdigställer ett rum, tar det lilla. Ni får lägenheten. Bröllopspresent.
Hon tvekade inte, och när vi berättade för barnen blev de överlyckliga. Vi plockade undan allt utom det nödvändigaste. När flyttbilen kom sa jag:
Ja, Alva. Nu är lägenheten din. Ta hand om den.
Allt i huset var provisoriskt. Jag och Marianne blandade cement och staplade sten när vi inte arbetade. Alva dök ibland upp för att be om pengar. Så ofta hon klarade det, hjälpte Marianne till, men stålarna räckte knappt till oss själva.
En dag fick jag nog och åkte med Marianne till Alva och Rurik.
Har Rurik ännu inget jobb? frågade jag.
Det finns ingenting som passar honom, han kan inte slita för småpengar, svarade Alva.
Jag pressade Rurik:
Du har familj nu. Du måste ta ansvar.
Han ryckte på axlarna. När vi gick sa jag:
Om han ändå bara går hemma, kan han väl hjälpa till att bygga huset. Det blir ändå ert i framtiden.
Varför skulle han hjälpa er? Ni började ju det här bygget.
Jag sa inget mer, och Marianne smög ändå till Alva några sedlar. Vad skulle vi göra? Hon var ju vår dotter.
Veckan efter skaffade Rurik ett enklare jobb som springpojke på ett kontor. Lön sämre än på bygget, men åtminstone något. Vi tackade vår lyckliga stjärna.
En pojke som hette Anton från stugan bredvid började dyka upp när vi jobbade och tittade blygt på oss. Han bodde med sin gamla farmor Märta. Så småningom bjöd vi in honom på te och kakor på gården.
Får jag hjälpa till hos er ibland? frågade han.
Självklart, men farmor blir väl inte arg?
Nej, hon tycker det är nyttigt.
Anton blev min högra hand, och Marianne blev vän med Märta. På sommarkvällarna drack vi te i trädgården, männen pratade om vattenledningar och kvinnorna om annat.
Nästa dag föddes Alvas barn. Vi tog med blommor och godsaker till BB och till och med Rurik hade med sig en bukett. Efter hemkomsten bjöd vi in grannar och Märta på lite firande i trädgården.
Rurik tog sig i kragen, drack inte längre, och ibland hjälpte han till hemma. Marianne slutade till sist åka över hela tiden när hon hörde honom klaga på att svärmor aldrig gav dem lugn och ro.
Anton och jag arbetade vidare. Jag köpte honom en skoluniform och ryggsäck innan skolstart han blev som en extrason för oss. Märta grät av tacksamhet.
Åren gick. En vinter då Anton var fjorton dog Märta. Anton fick bo hos oss, och vi lyckades få godkännande att ta emot honom som fosterfamilj. Allt gled in i ett nytt, bekvämt mönster, och när Alva fick ännu ett barn och Ruriks syster vräktes och flyttade in till dem, blev dotterns hem ännu trängre och rörigare. Vi lät dem hållas.
Vi gick i pension. Anton var som en son och hjälpte alltid utan att vi behövde be. Vi beslutade att ge honom allt stöd så han skulle kunna studera vidare efter gymnasiet. Han tog snabbt ett kvällsjobb själv och klarade sig ofta utan vår hjälp. Nästan varje helg dök han upp alltid med bullar, alltid med en kram.
Så blev Marianne sjuk. Hon magrade snabbt. Läkarna sa cancer, långt gången, bara månader kvar. Det var som att hela världen rasade. Jag ringde Alva:
Din mamma är sjuk.
Ja, men vad ska jag göra?
Det är cancer, högst sex månader kvar.
Hon mumlade något om att kanske hälsa på. En gång såg hon till att komma till sjukhuset.
Efter en månad hemma behövde Marianne allt mer omvårdnad. Jag bad Alva komma för att hjälpa till, men hon sa bara:
Herregud, ska jag behöva åka fram och tillbaka varje dag nu? Får se om jag har tid.
Ingen kom. Det var bara jag kvar, och jag klarade det, hur svårt det än var. På nätterna låg Marianne och grät av tyngden, men vi kämpade på. En månad senare gick hon bort. Anton grät som ett barn; han var tjugotvå, och det kändes som han förlorat sin mor för det var ju precis vad han gjort. Han återvände kort till sin uppväxtort, men besökte mig nästan varje vecka.
