Oksana, har du tid? – frågade mamma när hon kikade in i dotterns rum. – En minut, mamma. Jag ska bara skicka iväg det här mejlet, sen hjälper jag dig, svarade dottern utan att lyfta blicken från skärmen. – Majonnäsen räcker inte till salladen. Jag räknade fel. Och så glömde jag dill i affären. Kan du springa ner till ICA innan de stänger? – Okej. – Förlåt att jag stör. Du har ju redan gjort i ordning håret. Jag blir helt snurrig av det här julstöket, suckade mamma. – Färdig! – Oksana stängde laptopen och vände sig mot mamma. – Vad var det du sa? Hon drog på sig stövlar och vinterjacka, men skippade mössan för att inte förstöra frisyren – affären låg ju i huset bredvid, hon skulle inte hinna frysa. Ute låg ett lätt gnistrande snötäcke, små snöflingor föll – som hämtat ur en svensk vintersaga. I butiken var det lugnt. Några sista-minuten-handlare irrade runt bland de halvtomma hyllorna. Dillen fanns bara i ett paket ihop med persilja och gräslök – och såg rätt vissen ut. Oksana tänkte ringa mamma för att fråga om det dög, men insåg att mobilen låg kvar hemma. Hon funderade lite och tog sedan paketet med örter och en förpackning majonnäs, betalade och gick ut. Hon hann knappt lämna butiken förrän en bil svängde runt hörnet och bländade henne med strålkastarna. Hon backade undan, men klacken gled på den ojämna isen under snön, foten vek sig och Oksana föll handlöst på trottoaren. Väskan gled iväg. Hon försökte resa sig, men smärtan i vristen fick tårarna att spruta. Ingen människa syntes till – och mobilen var som sagt hemma. Vad skulle hon göra nu? Hon hörde inte hur en bildörr stängdes bakom henne. – Ska jag hjälpa dig? – En ung man böjde sig ner. – Kan du stå? Kom, ta min hand. – Det är ditt fel. Ni kör som galningar och gör vägarna till rena isbanor, fräste Oksana mellan tårarna, utan att ta emot handen. – Du får faktiskt skylla dig själv som springer omkring i klackar sent på kvällen, svarade han. – Stick, muttrade hon och snörvlade till. – Ska du sitta här hela natten, eller? Okej. Jag lovar, jag mördar inte vackra flickor. Var bor du? – Där borta, svarade Oksana och nickade mot porten intill. Mannen försvann. Efter en stund hörde hon bilmotorn igen – han backade fram och stannade intill. – Jag lyfter in dig i bilen nu. Försök att inte stödja på den onda foten. Ett, två, tre… Innan hon hann protestera hade han lyft upp henne och ställt henne försiktigt på ett ben, öppnade bildörren med ena handen. – Din väska, ropade Oksana när hon satte sig på passagerarsätet. Han hämtade väskan och lade den i baksätet. Vid porten bar han henne upp i famnen – det fanns ingen hiss och de bodde på tredje våningen. Oksana höll sig i hans nacke; han flåsade ansträngt, svettdroppar rann nerför tinningen. “Det är rätt åt dig,” tänkte Oksana skadeglatt. – Ställ ner mig, jag klarar mig själv nu, bad hon när de nådde dörren. Han svarade inte, bara andades tungt. Plötsligt slets dörren upp och mamma stod där, chockad. – Oksana? Vad pågår? Utan att säga ett ord trängde sig mannen in med Oksana i famnen. Mamma fick vackert flytta sig. Han satte henne på hallgolvet och drog ett djupt andetag. – Hämta en stol, sa han till mamman som stod som fastspikad vid hatthyllan. Mamma kom med en stol från köket. Oksana slog sig ned, höll upp foten. Mannen satte sig på huk framför henne. – Vad gör ni? Hon har ju ont! utbrast mamma, förfasad över hur vristen svullnade och fick mörkröd färg, synlig genom strumpbyxan, när han lossade stöveln. – Jag ringer ambulans, sa mamma. – Det är bara en stukning. Jag är läkare. Fixera med kyla, snabbt, sa han bestämt. Mamma dök in i köket och kom tillbaka med en fryst kyckling. – Lägg det mot vristen. Han reste sig, greppade dörrhandtaget. – Ska du gå nu? frågade Oksana oroligt. – Jag hämtar en elastisk binda i bilen. Tar även väskan. – Du har alltså lämnat din väska hos främlingen? Vem är det där, Oksana? Han kanske är bedragare! Ska jag ringa polisen innan han försvinner med allt? väste mamma. – Kom igen, mamma. Vill han råna mig hade han väl lämnat mig kvar vid affären. Han bar ju hem mig ända hit. Nu ringde porttelefonen. – Det är han. Släpp in honom, mamma, bad Oksana. Mannen kom in, la väskan på skoskåpet, knäböjde på sin jacka och sa: – Nu blir det smärtsamt. Jag måste rätta till vristen. Håll i dig i stolen. Han grep tag, vred snabbt till. Oksana skrek till och bet ihop tänderna. – Ni har något på spisen, sa han till mamma. Hon rusade ut i köket. – Så. Färdigt. Några dagar med smärta – men du kan belasta foten, sa han och tog på sig jackan. – Tack. Förlåt, jag misstänkte fel om er, sa mamma genant. Stannar du kvar? Det är snart tolvslaget, du hinner ändå inte hem nu. Allt är färdigt, du kan hjälpa till att öppna bubblet, log hon. – Mamma! protesterade Oksana. – Jag tar fram steken, du, unge man, hjälper Oksana till soffan, sa mamma. Med hjälp till soffan satte sig Oksana och han bredvid. – Tack, sa Oksana – och kvällen förvandlades till en ny svensk nyårssaga… Så firade de Nyår tillsammans, och som man firar, så blir året… Ett svenskt nyårsöde: När livet och kärleken tar oväntade vägar – Oksana, Valerij och ett julmirakel bland halka, dill och öppna hjärtan.

