– Oj, flicka, du gratulerar honom förgäves – han kommer inte att gifta sig. Vera hann knappt fylla sexton när mamma gick bort. Pappa hade försvunnit till Stockholm för jobb för sju år sedan, och aldrig hört av sig mer – inte ett ord, inte en krona. Nästan hela byn kom till begravningen och hjälpte till så gott de kunde. Moster Maria, Veras gudmor, tittade ofta förbi och påminde om allt som måste göras. Till slut tog hon studenten och fick jobb på posten i grannbyn. Vera var en kraftfull tjej, om henne sa man – frisk som en nötkärna. Rund och rödblommig, näsan lite bred, men ögonen grå och klart lysande. En tjock rågblond fläta ända ner till midjan. Den snyggaste killen i byn var Niklas. Två år sedan han kom hem från lumpen, och flickorna stod på kö. Även stadsbrudarna som kom ut på sommaren blev förtjusta. Han borde ha varit filmstjärna i Hollywood, inte lastbilschaufför hemma i byn. Han njöt av livet, och hade ingen brådska att välja fru. Men så kom moster Maria och bad honom hjälpa Vera att laga staketet som höll på att falla omkull. Utan manlig styrka är det tufft i byn. Vera klarade trädgården, men huset – nej, det gick inte ensam. Niklas sa ja utan protest. Han kom, kollade och satte igång: ”Hämta det där, spring dit, ge mig, kom med det!” Och Vera lydde villigt. Kindernas färg blev ännu rödare, och flätan slängde över ryggen. När Niklas blev trött bjöd hon på mustig soppa och starkt te. Hon iakttog honom när han bet av det svarta brödet med sina vita starka tänder. Niklas jobbade med staketet i tre dagar, och på fjärde kom han bara på besök. Vera bjöd på middag, och till slut blev han kvar över natten. Sedan blev det så. Han smög iväg före soluppgången, så ingen skulle se – men i en by blir inget hemligt. – Oj, flicka, du gratulerar honom förgäves – han kommer inte att gifta sig. Och gör han det, får du kämpa. Vänta bara tills stadens skönheter dyker upp till sommaren – vad ska du göra då? Du kommer brinna av svartsjuka. Du borde hitta någon annan, sa moster Maria. Men vad bryr sig ung kärlek om gamla visdomsord? Så småningom förstod Vera att hon var gravid. Först trodde hon hon blivit sjuk. Svaghet, illamående – men plötsligt, som ett slag, insåg hon att hon bar Niklas barn. Hon ville nästan bli av med det, för tidigt att få barn – men insåg ändå: det är bättre så. Hon skulle inte vara ensam. Mamma hade klarat sig, och det skulle hon med. Pappan hade ändå inte varit till mycket nytta. Folk skulle prata, men sen glömma. På våren tog hon av sin långa vinterkappa, och då såg byborna hennes mage. De skakade på huvudet och sa att olycka drabbat flickan. Niklas kom förstås och undrade vad hon skulle ta sig till. – Vad annat? Föda barn. Oroa dig inte, jag klarar det själv. Fortsätt ditt liv som vanligt, sa Vera och pillade med ugnen. Bara eldens röda sken spelade på kinderna och ögonen. Niklas beundrade henne men gick. Hon hade bestämt själv. Som vatten på en gås. Sommaren kom, stadsbrudarna drog in, och Niklas brydde sig inte mycket om Vera längre. Hon kämpade vidare med trädgården, moster Maria kom och hjälpte henne rensa ogräs. Att böja sig om magen var svårt. Bar vatten ur brunnen, släpade sig fram. Babushkorna i byn förutspådde att det skulle bli en stark pojke. – Vi får se vad Gud ger, skrattade Vera. I mitten av september vaknade hon med kraftig smärta, magens delades av. Smärtan avtog, kom tillbaka senare. Hon sprang till moster Maria, som genast förstod vad som var på gång. – Redan? Sitt still, jag fixar det, sa Maria och rusade ut. Hon sprang till Niklas, hans lastbil stod utanför. Sommargästerna hade redan åkt. Men Niklas var bakfull. Maria skakade liv i honom. Han stirrade förvånat, förstod till slut och ropade: ”Men det är tio kilometer till sjukhuset! Hinner vi hämta läkaren och tillbaka, har hon redan fött! Vi åker direkt! Packa henne!” – Men hur med lastbil? Hon skakar sönder, ni får fånga barnet på vägen, skrek Maria. – Då följer du med, för säkerhets skull, sa Niklas bestämt. Två kilometer på den gropiga vägen körde han försiktigt. Maria satt