Helena hade hela dagen sprungit runt för att förbereda nyårsfirandet: hon städade, lagade mat, dukade upp bordet. Det var hennes första nyår, inte med föräldrarna, utan med någon hon älskade.
I tre månader hade hon nu bott med Rolf i hans lilla lägenhet i Solna. Han var femton år äldre än henne, hade varit gift, betalade underhåll och drack ibland lite för mycket Men när man älskar någon spelar sådant plötsligt ingen roll. Ingen kunde riktigt greppa vad hon såg i honom: han var varken snygg eller charmig, till och med lite ful, hade ett fruktansvärt humör, var snål på gränsen till otrolig och pengar fanns aldrig. Eller, hade han pengar så var de bara till för sig själv. Men just denna märklige Rolf hade Helena blivit förälskad i.
Helena hade hoppats hela hösten att Rolf skulle uppskatta vilken duktig och ordningsam kvinna hon var och till slut vilja gifta sig med henne. Han brukade säga: “Vi måste bo ihop ett tag först, så jag ser vad du går för. Tänk om du är precis som min exfru.” Vem exfrun egentligen var var ett mysterium han sa aldrig något vettigt om henne. Därför försökte Helena ännu mer; hon muttrade inte när han kom hem berusad, hon lagade alltid mat, tvättade, städade, köpte hem mat för sina egna pengar (tänk om han trodde att hon var pengakåt!). Ja, hela nyårssupén hade hon själv betalat. Hon hade till och med köpt en ny mobil till honom som present.
Medan Helena kämpade med knäckebröd och sill, förberedde sig Rolf även han på sitt sätt. Han satt och drack öl med sina kompisar. Han kom hem glad i hågen och meddelade att de skulle få gäster på nyår hans kompisar, förstås, som hon aldrig hade träffat. Helena dukade middagbordet. En timme återstod till tolvslaget men hennes humör sjönk till botten; hon bet ändå ihop hon ville inte vara som hans ex.
En halvtimme innan tolv ramlade ett högljutt, halvfullt gäng in i lägenheten män och kvinnor. Rolf blev genast på gott humör, placerade alla vid bordet och festen fortsatte. Inte en sekund brydde han sig om att presentera Helena för gästerna, ingen gav henne en blick de skrattade och pratade som om hon vore luft. När Helena, lite försiktigt, påminde om att det snart var tolvslaget och att man borde hälla upp lite mousserande, stirrade gästerna på henne, som om det var hon som kommit objuden.
Vem är hon? sluddrade en av kvinnorna.
Ja du, det är bara min sänggranne, skrattade Rolf och de andra skrattade med, högt och rått.
De åt Helenas mat, drev med henne, och när klockan ringde in det nya året skrattade de åt hennes naivitet och klappade Rolf på axeln “Bra jobbat! Hittat dig en gratis hushållerska och städerska!” Rolf försvarade henne inte, han satt och höll med, skrattade och gjorde narr. Han åt maten hon hade handlat och lagat, och trampade på hennes hjärta.
Helena gick tyst ut ur köket, packade ihop sina saker och åkte hem till mamma och pappa i Sundbyberg. Hon hade aldrig haft ett så förfärligt nyår. Mamma sa det gamla vanliga: “Jag sa ju det!” och pappa drog en lättnadens suck. Helena grät ut all sin besvikelse, och till slut föll de rosa glasögonen av.
En vecka senare, när Rolf återigen stod utan pengar, dök han upp hos Helena och låtsades som om inget hänt:
Varför stack du? Blev du sur eller? sa han, och när han märkte att hon inte tänkte ge med sig, försökte han istället gnälla: Ja, det var ju schysst du sitter och slappar hos mamma och pappa, medan mitt kylskåp ekar tomt! Du börjar fan bli som mitt ex du!
Helena blev så paff av hans fräckhet att hon tappade orden. Hon hade tusen gånger föreställt sig hur hon skulle säga allt hon tänkte om honom, men stående där i hallen visste hon inte vad hon skulle säga. Allt hon kunde göra var att kasta ur sig ett skarpt “dra åt helvete” och smälla igen dörren framför honom.
Och så började Helenas nya liv precis när ett nytt år tog sin början.









