Objudna gäster överallt
Men kan inte dessa trevliga människor bo någon annanstans? frågade hustrun. Det kryllar ju av hotell i Stockholm!
De har problem, Elsa, sa Mikael lugnt. De är inte här för att tränga ut oss. De kommer, löser sitt, och drar vidare!
Men så fort någon flyttar ut kommer en ny! Och du, igår hörde jag att Karl-Gustav, vem det nu är, bott här i två år! Vet någon ens vem han är?
Hur länge ska det pågå? utbrast Elsa. Helt sjukt!
Vad pågår? frågade Mikael, fortfarande nerbäddad i sängen.
Där ute! Elsa pekade energiskt mot fönstret. De ska visst spela volleyboll nu!
Schysst! sa Mikael och sträckte på sig.
Allvarligt? Elsa drog för gardinerna. Säg bara inte att du tänker gå ut du också!
Nä, jag stannar här. Kan verkligen rekommendera det, svarade han och log snett.
Elsa satte sig på sängkanten:
Säg mig, vilken normalt funtad svensk anordnar volleyboll ute i december?
Varför inte, för det? Mikael ryckte på axlarna. Ingen snö eller minusgrader. Torrt också. Perfekt för lite boll.
Fast de kommer ju slå sönder alla rutor, klagade Elsa. Ingen av dem är proffs!
Då byter vi väl glasen, gav Mikael motvilligt med sig.
Elsa skakade uppgivet på huvudet. Hon tänkte fortsätta men från nedervåningen hördes:
Hörrni älsklingar! Frukosten klar! Stekt ostkaka och kaffe! Passa på innan det kallnar!
Tante Märta är i sitt esse, sa Mikael och log.
Är inte det liksom min roll, att laga frukost åt min man? snäste Elsa.
Du kan ju alltid fixa kaffe, skrattade Mikael.
Kaffet blir kallt också, hördes Märtas röst igen i trappan.
Ser du! sa Elsa och pekade mot dörren. Hon ersätter mig snart i sängen också!
Nej, lugna dig! skrattade Mikael. Din plats i sängen är säker! Kom nu, frukosten väntar!
Elsa suckade djupt och drog morgonrocken tätare omkring sig.
Ingen syntes till på väg mot köket, och i köket var det lika tomt.
Otroligt, muttrade Elsa. Jag trodde knappt att vi någonsin skulle få vara ensamma i vårt eget hus!
Tänk vad Sverige kan överraska, flinade Mikael. Men här är ju kul! Frukost, volleybollmatch, och så Erik Johansson som lovat grilla ikväll!
Det kommer ju bara stinka rök och bli bränt, muttrade Elsa medan hon tog för sig av ostkakan.
Men gäststugan då? skrattade Mikael. Det är redan en ny! Tre gånger större och snyggare än förut!
Jahaja, ännu fler gäster. Jag minns inte ens hälften av namnen! Vi borde seriöst sätta namnbrickor på dem. Och släktträd!
Det hjälper ändå inte, för sen kommer den där släkttiteln: makens brors frus moster, eller nåt, skrattade Mikael.
Elsa funderade.
Man blir ju snurrig innan man ens hunnit läsa klart!
Samtalet dog bort. Ostkakan var verkligen fantastisk. Elsa fick ett lite mildare uttryck när hon senare frågade:
Micke, hur länge blir det så här, tror du?
Vad menar du exakt? undrade Mikael, men visste ändå vad hon syftade på.
Alla dessa ändlösa gäster, sa Elsa. Jag menar, svensk gästfrihet har väl också gränser!
Jag räknade faktiskt igår. Micke, jag tappade räkningen efter tjugo huvuden!
Och ingen verkar ha någon brådska därifrån!
Så här var inte min bild av ett svenskt familjeliv!
Fast nu är det ju det vi har… Och dom är ju familj, på sitt sätt! svarade Mikael.
Familj? Snarare släkten på mors sida, genom tretton led! fräste Elsa. Inte ens din bror är släkt med de här utan hans fru!
Det kanske finns namn på sån här slags släkt, men jag har aldrig hört dem! Men de verkar ju reko!
Men kan dessa trevliga människor inte hitta en egen bostad? undrade Elsa igen. Finns ju lediga lägenheter i Sollentuna!
De har sina utmaningar. När det är löst, åker de.
Men platsen fylls direkt! Och Karl-Gustav, som ingen kunde placera, har bott här två år!
Tydligen jobbar han nu på Ica i byn som kassör. Och tante Märta, vars ostkaka vi åt, städar tre grannhus som städerska!
De hittar sin plats, sa Mikael med ett leende.
Micke, om det ska bli så här fortsätter jag att bo i min lägenhet i Vasastan! Bättre vi bor där två än i det här kollektivet!
***
Det var ju ändå vågat när Elsa inledde med Mikael. Han var tio år äldre, och Elsa var i sin tur inte heller tonåring längre. Hon var tjugofem.
Då dök frågorna upp:
Varför har Mikael aldrig gift sig? Vad är knas?
Men samma kunde gälla Elsa.
Och varför var Elsa singel vid tjugofem?
Elsa kände ju till svaret. Hon hade pluggat arkitekt, tagit examen, men ville ha mer kött på benen innan hon slog sig till ro.
Hon började på statlig byrå, men gick snabbt över till ett privat företag bättre betalt och roligare jobb, även om beställare ibland var hopplösa.
Och med ett sådant jobb blev det aldrig allvarliga relationer.