på säcken i flaket. På asfalten gick det snabbare. Vera låg på sätet och bet sig i läppen, höll om magen. Niklas var genast nykter. Ett ögonkast på Vera, han kände hur det drog i kinderna och hans knogar vitnade på ratten – han tänkte på sitt eget. De hann. Lämnade Vera på sjukhuset. Maria gnällde hela vägen hem: – Kunde du inte ha låtit bli flickan? Hon är ensam, utan föräldrar – själv ett barn, och nu ska hon ta hand om ett barn helt själv? Hur ska det gå? Före bilen kom till byn hade Vera redan fött en stark, frisk pojke. Nästa morgon kom barnet till henne. Hon visste inte hur hon skulle hålla eller amma. Hon tittade på sin sons röda, rynkiga ansikte – bet sig i läppen, och gjorde som hon blev tillsagd. Men i hennes hjärta darrade lyckan. Hon betraktade honom, blåste på det smala fjuniga huvudet, glad och klumpig. – Kommer någon och hämtar dig? frågade strängt den äldre läkaren inför utskrivningen. Vera ryckte på axlarna och skakade på huvudet. – Troligen inte. Läkaren suckade. Sjuksköterskan svepte in barnet i sjukhusfilten, så de skulle klara sig hem. “Du måste lämna tillbaka filten,” beordrade hon. – Fedor med sjukhusens bil kör dig till byn. Inte ska du åka buss med en nyfödd! Vera tackade. Hon gick genom korridoren, rodnade av skam. Vera satt i bilen, höll sonen tätt och undrade hur livet nu skulle bli. Föräldrapengen var låg, knappast något. Hon kände sig ledsen för sin egen skull, och för den oskyldige sonen. Hon betraktade honom, hjärtat översvämmades av ömhet – tunga tankar skingrades. Plötsligt stannade bilen. Vera såg bekymrat på Fedor, en man kring femtio. – Vad är det? – Det har regnat nonstop i två dagar. Kolla kalvarna – det går inte att köra här. Bilen skulle fastna. Bara traktor eller lastbil skulle klara det. – Förlåt, men det är bara två kilometer kvar. Tror du du klarar att gå? Barnet sov i hennes armar, och att bara hålla honom hade tröttat henne. Ändå skulle hon vandra i leran med barnet? Vera klättrade ut, la sonen tillrätta och började gå längs den enorma lerpölen. Fötterna sjönk till anklarna, varje steg riskerade att halka. De gamla urvuxna skorna klafsade. Hon önskade hon åkt till sjukhuset med gummistövlar. Ena skon sjönk i leran och gick inte att få upp – med barnet på armen kunde hon inte kämpa. Hon gick vidare med bara en sko. När hon närmade sig byn var det redan mörkt. Benen var bedövade av kylans fukt. Hon hade inte ens krafter att bli förvånad över att lamporna i husen var tända. Hon stapplade upp på den torra trappan, frös om fötterna, men svettades av ansträngning. Hon öppnade dörren och stannade. Vid väggen stod en liten barnsäng och barnvagn, med fin kläder till baby i. Vid bordet sov Niklas, med huvudet på armarna. Kanske hörde han, kanske kände han hennes blick – han lyfte huvudet. Vera, röd och rufsig med barnet i famnen, stod knappt på benen i dörren. Blöt klänning, leriga ben till knäna, bara en sko. När han såg att hon saknade ena skon kastade han sig fram, tog barnet och la det i sängen. Han rusade till spisen och tog fram gryta med varmvatten. Han satte henne, hjälpte henne av med kläderna, tvättade benen. Medan Vera bytte bakom spisen ställde Niklas fram kokt potatis och en kanna mjölk på bordet. Då vaknade barnet och började gråta. Vera tog honom på armen, satte sig vid bordet och ammade utan skam. – Vad har han fått för namn? frågade Niklas med hes röst. – Sigge. Är det okej? sa Vera och såg på honom med sina klara ögon. I dem fanns så mycket sorg och kärlek att Niklas hjärta sved. – Fint namn. Imorgon går vi och registrerar Sigge och gifter oss. – Det behövs inte, började Vera, medan Sigge sög. – Min son ska ha en pappa. Jag har lekt färdigt nu. Vet inte om jag blir en bra man, men min son lämnar jag inte. Vera nickade utan att lyfta blicken. Efter två år fick de även en dotter – hon hette Nadia, efter Veras mamma. Det spelar ingen roll vilka misstag man gjort i livets början – det viktigaste är att de alltid går att rätta till… Sådan blev deras livshistoria. Vad tycker du? Skriv i kommentarerna och gilla!