Elin, är du upptagen? frågade mamma och stack in huvudet på mitt rum.
Ge mig en minut, mamma. Ska bara skicka iväg ett mail, sen kommer jag, svarade jag utan att släppa blicken från skärmen.
Jag har för lite majonnäs till salladen, det räckte inte, och så glömde jag köpa dill. Kan du springa till ICA innan de stänger?
Okej, det ordnar jag.
Förlåt att jag tjatar. Du har ju redan fixat håret. Blir helt snurrig av all stress inför nyår, suckade mamma.
Nu, klar! Jag fällde ihop laptopen, vände mig mot henne. Vad var det du sa?
Jag hoppade i vinterstövlarna och jackan, men lät mössan ligga för att inte sabba frisyren. Affären låg i huset bredvid så jag skulle knappast hinna frysa. Det var småkallt ute, snöflingorna låg som ett tunt täcke hela världen kändes som en vintrig saga.

Det var nästan tomt i butiken. De sista stressade grannarna rafsade ihop det de glömt. Dillen var nästan slut, bara lite vissen kvar ihopbuntad med persilja och lök. Jag tänkte ringa mamma och kolla om det dög, men naturligtvis låg mobilen kvar hemma. Jag vägde alternativen snabbt och tog ändå grönsakspaketet, plockade sista majonnäsen, betalade snabbt med Swish och gick ut igen.

Jag hann bara runt hörnet innan en bil svängde in och bländade mig med strålkastarna. Reflexmässigt klev jag åt sidan, men klacken slant på isen under snön och jag föll rakt på trottoaren. Kassen med varor flög iväg.

När jag försökte resa mig ilade det till i foten så tårarna kom. Ingen människa syntes ute, mobilen var ju hemma vad gör man? Då hörde jag hur bildörren slog igen bakom mig.
Har du gjort illa dig? En ung man lutade sig över mig. Kan du resa dig, eller ska jag hjälpa till?
Det är tack vare dig som jag ramlat! Ni kör som galningar här och förvandlar trottoaren till en isbana, snäste jag, tårögd, och struntade i hans hand.
Varför går du omkring på klackar så här sent, då? Skyll dig själv.
Lägg av nu… grät jag nästan.
Tänker du sitta kvar ute hela natten då? Nåväl, jag är ingen kvinnomördare. Var bor du?
Där borta, visade jag med handen mot mitt hus.
Han drog sig plötsligt undan, men snart hördes motorn och bilen backade fram intill mig.
Nu lyfter jag dig, stå inte på foten, okej? Han tog tag och lyfte mig innan jag hann protestera, och hjälpte mig till bilen. Jag hoppade på ett ben.
Min påse! ropade jag när jag placerade mig i passagerarsätet.
Han plockade upp den och la den på baksätet.

