Jag, Elin, sitter på det gamla träsängstället bredvid svärmor Inga. Vi har båda dragit på oss tjocka ylletröjor. Det är vinter och kakelugnen har precis börjat sprida sin värme i den lilla stugan.
Det ordnar sig, lilla mor, säger jag och klappar hennes hand. Vi kommer klara oss, det blir bättre. Jag ska ge dig dina mediciner nu.
Jag försöker trösta henne så gott jag kan, även om Inga egentligen inte ens är min riktiga mor hon är min (nästan) före detta svärmor. Så blev det bara.
Vi hade bott tre tillsammans: Inga, hennes son Lars och jag, Elin.
Jag gifte mig sent, vid 30, blev Lars andra fru. Jag hade inte förstört något innan, Lars var redan skild när vi träffades.
Inga fattade genast tycke för mig, och jag för henne. Så varm och förstående. Hon kunde ge en kram när det behövdes, lyssna och prata. Jag hade förlorat mina egna föräldrar tidigt och varit tvungen att klara mig ensam, men i Inga fick jag någon slags familj igen.
Ni är ett radarpar, brukade Lars säga med ett snett leende.
Fem år gick snabbt förbi. Sedan förändrades Lars. Han blev tvär, högljudd och ofta arg, både på mig och sin mor. En ny kvinna hade dykt upp. Han började stanna ute om kvällarna och kom hem berusad.
En dag lämnade han beskedet: han ville skiljas. Två dagar fick jag på mig att packa, sen skulle jag vara ute. Jag hann inte ens åka innan hon dök upp, hans nya.
Det kanske var med flit, för att visa sig och såra, men det lyckades inte. Hon var lång, blond, överdrivet sminkade läppar och oändliga lösögonfransar. Jag kunde inte låta bli att fnissa åt henne.
Bytte du ut mig mot den där dockan med koögon? skrattade jag. Lycka till med henne. Jag ångrar mig inte ett dugg.
Hon är åtminstone rolig, sa Lars. Ni två är som ett par gamla kärringar, du och morsan.
Mig får du gärna förolämpa, men varför ta ut det på din mamma? protesterade jag.
Ska din mamma bo kvar med oss, älskling? kved den andra, blinkande med fransarna.
Nej, det är nog dags för dig också, mamma, sa Lars kallt.
Vart ska jag ta vägen? Alla pengar fick du när jag sålde min lägenhet för att bygga det här huset, pep Inga och grep sig för bröstet.
Sluta bråka. Du får bo här, men bara i ditt rum. Och det är Albina som bestämmer nu.
Men jag vill att båda försvinner, sa älsklingen.
Det här är min mor!
Ska jag ha en sån svärmor? Åh nej, kved dockan.
Jag orkade inte lyssna längre.
Inga, vill du följa med mig till landet?
Det är mer värt att bo på landet än att stå ut här med din son och hans fru.
Sitt kvar så länge, jag packar dina saker.
Glöm inte medicinerna, och lådan med mina brev!
Jag rafsade ihop allt: lådan, handväskan, mediciner, papper, kläder i ytterligare en väska.
Ta allt ni äger! Vi vill inte ha det, tjöt Albina.
Lars sa ingenting. Jag såg i hans ansikte att han anade vad han hade förlorat, men han sa inget mer.
En halvtimme senare stod vi utanför bilen. Inga satt redan tyst där bak och torkade ögonvrån. Hon sneglade inte ens på sin son, suckade bara tungt.
Hur hårt är det inte att ha gett allt, men ändå bli överflödig.
Hur ska vi klara oss, Elin?
Vi klarar oss, Inga. Jag har lite sparade pengar, de räcker tills jag får jobb igen. Du har ju din pension. Det blir bröd och ost åt oss!
Vi körde till lilla byn i Dalarna där jag växte upp. Tur det var dagsljus än. Inne i huset var det skrämmande kallt. Jag satte fart på kaminen, hämtade vatten och kokade te.
Du kan verkligen allting, Elin. Som om du bott här jämt.
Morfar lärde mig. Tur att vi handlade på vägen så jag slipper byskvallret i affären.
Sakta blev det varmt.
I morgon storstädar jag.
Det knackade på dörren.