Men flickan, du hälsar honom förgäves, han kommer aldrig att gifta sig.

Det var just när Elvira fyllde sexton som mamma gick bort. Pappa hade redan försvunnit sju år tidigare, dragit till Stockholm för att jobba, och blev kvar varken brev eller pengar kom hem.

Nästan hela byn slöt upp för att ordna begravningen, alla hjälpte till där de kunde. Moster Birgitta, Elviras gudmor, brukade titta förbi och påminde henne om vad hon borde göra. När skolan var slut, fick hon jobb på posten i grannbyn.

Elvira, hon var en stadig tjej som man sa frisk som en nötkärna om. Ansiktet runt och friskt, näsan lite bred och lustig, men ögonen ljust grå och glittrande. Den tjocka, blonda flätan nådde ändå ner till midjan.

Den snyggaste killen i byn var utan tvekan Samuel. Han hade varit hemma i två år efter lumpen, och det fanns ingen ände på alla flickor som var efter honom till och med de från stan som kom ut till landet på somrarna kastade ögonen på honom.

Egentligen borde Samuel inte jobba som lastbilschaufför här ute på landet, utan passa i någon stor TV-serie. Han var inte klar med sitt bekymmerslösa liv och hade ingen brådska att välja en flickvän.

Så kom det sig att moster Birgitta gick till honom och bad om hjälp staketet hemma hos Elvira började ge vika. I en liten by klarar man sig inte utan manshand, särskilt när huset behöver fixas. Elvira, hon klarade trädgården, men huset blev för mycket på egen hand.

Samuel sa ja utan att tveka. Han dök upp, inspekterade läget och tog befälet: Spring och hämta det, kan du ge mig det där? Och Elvira förde fram det han bad om, utan invändningar.

Hon blev allt rödare om kinderna, och den långa flätan svingade mellan skuldrorna. När Samuel blev trött, bjöd hon på en rejäl skål ärtsoppa och starkt te. Själv njöt hon av att se honom bita i grovt, mörkt bröd med sina kritvita tänder.

Det tog honom tre dagar att laga staketet, och den fjärde dagen dök han upp bara för att hälsa på. Elvira bjöd på middag, och samtalen flöt på tills han stannade över natten. Så där fortsatte det. Han gick alltid innan soluppgången, så ingen skulle se, men i byn är inget hemligt.

Med dig flicka är det förgäves; han kommer aldrig att gifta sig. Och skulle han göra det, får du ett slitigt liv. När sommarflickorna kommer från stan, vad gör du då? Du kommer brinna av svartsjuka. Ta minnet, det är inte rätt pojke för dig, sa moster Birgitta.

Men när man är kär lyssnar man inte på de gamla.