Vid porten hjälpte han mig ur bilen, tog upp mig i famnen och slog igen bildörren med foten. Han stannade utanför dörren.
Är nyckeln i väskan? Finns någon hemma?
Mamma.
Slå portkoden och säg åt henne att öppna då.
I vårt hus finns ingen hiss, så han bar mig hela vägen upp till tredje våningen. Jag höll armarna runt hans hals, och hörde hur tungt han andades när vi var framme. “Helt rätt åt dig”, tänkte jag ilsket.

Släpp ner mig här, nu klarar jag mig, sa jag när vi kom till min dörr.
Han svarade inte, andades bara häftigt. Plötsligt slets dörren upp och mamma stod i dörröppningen.
Elin? Vad händer?
Han trädde in som en virvelvind. Mamma klev förskräckt åt sidan när han satte mig på golvet och drog efter andan.
Hämta en stol, sa han åt mamma som tryckte sig mot hallväggen.
Mamma kom med en köksstol, och lättad satte jag mig med benet sträckt framför mig. Han böjde sig på knä.
Vad händer egentligen? frågade mamma argt.
Han ignorerade henne, höll fast min fot och lirkade loss dragkedjan på stöveln snabbt. Jag skrek till.
Aj! Det där gör ont!
Vad gör du?! Hon har ont! utbrast mamma samtidigt som hon såg hur vristen svullnade och rodnade, synligt till och med genom strumpbyxan.
Jag ringer 112, sa mamma.
Det är bara en stukning, jag är läkare. Kan du hämta is snabbt? beordrade han.
Mamma försvann mot köket och kom snart tillbaka med en fryst kyckling inslagen i plast.
Lägg den mot vristen, sa han och reste sig för att öppna ytterdörren.
Går du nu? undrade jag ängsligt.
Ska bara till bilen för att hämta en elastisk binda. Och så tar jag med din kasse.
Har du lämnat väskan i hans bil?! Vem är han?! viskade mamma när han gått, och höll ispaketet mot min fot.
Han kom runt hörnet med bilen, jag snubblade och slog mig. Han bar hem mig, det är allt jag vet.
Tänk om han är en bedragare? Han kan ta din väska, där ligger både kort och nycklar till lägenheten! Ska vi ringa polisen innan han drar?
Nej, mamma. Ville han råna mig så hade han lämnat mig där ute.
Jo, kanske det svarade mamma, skeptiskt.
Då ringde porttelefonen.
Det är han. Öppna åt honom, bad jag.
Killen kom upp, satte väskan på hallbordet under mammas ögon.
Du kan titta så att allt finns där, sa han, slängde av sig jackan och satte sig på knä på den.
Det kommer göra ont nu. Håll hårt i stolen så blir det lättare.
Han tog försiktigt tag i min fot, böjde den lätt. Jag bet mig i läppen och stönade.
Du har något på spisen, sa han och gav mamma en blick.
Hon försvann ut i köket.
Sekunden efter small smärtan till, och jag tappade nästan andan. Det svartnade för ögonen.
Nu är det över, det släpper strax, sa han mjukt.
Mamma kom rusande tillbaka just när han släppte taget om min fot.
Inget på plattan? började hon förvirrat, men han avbröt.
Ledvridning. Det gör ont i några dagar, men det går över. Belasta inte, sade han, lyfte ner min fot försiktigt och klädde på sig jackan.
Tack. Förlåt allt dumt jag tänkte sa mamma snabbt. Vill du kanske stanna? Det är inte långt kvar till tolvslaget. Du hinner ändå inte hem och jag har redan förberett allt.
Han tvekade lite.
Om jag inte stör
Du är så välkommen. Du får hjälpa till med bubblet.
Mamma! Jag gav henne en menande blick.
Äh, jag fixar köttet i ugnen så kan du visa Elin in till sitt rum, sa hon.
Jag hoppade på ett ben fram till soffan, med hans hjälp. Jag kunde knappt nudda golvet med tårna, men det gick. Det kändes faktiskt tryggt att luta sig mot honom, känna hans hand på min midja.
Tack, sa jag och la upp benet.
Ingen orsak. Det var ju mitt fel att du skadade dig, sa han.
Nej, det var mitt eget. Vad heter du, förresten?
Henrik. Ska vi säga du till varann?
Gärna! Är du verkligen läkare?
Ja, kirurg på SÖS. Var på väg till affären för att handla något sa han, slog sig ner bredvid.
Väntar din fru hemma nu då?
Nej. Hon lämnade mig för ett halvår sedan. Orkade inte mina jourer och kvällar på sjukhuset längre. Tog dottern och stack hem till sin mamma.
Jag ser väl hemsk ut nu, sa jag, lite generad.
Tvärtom.
Så vi tre firade nyår tillsammans. Som man kliver in i året, så fortsätter det ju.

