Helena hade förberett hela dagen inför nyårsfirandet: städat lägenheten, lagat mat och dukat upp ett riktigt svenskt smörgåsbord. Det var hennes första nyår utan föräldrarna, bara hon och den man hon älskade.
Nu hade hon bott i tre månader hos Henrik i hans tvåa i Södermalm. Han var femton år äldre än henne, frånskild, betalade underhåll till sitt barn och tog gärna ett glas för mycket ibland… Men sånt spelar mindre roll när man är kär. Ingen förstod egentligen vad som gjorde att Helena föll för honom. Han var knappast någon drömprins, rentav ganska ful, hade ett dåligt humör, var snålare än någon annan och hade nästan aldrig pengar. Och fanns det pengar, så var de alltid till honom själv. Men ändå hade Helena blivit förälskad i denna gåtfulla Henrik.
Hon hade under hela hösten hoppats att Henrik skulle uppskatta hennes omtänksamhet och förmåga att ta hand om hemmet. Kanske skulle han vilja gifta sig med henne, tänkte hon. Han hade själv sagt: “Vi måste bo ihop, så jag ser hur du sköter allt. Tänk om du är som mitt ex?” Hur hans före detta egentligen var, kunde Helena bara gissa – han pratade aldrig om det.
Så hon ansträngde sig. Blev aldrig arg när han kom hem onykter, lagade mat, tvättade, städade och köpte mat med sina egna sparpengar (hon ville inte att han skulle tycka hon var girig). Hon hade till och med ordnat hela nyårsfesten på egen bekostnad och köpt honom en ny mobiltelefon i present.
Medan Helena förberedde allt, höll också hennes mirakel-Henrik på att “förbereda” sig efter bästa förmåga det vill säga, han satt på puben och drack med sina vänner. Han kom hem full, munter och meddelade att några av hans kompisar skulle komma över för att fira nyår med dem. Vänner som Helena inte kände alls.
Helenas dukade bord stod klart, det var en timme kvar till tolvslaget. Hennes glädje var borta, men hon bet ihop. Hon ville inte börja gräla hon ville visa att hon inte var som hans ex.
En halvtimme innan tolvsåget stormade ett högljutt och berusat gäng in genom dörren. Henrik satte sig genast glad bland vännerna och festen fortsatte. Han presenterade inte ens Helena för någon, och ingen brydde sig om henne de skrattade och pratade för sig själva medan de åt sig mätta på maten hon lagat.
När Helena, diskret, sa att det bara var två minuter kvar till nytt år och att de borde hälla upp lite bubbel i glasen, tittade en av kvinnorna snett på henne och sluddrade:
Och vem är du då?
Sänggrannen, sa Henrik, och skrattet bubblade i hela sällskapet.
De åt Helenas mat och hånade henne samtidigt. Under tolvslaget gjorde de narr av hennes snällhet och berömde Henrik för att ha hittat sig en gratis hushållerska. Han försvarade henne inte han skrattade högt med de andra och njöt av hennes mat som om det var självklarheter.
Tyst gick Helena ut i hallen, packade ihop sina saker och lämnade lägenheten. Hon tog tåget hem till sina föräldrar i Täby. Aldrig hade ett nyår känts så hemskt. Mamma kramade henne och sa som hon alltid brukade: “Jag varnade dig, älskling.” Pappa suckade av lättnad och Helena grät ut all sin sorg innan hon äntligen tog av sig sina rosa glasögon.
En vecka senare, när Henriks pengar var slut, dök han upp vid Helenas dörr och låtsades som ingenting.
Men varför stack du hem? Blev du sur eller? sa han. När hon bara stod tyst gick han till angrepp: Det är schyst av dig, eller hur? Du får bo hos mamma och pappa medan jag har tomt i kylen! Nu börjar du verkligen påminna om mitt ex!
Helena kunde knappt hitta orden, så fräck var han. Hon hade många gånger övat för sig själv vad hon skulle säga, men nu blev hon bara tyst. Hon fann ingen annan utväg än att smälla igen dörren i ansiktet på honom.
Så inleddes Helenas nya liv, just när ett nytt år tagit sin början.