Sedan kom insikten, som en sten i magen. Först trodde Elvira att hon blivit sjuk kanske matförgiftning. Tröttheten och illamåendet kom och gick. Men sedan gick det upp för henne: hon bar Samuels barn.

En stund frestades hon att försöka göra sig av med det hon var ju fortfarande bara ett barn själv. Men så tänkte hon att det var bättre så; då skulle hon i alla fall inte vara ensam.

Mamma hade fått upp henne, och Elvira skulle nog klara sig. Pappa gjorde heller inte så mycket nytta medan han var kvar, annat än att han drack bort pengarna. Folk skulle prata, men de kommer sluta med tiden.

När våren kom och Elvira lade bort vinterjackan, såg alla i byn på hennes mage som buktade ut. Huvuden skakades det blev trubbel här. Samuel kom naturligtvis förbi och ville veta vad hon tänkte göra.

Vad annars? Jag ska föda barnet. Oroa dig inte, jag klarar det själv. Du kan leva ditt liv som du vill sa hon och tog itu med ugnen. Bara eldens röda sken lekte över hennes kinder och i ögonen.

Samuel stod länge och såg på henne, men gick. Hon hade redan fattat sitt beslut. Det rann av honom som vatten på en gås. Och när sommaren kom och stadens flickor dykt upp, glömde Samuel bort Elvira.

Hon slet på i trädgården, och moster Birgitta kom förbi och hjälpte till med ogräsrensningen det var tungt att böja sig med den där magen. Vatten bar hon från brunnen, halva hinkar åt gången. Magen var stor, och byns äldre kvinnor spådde henne en riktig bjässe till barn.

Det blir vad Gud vill, skämtade Elvira.

I mitten av september vaknade hon av en vass smärta i magen, som om någon slitit henne i tu. Men smärtan försvann snabbt, bara för att komma tillbaka igen. Hon rusade till moster Birgitta, som direkt fattade vad som var på gång.

Är det dags nu? Sitt still, jag kommer! Och så försvann hon ut genom dörren.

Hon sprang till Samuel, där hans lilla lastbil stod på gården. Sommargästerna med sina bilar hade försvunnit. Just den dagen hade Samuel varit ute kvällen innan och dragit i sig lite för mycket.

Birgitta skakade liv i honom. Samuel stirrade yrvaket och begrep ingenting, men när han fattade vad som gällde, ropade han:

Det är tio kilometer till sjukhuset! Hinner vi gå och hämta doktorn, och tillbaka, är barnet fött! Jag kör genast! Hämta henne!

Men på en lastbil? Du skakar ju sönder henne, snart får du plocka upp barnet längs vägen, skrek Birgitta.

Då får du följa med oss, för säkerhets skull sade han tvärsäkert.

Han körde försiktigt två kilometer på den skumpiga landsvägen, svängde undan ett dike bara för att hamna i nästa. Birgitta satt bak på en säck i lastutrymmet. När de nådde asfalten ökade tempot.

Elvira bet ihop och höll handen på magen där hon satt bredvid Samuel. Han svepte med blicken, kinderna spända, knogar vita runt ratten; tankarna snurrade.

De hann fram. Elvira blev inlagd på sjukhuset och Samuel körde hemåt med Birgitta, som skällde ut honom hela vägen:

Varför har du förstört flickans liv?! Ensam, föräldralös, och du har bara gett henne fler bekymmer. Hur ska hon klara sig med barn?

Innan lastbilen var hemma i byn blev Elvira mamma till en stark och frisk pojke. Nästa morgon fick hon hålla honom. Hon visste knappt hur hon skulle lyfta eller lägga honom vid sitt bröst.

Med rädda ögon tittade hon på den lilla, rödskrynkliga pojken. Hon bet sig i läppen och gjorde som de sa.

Men hjärtat slog av glädje. Hon granskade hans panna med de tunna, spretiga hårstråna, och kände en märklig lycka.