När Henrik gick hem den natten, låg jag och mamma tysta i mörkret. Jag kunde inte sova, kände fortfarande värmen där hans hand hade hållit om mig, pirret i kroppen. Sånt glömmer man inte i första taget.

På morgonen kunde jag till och med belasta foten lite. Vristen var svullen men det gick. Jag blev genuint glad när Henrik tittade förbi. Han tog bort bindan, kollade foten och la om igen.
Det ser bra ut. Kan du stödja på den nu?
Ja, svarade jag.
Vill du ha te? sa mamma.
Kanske nästa gång. Måste till jobbet.
Kommer du förbi igen? kastade jag snabbt ur mig.
Han log.

Två månader senare hade jag flyttat in hos Henrik.
Han är ju inte ens officiellt skild Tänk om frun flyttar hem igen? sa mamma oroligt när jag packade väskan.
Hon kommer inte tillbaka. Henrik säger att hon redan träffat en annan.
Jag bara tycker du har lite bråttom
Det året blev ändå mitt lyckligaste. Jag oroade mig ibland när han umgicks med dottern eller träffade ex-frun. Hon var verkligen vacker. Och ja, helger och röda dagar betydde ofta att Henrik ryckte ut till sjukhuset ibland hela nätterna. Det finns så många unga sjuksköterskor där. Det hade varit omöjligt att inte bli förälskad i honom. Men när han var hemma var jag bara lycklig.

Ett år gick. Trots allt var det mitt bästa år hittills, förutom att Henrik och hans fru aldrig formellt skilde sig. Det gnagde lite i mig, och mamma tjatade hela tiden om att prata med honom, reda ut det där. Men jag tvekade.

På nyårsafton var det jag som stod vid spisen. Granen glittrade i vardagsrummet, i sovrummet låg ett nytt klänning. Jag kollade steken i ugnen när telefonen ringde. Henrik stod i fönstret och pratade tyst.
Okej, jag kommer, sa han och vände sig mot mig.
Får du jour igen? mumlade jag med gråten i halsen.
Nej, det är min dotter. Hon är ledsen, kan inte sova utan mig. Jag åker snabbt och lägger henne, lovar att komma hem snart. Ska bara lämna paketet också. Ses snart. Han pussade mig på kinden och gick.
Jag försökte lugna mig, men oron åt på mig. Klänningen satt på, maten var klar, klockan närmade sig tolv men Henrik syntes inte till. Jag ringde inte, han kanske körde. Skrev ett sms, inget svar.

Till slut plockade jag undan maten och blåste ut ljusen, ledsamt. Allt kändes så tomt. Tankarna spann tänk om ex-frun verkligen ville ha tillbaka honom? Skulle jag då förlora honom?

