Annika höll på att lägga in paprikaröran när hennes man kom hem från jobbet.
Jag är hemma, ropade Henrik och steg in i köket. Han stannade till med ett frågande uttryck i ansiktet. Och vad är det här?
Vad menar du? Paprikaröran! Du bad ju själv om den, sa Annika med ett leende.
Jag menar, vad ser det ut som i köket? Kan du förklara? frågade Henrik med en suck.
Vad menar du, älskling? Förklara dig…
Låtsas inte. Du vet precis vad jag syftar på, svarade han redan irriterat.
Annika såg oförstående på honom. Röran i köket stora kastruller på spisen, all disk, små fat med vitlök och färsk chili påminde henne om barndomens sysslor på hösten, när hela huset användes för matlagning inför vintern.
Henrik hade levt ensam under lång tid innan Annika flyttade in. Fyra månader tidigare hade de bestämt sig för att flytta ihop. Båda hade passerat fyrtio och sökte en ny chans till närhet. Annika hade en vuxen dotter som redan jobbade, Henrik en tioårig son han sällan träffade, eftersom pojkens mamma bodde i en annan stad.
Det verkade så rätt att hitta någon som kändes som hem.
Annika hade lämnat sin lilla hyresetta i Göteborg för att börja ett nytt liv i Henriks lägenhet i Uppsala. Hon hade hoppats att detta var mannen hon kunde åldras med. Första månaderna svävade hon på små moln. Hon lagade matbitar och bakade småkakor till Henrik, ibland tills hon själv knappt orkade.
Det måste vara kärlek, tänkte hon.
Men efter några månader började Henrik förändras. Han kom hem sur, klagande på småsaker. Disken var inte genast diskad efter middagen, golvet var inte torkat, sängen slarvigt bäddad.
Vad spelade det egentligen för roll? Allt var ju ändå nästan skinande rent, middagen hemlagad, ljusen tända.
Annika arbetade dessutom heltid själv, men hon hann alltid hem före Henrik och ställde allt i ordning till honom.
Till en början lät hon hans irritationer rinna av henne, hoppades att det skulle gå över. Men småsakerna började tära på henne.
Hon sa inget. Hon hoppades att det var tillfälligt och att allt skulle bli som förut.
Hon brukade göra höstsylt redan innan hon flyttade in, men då försökte hon alltid hinna klart innan Henrik kom hem. Men denna helg planerade han vara hos sin syster och meka med bilen, men han vände plötsligt hem istället.
När Henrik såg kökskaoset alla skålar, kastruller, inläggningsburkar utbrast han:
Annika, ska det se ut så här? Här är ju stekhett och det luktar vitlök i hela lägenheten!
Jag städar snart undan allt, lovade Annika.
Nej, det tror jag inte på. Jag känner dig det blir ändå jag som får åtgärda resten, gnällde han.
Har du någonsin sett att jag inte städat upp efter mig? Varför så mycket gnäll?
Det är så varmt här och maten luktar i hela lägenheten.
Gå då in i vardagsrummet och vila, sätt på TV:n!
Jag är hungrig. Finns det nåt att äta?
Jag värmer maten och kommer med det till dig. Lugna dig lite.
Vad ska du värma? Makaroner och köttbullar som jag ätit i tre dagar?
Jag hinner inte laga nytt varje dag, Henrik. Paprikaröran gör sig inte själv. Du ville ju ha den. Och jag har burit kassar från Ica två gånger idag, det har varit tungt. Det är varmt här för mig med, och på köpet gnäller du!
Bråka inte med mig nu, fräste Henrik.
Det är ju du som gnäller! Jag försöker bara lugna ner dig.
Jag orkar inte mer! väste han.
Nu fick Annika nog.
Vad orkar du inte med? Att komma hem till mat? Sova i nytvättade lakan? Vara välkommen hem? Är det inte nog med att jag aldrig klager på dig, ens när du gör fel? Är det kanske jag som stör dig, min närvaro?
Ja, du har blivit för mycket! Och ditt inlagda, din mat, jag behöver det inte!
Vet du vad? Jag orkar inte heller. Du klagar på allt, du är så negativ att det går ut över hela vår vardag! Ingen ordning är bra nog för dig, men du ställer ändå dina prylar överallt och lämnar disk. Jag bad dig bara att köra mig till grönsakstorget men du hade viktigare saker för dig! Det är du som har blivit för mycket! ropade Annika.
Henrik tållde tydligen inte kritik eller så blev han bara sur över hennes tonfall men nu gick han över gränsen. Annika blev rädd.
Hon övervägde att svara, men sansade sig och insåg att det inte skulle hjälpa.
Det är slut mellan oss, Henrik. sa hon och lämnade köket.
Hon samlade snabbt ihop sina grejer. Avledningen hos grannen hjälpte henne att reda ut känslokaoset, men natten där gav inte mycket sömn. Morgonen efter letade hon lägenhet och fick napp i Sollentuna. Hon betalade drygt 13 000 kronor i avgift och första hyran. En ny start. Hon köpte små nödvändigheter och försökte glömma senaste veckan.
Annika planerade inte att återvända till Henrik, men efter tre dagar blev hon låg; hon tänkte på deras gräl. Båda hade skäl att be om ursäkt. Förlåtelse var dock inte möjligt det fanns gränser.
Henrik hörde inte av sig. Ingen ursäkt, inget samtal. Bara ett sms på kvällen hon gick:
Vad gör jag med din paprikaröra nu?
Gör vad du vill. Jag bryr mig inte, svarade Annika, fast hon grämde sig över den tid och de pengar hon lagt ned.
Djupt inne fanns ändå en tanke att Henrik skulle höra av sig, komma förbi, säga förlåt. Det hände aldrig.
En vecka gick. Annika vande sig sakta vid tanken på att vara ensam. Hon bestämde sig för att hämta det sista i Henriks lägenhet och lämna tillbaka nyckeln. Hon messade honom en halvtimme i förväg, han öppnade och såg skuldtyngd ut men Annika kände ingen värme.
Han hävdade att han älskade henne, att han inte ville att det skulle ta slut. Men ord är en sak, handling en annan: hade han verkligen älskat henne, skulle han ha hört av sig för länge sedan.
Sluta lura både dig och mig! sade Annika stilla. Hade du verkligen älskat mig, hade du gjort något.
Förlåt, jag vet inte vad som hände den dagen, svarade Henrik förtvivlat.
Lev med det. Jag hämtar mina saker nu.
Hon samlade schampo och balsam, sitt favoritte, den rosa muggen dottern gett henne, och filten systern köpte till födelsedagen. Allt packade hon ihop i två papperskassar och ställde vid ytterdörren.
Henrik försökte säga förlåt, men Annika brydde sig inte längre. En vecka utan ord säger mer än tusen försonande fraser senare.
När allt var upp-packat beställde hon taxi. Henrik ställde sig i dörren:
Snälla, gå inte, jag klarar mig inte utan dig!
Men med dig klarar jag mig inte! svarade Annika lugnt, öppnade dörren och klev ut.
Henrik stod kvar, försökte förstå vad som gick snett men insikten tycks ha uteblivit, för de sågs aldrig efter det. En gång sades fina ord om kärlek, nu var bandet brutet.
Annika satt i taxin på väg genom Stockholms höstgrå gator. Hon tittade ut på de fallande löven, mindes att hösten brukade vara hennes favoritårstid. Om två veckor fyllde hon år.
Det kommer bli bra, viskade hon till sig själv och log svagt. Det kommer bli bra.
Ibland är ensamhet bättre än att tyna bort bredvid någon som inte ser ens värde.