Kommer någon och hämtar dig imorgon? undrade den stränge, äldre läkaren innan hon skrevs ut.

Elvira ryckte på axlarna och skakade på huvudet:

Tror inte det.

Läkaren suckade och gick. Sjuksköterskan svepte in barnet i sjukhusfilten och sa åt henne att ta med hem, och komma tillbaka med den.

Fritte kör dig till byn i vår bil. Du kan inte åka buss med bebis, sa hon och såg lite bister ut.

Elvira tackade. Hon gick genom sjukhuskorridoren med huvudet sänkt, kinderna blossade av blygsel.

I bilen hem tryckte hon pojken mot bröstet, nervös för hur livet nu skulle bli.

Föräldrapenningen är liten, knappt något man klarar sig på. Elvira kände medlidande både med sig själv och med sin oskyldiga son. Hon såg på det lilla skrumpna ansiktet när han sov, och lät kärleken skölja bort alla tunga tankar.

Plötsligt stannade bilen. Elvira såg oroligt på Fritte, en kort man runt femtio.

Vad är det?

Det har regnat i två dagar kolla vilket sjölandskap! Omöjligt att köra vidare, jag fastnar. Här går det bara med traktor eller lastbil.

Tyvärr, men det är bara två kilometer kvar. Du får gå. Han pekade mot vägen där en gigantisk pöl brett ut sig.

Barnet sov i hennes armar, hon var redan trött av att bara hålla honom sittande. Men att gå?

Elvira klev försiktigt ur, greppade sonen lite bättre och gick längs den leriga kanten av vattenpölen. Skorna sögs ner i leran, hon kände stadigt efter varje steg.

De gamla, utslitna kängorna skvätte om fötterna. Hade hon vetat, hade hon tagit gummistövlar till sjukhuset. En känga stannade kvar i leran, och det gick inte att dra ut den med barnet i famnen. Hon gick vidare med bara den ena på foten.

När Elvira till slut kom till byn, var det redan mörkt, och benen var så kalla att hon knappt kände dem längre. Hon förvånades inte ens över ljuset i stugans fönster.

Hon stapplade uppför de torra, släta trappstegen; fötterna frusna, men kroppen svettig av ansträngning. Dörren gled upp, och hon blev stående.

Vid väggen stod det en spjälsäng, en vagn, och i vagnen låg fina kläder till barnet. Vid bordet låg Samuel med huvudet i händerna och sov.

Kanske hörde han något, kanske kände han blicken han lyfte på huvudet. Elvira, rödmosig och rufsig, svajade i dörren med barnet på armen. Klänningen var dyblöt och benen leriga ända upp till knäna där den ensamma kängan satt.

När han såg att hon saknade den ena skon, rusade han fram, tog barnet och lade det försiktigt i sängen. Själv gick han till ugnen, satte på vatten i järngrytan.

Han satte Elvira ned, hjälpte henne att tvätta benen och klä av sig. När hon huttrade bakom ugnen fanns redan kokt potatis och en kanna mjölk på bordet.

Nu började pojken gråta. Elvira sprang dit, tog honom i famnen, satte sig vid bordet och ammade utan att skämmas.

Vad har du döpt honom till? frågade Samuel med raspig röst.

Patrik. Har du något emot det? Hon såg på honom med sina klara ögon.

Det fanns så mycket längtan och kärlek i dem att Samuels hjärta värkte.

Det är fint. Imorgon går vi till kommunhuset och skriver in honom och gifter oss med detsamma.

Det behöver vi inte började Elvira, medan pojken sög.

Min son ska ha en pappa. Nu är det slut på mitt rännande! Jag vet inte hur jag är som man, men min son ska jag inte lämna.

Elvira nickade tyst.

Och på två år fick de en dotter också. Hon fick namn efter Elviras mamma Ylva.

Det spelar ingen roll vilka misstag du gör i början av livet huvudsaken är att du rättar till dem, till slut.

Det är min historia. Jag har lärt mig att ansvar och kärlek, till slut, är det som avgör livet.