Att ligga och vänta på ljudet utanför dörren var outhärdligt. Då kom jag att tänka på Astrid, tanten längst ner. Hon var alltid ensam. Henrik hade berättat att hon aldrig varit gift, inga barn. Det kändes fel att möta nyår ensam, så jag packade lite sallad och tårta i två plastburkar och gick ner till henne.

Det tog tid innan hon öppnade. Jag förklarade nervöst varför jag kommit. Till sist låste hon upp och kisade på mig.
Jag har bakat tårta och gjort sallad, sa jag. Får jag bjuda dig?
Kom in, svarade Astrid.

Hon var liten och späd, men det var rent och varmt i lägenheten. Ingen julgran, inget festbord, bara en tv som viskade i bakgrunden.
Ställ det där på bordet, sa hon.
Tack, gumman. Sätt dig så fixar jag te, sa hon och tultade ut i köket.

Du bor med Henrik Johansson, va?
Ja.
Hon nickade godkännande.
Hans fru såg aldrig någon, hennes eget lilla liv. Jobbade inte ens. Men du… du är annorlunda. Blev han inkallad på sjukhuset igen?
Nej, åkte till dottern.
Astrid nickade.
Han kommer tillbaks, var inte orolig. Han är vettig, den där.
Är du alltid ensam?
Ja, hela livet, sa hon lågt. Man borde skaffat barn men det är skrattretande att säga nu. Fanns väl kärlek en gång. Men den tog min väninna ifrån mig.
Hur då?
Jag flyttade till stan direkt efter skolan, gick på sjuksköterskeutbildning. Min Fritiof var kvar i byn. Nyårsafton, efter sista lektionen, tog jag bussen ut för att fira med honom. Men bussen gick sönder, det blev sent, kallt, och inga mobiler fanns då. Så jag började gå. Snön yrde, vinden var bitande. Men kärleken jagade mig framåt. Jag gick och gick ändå tog jag emot det nya året ensam, efter vägen.

Till slut kom jag fram, frös om ansikte och fingrar. Fyra dagar låg jag i feber. När jag piggnade till berättade min väninna att hon och Fritiof var tillsammans, hon väntade barn.
Han kom och ville prata, men jag ville inte höra. Jag var ung och stolt stack tillbaka till stan och såg honom aldrig mer. Fick sen veta att väninnan ljög om det där barnet, och Fritiof själv började dricka, frös ihjäl en vinter. Han var en fin kille, suckade Astrid.

Jag gifte mig aldrig, har bara ångrat att jag inte förlät och gick vidare. Ditt liv blir vad ditt hjärta väljer, sa hon, torkade diskret en tår.
Jag har sett er i fönstret. Henrik har aldrig verkat så lycklig som med dig. Förlåt honom, släpp din svartsjuka. Flytta härifrån, börja om. Gör inte som jag följ hjärtat, Elin.

Jag gick hem, ställde in maten i kylen och la mig. Henrik kom hem först nästa dag.
Förlåt. Vet knappt själv hur det gick till. Tror hon hällde nåt i mitt te, sov hela natten. Har fortfarande ont i huvudet.
Varför skiljer du dig inte då? Älskar du henne fortfarande?
Nej, självklart inte. Om du bara visste hur hon var Men min dotter betyder allt. Elin, det blev ingenting mellan oss, du tror väl på mig?
Jag gick fram och kramade honom, såg honom i ögonen.
Ska vi inte bara dra härifrån? Det finns ju sjukhus överallt. Du är en fantastisk kirurg…
Jag orkar inte prata om det nu. Huvudet bultar. Vi tar det sen. Jag älskar dig.
Han somnade, och jag låg bredvid, tänkte på Astrids ord.

“Dottern är bara ett barn hon glömmer snart. De har bott isär i ett halvår. Frun vill bara såra mig, men hon lyckas inte. Jag tänker inte ge upp. Han vaknar snart, då pratar vi ut.”

Jag släckte granens ljus och kröp tätt intill Henrik.
“Älskar dig. Ordet räcker inte. Jag älskar dig, på alla tänkbara sätt.”
Annie Hall
“Med kärlek kan man förlåta allt utom att någon slutar älska dig.”