Huset var nu min borg. Nu fanns rinnande vatten, fjärrvärme och Marinnes blommor frodades, som hon velat. Anton satt i Stockholm, men sa alltid att han klarade sig själv. Alva dök sällan upp och alltid för att låna pengar eller hämta något. Hon gick runt och mätte rummen, funderade högt på hur bra de skulle få det om de någon gång flyttade in.
Jag började känna av hjärtat efter Marinnes bortgång, började med piller som grannen tipsade om. Anton blev arg varje gång han såg burken och bad mig åka in för kontroll.
Så kan du inte hålla på, sa han.
Jag fnös bara.
Ja, ja, det hör åldern till.
En kväll kom smärtan som en våg och ville inte släppa. Jag tog tabletterna, ringde till slut Alva.
Hjärtat, det vill inte riktigt längre.
Ta en tablett eller ring ambulans, svarade hon trött.
Jag ringde Anton han kom genast, med sin flickvän Elin som visade sig vara sjuksköterska. Hon tog snabbt hand om mig och de följde båda med in till akuten. Sedan kom de nästan varje dag. Du måste gifta dig med Elin, försökte jag skämta till Anton. Han log, men de ville vänta tills de hade stabilt boende.
När jag skulle hem från sjukhuset var det Anton och Elin som kom. Alva hade andra saker för sig. På väg ut lovade Elin laga mat till mig för ett par dagar.
Inget alls, det är så lite, sa hon. Ni behöver vila.
Några dagar senare kom Alva. Jag kunde inte hålla mig:
Du kom inte ens till sjukhuset för mig.
Men pappa, det var ju fullt med vårdpersonal ändå. Det hade inte hjälpt dig om jag kommit.
Klart att det hade hjälpt. Du är ju min dotter.
Sluta nu, suckade hon, du är ju bara gnällig jämt.
Jag svarade:
Höj inte rösten åt mig. Din mamma låg sjuk utan att du kom en enda gång, samma nu med mig. Jag undrar ibland, är du ens min dotter?
Då exploderade Alva:
Jag är så trött på ditt gnäll! Du är så jobbig! När ska du bara dö? Här sitter du ensam med fin stuga medan vi trängs som sillar det är ovärdigt! Varför kan du inte bara flytta ut och låta oss få det bättre?
Jag log tomt. Visste ungefär att det skulle komma. Nu, när hon önskade mig död för att få huset, blev det liksom kristallklart. Under natten bad jag om råd av Marianne i drömmen. Det kändes som hon fanns där.
Nästa morgon ringde Anton och frågade hur läget var.
Jag mår som en prins, sa jag. Alvas Elin är fantastisk på matlagning.
Anton, kan du nog hjälpa mig att hitta en notarie som gör hembesök?
Absolut vill du ha hjälp med papper?
Ja, behöver lösa något.
Notarien dök upp efter lunch, och efter en knapp timme hade vi löst pappren. Sedan satte jag mig med brevpapper:
Anton, hittar du det här brevet är jag borta nu. Det är viktigt att du vet att jag alltid såg dig som min son. Marianne och jag vill att du och Elin får huset i bröllopsgåva ni har förtjänat det, med allt ni gjort för oss, för mig. Snälla, ifrågasätt inte och tacka ja. Allt här bär dina spår och du är min son i handling, om inte i blod.
Jag la brevet och vårt bästa foto i ett kuvert och lade mig på soffan. Strök över bilden, mindes vårt liv.
Några dagar senare kom Anton och Elin tillbaka. De hade med sig mat och frukt och blev förvånade över tystnaden när de klev in. Jag satt på soffan med fotot i handen. Anton tappade påsen, frukten rullade ut på golvet.
Pappa…
Elin lutade sig över mig, kände inget. Anton grät högt, föll på knä. Ingen av oss störde honom; vi visste båda vad vi betytt för varandra.
När allt var klart och huset tyst, hittade Anton mitt brev. Han läste det tyst medan Alva och Rurik gick runt med måttband i huset.
När Elin läste brevet såg de på Alva.
Din pappa skrev det här till Anton innan han gick bort. Det kan vara av intresse för dig också.
Alva skummade igenom det, blev röd i ansiktet och skrek:
Gubbtok, helt snurrig blev han på gamla dar! Det här får vi ta vidare!
Hon rusade ut, full av bitterhet.
Jag tänker på allt vi varit med om. Att ha barn är att våga ge men de väljer själva vilka de blir. Sann familj är inget man ärver; den bygger vi tillsammans med dem som faktiskt bryr sig. Det är min läxa.