Du är tillbaka, Elin? Ser att bilen din står här. Kommer du för att bo kvar? Har det hänt nåt?
Allt är lugnt, Olof. Det ordnar sig. Kom in och ta lite te.
Ville bjuda in dig, men ser nu att du har sällskap.
Det här är Inga, min svärmor. Olof är min gamla granne.
Säg till om ni behöver hjälp, tjejer.
Vi klarar oss nog, tack ändå.
Veckan gick. Vi fick ordning, städat och mysigt.
Vet du Elin, jag kommer faktiskt från landet själv. Flyttade till stan när jag gifte mig. När Lars var 23 blev jag änka och sålde lägenheten. Han lovade alltid att jag skulle bo med honom. Och nu… ja, du ser hur det gick.
Gråt inte, Inga. Du har rätt att vara ledsen, men livet fortsätter. Kanske får du barnbarn en dag ändå.
Från henne? Gud förbjude. Hur är det med Olof? Bor han ensam?
Ja. Hans fru drunknade när hon försökte rädda ett barn. Han gifte om sig aldrig, inga egna barn. Morfar och han var vänner fast Olof är yngre, han är nog i din ålder.
Så gick en månad. Inget hördes från Lars. Men en dag ringde någon från okänt nummer.
Elin?
Ja, det är jag.
Din man har omkommit.
Du ringer fel, sa jag.
Tyvärr, det är sant. Lars dog i en bilolycka efter att ha druckit. Han hade en tjej i bilen men hon överlevde utan en skråma. Ni måste komma för identifiering.
Herregud, stackars Inga. Hur ska jag berätta? Olof får hjälpa mig.
Vad har hänt, Elin? Du ser blek ut.
Sätt dig, Inga. Lars är borta nu.
Åh nej Det är mitt fel! Jag lämnade honom!
Nej, han körde bort oss.
Visserligen, men som mor Straffet hann ändå ikapp honom.
Jag måste till stan. Olof följer dig medan jag är borta.
Jag följer med, sa Inga.
Jag med, sa Olof. Vi åker i min bil, så det så.
Begravningen hölls i Falun. Jag och Inga åkte för att titta till huset, som nu skulle bli vårt enligt lag Lars hann aldrig lämna in skilsmässan.
Olof höll oss alltid sällskap.
Jag är med, ni är kvinnor och kan behöva hjälp.
Huset Hur kunde allt förändras på en månad? Överallt låg det kläder, disk till och med på golvet och en unken doft av sprit och ruttet i luften.
Är det här min sons verk? Han var aldrig sådan förr. Stackars pojke
Vad gör ni här? Skrik inte, det här är mitt hus! sa Lars gamla flickvän, i sällskap av en halvklädd man.
Visa oss lagfarten, snäste Olof.
Jag var gift med Lars! Vi hann ha bröllop ändå!
Han var inte ens skild!
Vi firade bröllopet i förväg! Så nu är det mitt!
Nu räcker det med vansinnet, ropade Olof. Ut härifrån! Har någon fler nycklar?
Kavaljeren smet ut tyst. Olof höll ett öga på att tjejen inte tog med sig något.
Vi måste kolla pappren snabbt. Och byta lås.
Det visade sig att allt stod rätt till, inga testamenten varken till hennes eller någon annans fördel. Vi bytte lås och rensade.
Mycket fick vi kasta. Olof ville alltid följa med, han hade blivit som familj för oss.
Det känns fel att ni flyttar härifrån sen, jag har vant mig vid er båda.
Vi kommer och hälsar på. Och Olof, du är alltid välkommen du med.
Ni har gett mig ett nytt liv. Maja är så lik min döda hustru.
Jag har sett hur du tittar på henne, Olof. Och hon på dig. Det är kärlek där!
Äsch, nu pratar du strunt, sa han rodnande.
Men jag såg vad jag såg.
Ett år senare gifte sig Olof och Inga. De har det gott tillsammans, och vi är fortfarande familj, jag är som en dotter för dem. Men det är inte hela vår berättelse. Nu har Olof och Inga barnbarn för jag blev faktiskt också mamma. Gift blev jag inte, men jag tog hand om två syskon som behövde ett hem.
Man hittar familj inte bara i barndom eller av blod. Ibland krävs det svåra tider, men det finns alltid en väg framåt.