Lite efterforskning visade att Mikael kört ett liknande race, men haft det ännu stökigare. Hans bror Lennart startade byggfirma direkt efter universitetet. Han gifte sig direkt, och för att få tillvaro att gå ihop tog han in sin brorsa Mikael som fick ta över allt ansvar. Mikael kom precis hem från lumpen då.
Så Mikael fick plugga och driva firman samtidigt. Tufft men han klarade det. Men något privatliv fanns knappt. När Lennart fick barn sov Mikael ibland på kontoret.
Ska du aldrig jobba igen? frågade Mikael brorsan en dag.
Micke, jag är klar med det där. Vill jobba med händerna, byta om och gå hem till familjen vid fem, sa Lennart drömmande.
Får ni ekonomin att gå ihop på det där? undrade Mikael.
Vi ska flytta norrut, till Åre… Jag har redan skrivit över aktier och firmans papper på dig det fixar du! Sa Lennart och stack ett kuvert i händerna på Mikael.
Ge mig ditt bankkonto så skickar jag din del av vinsten varje år, mumlade Mikael, lite chockad.
Sen hade Mikael plötsligt ett stabilt liv han var 35 och redo att starta familj.
Kemin mellan Mikael och Elsa var där direkt. De tog reda på varningsflaggorna och sex månader senare var de gifta.
De bodde i Elsas lägenhet.
Jag älskar dig, Micke, men det är så praktiskt såhär fem minuter till jobbet för mig! Och du vet hur svårt jag har att gå upp, sa Elsa generat.
Det är lugnt. Jag har aldrig köpt lägenhet, har bara hyrt, sa Mikael. Vill att du ska få välja!
Underbart med hus utanför stan vore drömmen, suckade Elsa. Men min chef kommer aldrig godkänna distansjobb…
Då säger du att de får gå med på det, annars byter du, flinade Mikael. Eller så startar vi eget!
Vi får se, skrattade Elsa.
Dessutom har jag redan ett hus ute vid Värmdö, berättade Mikael. Men…
Hans bror hade bara begärt en sak innan han flyttade:
Micke, om min frus släkt behöver någonstans att ta vägen släpp in dem! Men låt dem inte bli för bekväma!
Ska jag sätta dem på hotell, eller? utbrast Mikael.
Nej, huset där ute skrev jag också över till dig! Vi hann aldrig flytta in, men du gör vad du vill!
Mikael tillade snabbt:
Just nu bor några släktingar till min brors fru där. Men huset är jättestort! Och det finns en nyrenoverad gäststuga! Vi kommer knappt märka dem.
När Elsa flyttade ut till huset hade hon ingen aning om att hon skulle mötas av ett helt kompani. Överallt fanns människor snälla, glada, ivriga att hjälpa till.
Under första månaden fick Elsa höra tusen tragiska historier. Någon skilde sig, någon flydde från en make som drack, någon hade blivit utkastad av sina barn. Någon genomsökte marknaden efter nytt boende, någon annan ville bara vidare i livet.
Åldrar och bakgrunder varierade. Där fanns till och med en professor hans student sparkade ut honom, och han kunde inte flytta hem igen. Så han väntade på att sälja sin lägenhet.
Stämningen i huset var ändå vänlig.
Samtidigt måste Elsa fortsätta arbeta. En beställare var ovanligt besvärlig.
Så passerade Bengt Olofsson förbi, hörde konversationen och lutade sig mot skärmen:
Med all respekt dina anmärkningar visar att du inte har koll på arkitekturens grunder! Hon har gjort allt rätt. Gör du på ditt sätt, rasar huset!
Kunden gav med sig. Elsa log, stängde sin laptop och frågade Bengt varifrån han fick sina argument.
Jag har jobbat som arkitekt i trettiosex år, sa Bengt och log snett. Säg bara till om du vill ha tips!
Trots Bengts hjälp var det svårt att inte bli trött på folkvimlet och oväsendet. Så här hade Elsa verkligen inte föreställt sig livet i villan på landet.
Det var som en folksamling på Skansen varje dag!
***
Vi kan flytta tillbaka till stan om du vill, Elsa, sa Mikael. Men det är något du inte vet om våra gäster.
Vad är det jag inte förstår? undrade Elsa.
Du trodde det var dyrt att bygga upp den nya gäststugan som brann ner? Vet du vad det kostade? sade Mikael och gjorde en nolla med handen. Ingenting! Gästerna byggde och betalade allt själva!
Elsa spärrade upp ögonen.
Allt hushåll, el och vatten för oss och alla gäster de betalar själva, och handlar, lagar mat, fixar och reparerar. I praktiken lever vi gratis tack vare dem!
Många jobbar dessutom. Någon pluggar, någon är jurist, någon ekonom, någon rörmokare, en professor i biologi.
Och arkitekt, fortsatte Elsa, tacksam över Bengts råd till jobbet.
Min firma har dubbla vinsten tack vare tips från våra gäster, sa Mikael.
Och vet du vad det märkligaste är? frågade han och svarade direkt: De har aldrig bett om något i gengäld. Vi lever här som en udda, stor svensk familj.
Plötsligt for en boll genom köksfönstret och glaset splittrades. In rusade Tomas:
Sebastian har redan åkt in till stan för nya rutor! Oroa er inte, om två timmar är det bättre än innan! Förlåt! ropade han och kutade iväg.
Sådär rullar det på, skrattade Mikael.
Jag vänjer mig väl, mumlade Elsa.
Och efter en månad hade hon gjort det. Ingen var gäst längre de var bara en del av den stora, brokiga familjen.
