Oj, vem är det här? utbrast Lotta förvånat när hon steg in i sin väninnas kök.
Under det gula skenet från lampan, i hörnet vid det minsta skåpet, satt en klen, skallig karl i fyrtioårsåldern och skar dill med ett brett kniv. Han verkade både blyg och ändå säker i sina rörelser.
Lotta, det här är Tomas. Tomas, det här är Lotta, mumlade Elin, rodnande. Här är sockerburken, kom nu.
Elin tryckte burken i händerna på sin granne och skyndade ut henne i hallen.
Trevligt att träffas! ropade Lotta över axeln och försökte i förbifarten studera den nye mannen i vännens liv.
Men han gjorde inget större intryck. Inga detaljer kunde förklara varför han redan hunnit klä sig i Elins bakförkläde med mönster av munkar.
Tomas, jag kommer strax, ropade Elin in mot köket och stängde dörren efter sig.
Då grep Lotta tag i henne med järnhård närhet.
Berätta!
Vad ska jag berätta? försökte Elin smita undan. Ja ja, kom med.
De lämnade lägenheten, gick genom den trånga farstun och steg in i Lottas tvåa.
Där inne luktade det kanel och dyra parfymer. Allt, från den snövita pouffen vid dörren, vittnade om en kvinna som vårdade sitt hem med omsorg.
“Inget som hos mig,” tänkte Elin varje gång hon besökte Lotta, och mindes de halvklistrade tapeterna i hennes egen hall.
Berätta nu! upprepade Lotta bestämt.
Hon hällde socker i en skål med vispgrädde och ställde sig med vispen i hand, ivrig att höra mer.
Hur är det med din Henrik? försökte Elin än en gång byta ämne.
På möte. Kommer sent. Nå?
Ja, vad då? Jag såg honom på torget. Och så tog jag med honom hem…
Hur då? Lotta rynkade misstänksamt pannan.
Tja, jag såg en man som stod och sålde örter. Klädd i en regnrock, hyfsat snygg, men så där… övergiven. Jag gick fram. “Hur mycket för dillen?” frågade jag. Och han svarade: “Jag kan ge den dig, om du vill.” Jag sa: “Varför det?” Och han sa: “Jag tänkte att om en kvinna med sorgsna ögon kom fram, skulle jag ge henne allt jag har. Ta den, jag odlade den själv.”
Och du…?
Jag tog den. Vände mig om för att gå, men så frågade jag: “Varför tror du att mina ögon är sorgsna? De är inte det.” Han bara tittade på mig, sa inget… Och sen tog han mina kassar och gick bredvid mig.
Och du? Lotta glömde vispen i handen och skrapade den genom sin uppsatta lugg.
Jag gick och teg, funderade på vad jag skulle göra. Sen tänkte jag: han är ju helt ensam. Varför inte? Vi träffades på vägen hem.
Är du inte klok! Du tog med en främling från gatan in i huset? Har du gömt undan dina värdesaker åtminstone?
Lotta! Elin blev arg. Sluta! Han är förresten läkare. Röntgenläkare.
Jaså, har du sett hans legitimation?
Du är den som alltid sagt… Elin blev ledsen. Om avokadon…
Vilken avokado? Lotta såg helt förvirrad ut.
Men Elin mindes redan den kvällen i samma kök…
Avokadon låg uppskär i tunna skivor, en grön gradient från mörkt nära skalet till blekt nära kärnan.
Elin hade aldrig kunnat välja avokado. I affären stod hon länge och rotade bland de mörka, blanka frukterna, kände på dem, tryckte lätt för att känna mognaden under skalet. Hon bytte om och om igen, tiden gick, men hon ville förstå mysteriet med den perfekta avokadon.
Ibland trodde hon sig ha lyckats. Då skyndade hon hem med den älskade frukten (som visade sig vara ett bär, inte en grönsak eller frukt). I köket drog hon fram kniven och skar försiktigt in. Men oftast var den fortfarande hård som en potatis, och smaken blev aldrig riktig. Då lämnade hon den på bordet, och efter några dagar blev den ätbar.
Men den här gången var avokadon på tallriken perfekt. Lotta hade köpt den hon var alltid bättre på att välja. Elin tog en gaffel, lyfte försiktigt en bit och lade den på tungan. En sådan avokado behövde inte tuggas, smaken spred sig genast, frisk med en nötig underton…
Du sa att man inte kan se på utsidan hur en avokado är. Inte heller alltid känna. Man måste känna på annat sätt, förklarade Elin och återvände till nuet.
Vad har det med män att göra?
Du har alltid haft tur med dem. Precis som med avokado… Inte som jag, sade Elin och såg ner.
Och vad kände du med den här… Tomas? Lotta hade knappt kommit ihåg hans namn och undrade igen över hans ordinära utseende.
Det blev så tyst inom mig. Fast vi var mitt i en folksamling. Och jag tänkte: “Kanske spelar det ingen roll att han är så vanlig?”
Jaha… Ja, du får gå nu. Han kanske saknar dig.
Lotta skyndade sig att få ut Elin ur dörren, fortfarande med sockerburken i handen, och tryckte örat mot dörrspringan. Ett klick hördes när grannens dörr stängdes. Sen blev det tyst.
“Nåja. Tänk om…?” Hon återvände till köket och doppade vispen i grädden igen.
När Elin kom in i sin hall stod Tomas där. Fortfarande i hennes bakförkläde, men nu på en pall och höll en tapetbit mot väggen.
Förlåt, jag hittade den i köket när jag letade efter en burk till dillen. Limmet låg bredvid… Jag tänkte… går det bra? Han såg plötsligt orolig ut och vacklade på den ostadiga pallen.
Elin sprang fram, smidig som en lodjur, och grep tag om hans ben. Under de mörka jeansen kände hon knäna. Hon kände på dem som på en avokado under det hårda skalet, och till sin förvåning tänkte hon: “min.”
Tomas stod stilla, kanske för att han inte vågade släppa tapeten som ännu inte satt fast. Eller för att han inte ville skrämma bort något odefinierbart men betydelsefullt.
Till slut tog han händerna från väggen och strök försiktigt över Elins ljusa hår.
Gillar du avokado? frågade Elin plötsligt och förde ihop ögonlocken.
Jättegärna! svarade Tomas ärligt, fast han aldrig smakat det.
I samma stund kände de båda hur en varm tapet, ännu fuktig av limmet, lade sig m
