Frida var först med att öppna dörren och blev stående som förstenad på tröskeln. Från lägenheten hördes ljudet av TV:n, röster i köket och den där tydliga doften av någon annans parfymeller var det kål? Bakom henne var Pontus nära att tappa resväskan av chocken.
Sch! viskade hon, med handen höjd som en trafikpolis. Det är någon här inne.
På deras älskade, beige soffa låg två obekanta personer och bredde ut sig. Mannen, iklädd grå mysbyxor, zappade förstrött med fjärrkontrollen. Bredvid honom satt en rund dam och stickade med en sådan frenesi att man undrade om hon försökte slå nordiskt rekord. På soffbordet stod kaffekoppar, brödsmulor och halvätna smörgåsar. Och – självklart – hög med medicinburkar.
Ursäkta, vilka är ni? Fridas röst darrade som flaggstången på Valborg.
Främlingarna vände sig om med närmast förvånansvärt lugn.
Jaha! Ni var visst hemma ändå, kvinnan stickade vidare utan att blinka. Vi är Majkens släktingar. Hon gav oss nycklar och sa att ni inte skulle vara här på ett tag.
Pontus blev kritvit i ansiktet.
Majken? Vem?
Din mamma, mannen ställde sig upp med ett knarr från soffan. Vi kommer från Umeå, ska med Fredrik på läkarbesök här i Stockholm. Majken sa att det var lugnt, att ni ändå var bortresta.
Frida smög ut i köket. Vid spisen stod en tonåring och stekte falukorv. Kylskåpet var sprängfyllt med okända varor och på köksbordet tronade ett konstverk av smutsiga tallrikar.
Vem är du? pep hon fram.
Fredrik, killen vände sig om. Är det fel att äta? Mormor Majken sa att vi fick.
Frida återvände till hallen där Pontus redan grävde fram mobilen.
Mamma, vad håller du egentligen på med? mumlade han ilsket.
Svaret studsade fram lika snabbt som ett SMS från Swish:
Pontus lilla vän, har ni kommit hem redan? Hur var semestern? Lyssna, jag gav nycklarna till Gunilla och Leif, de är ju i Stockholm med Fredrik som behöver till doktorn. Tänkte att det var dumt att lägenheten står tom, det kostar ju ingenting för er och de är ju bara där en vecka!
Mamma, frågade du oss?
Men varför skulle jag fråga? Ni var ju ändå inte där! Hälsa att jag ansvarar för lägenheten och att de ska städa efter sig.
Frida ryckte till sig luren:
Majken, är du på allvar? Släpper in främmande folk i vår lägenhet?
Vilka främmande! Det är ju min kusin Gunilla! Vi sov i samma säng som små.
Och vad har det med oss att göra? Det här är vårt hem!
Frida lilla, måste du ta allting så allvarligt? Det är ju familj. De är försiktiga, inget kommer gå sönder, och pojken är sjuk. Fattar du inte att hjälpa till?
Pontus tog tillbaka telefonen:
Mamma, du har en timme på dig att hämta dem. Alla.
Men Pontus! De ska ju stanna till torsdag! Fredrik ska lämna prover och få träffa doktorn. De har redan sparat pengar tack vare mig. Vill du att jag ska slänga ut min egen kusin på gatan?
Mamma. En timme. Annars ringer jag polisen.
Han la på. Frida sjönk ner på hallpuffen med ansiktet i händerna. Väskorna stod ouppackade, TV:n dånade från vardagsrummet och falukorven surrade i pannans sista fett. För två timmar sedan hade de flygit hem längtande efter lugnet nu satt hon i sitt eget hem som en objuden turist på Scandic.
Vi packar ihop, Gunilla dök upp med stickningen krampaktigt i ett nystan, blicken tårögd. Majken trodde verkligen att ni inte skulle ha något emot det. Vi försökte få tag på er, men hade inte numret Hon erbjöd, vi tackade ja. Tänkte det var ett perfekt ställe att bo medan vi fixade läkarbesöken.
Pontus stod i fönstret och såg ut som när Sverige släpper in ett mål mot Finland spänt, men mest besviket. Frida visste, han var alltid stel i ryggen när han var arg på sin mamma och saknade ord.
Och var är vår katt? spärrade hon plötsligt upp ögonen.
Vilken katt? Gunilla såg ut som om någon bett henne steka surströmming.
Sixten. Den röda. Vi lämnade nycklarna för hans skull.
Ingen aning, ryckte Gunilla på axlarna. Har inte sett någon katt.
Frida rusade iväg och fann Sixten gömd allra längst in under sängen, stirrande med skräckslagna ögon och pälsen stående rakt ut. När hon försökte dra fram honom morrade han så argt att även trettio kilos älghund skulle dragit sig undan.
Sixten, det är jag Allt är bra nu, lovar jag.
Katten blängde skeptiskt på henne. Hela sovrummet luktade främmande deo, någons huvudvärkstabletter tronade på hennes nattduksbord och sängen var bäddad på ett sätt som aldrig skulle passera Fridas inspektion. På golvet låg dammsugarsladden som ett meddelande om kaos.
Pontus sjönk ner intill henne.
Förlåt.
För vad? Du visste ju inte.
För mamma. För att hon är så där.
Hon tror alltid att hon går före.
Det gör hon. Minns du när vi flyttade in? Hon dök alltid upp utan att säga till. Jag trodde jag hade fått henne att fatta. Tydligen inte.
Utanför hördes röster. Mamma Majken anlände som en stormvind, rödrosig och upprörd:
Pontus, vad tänker du med?
Mamma, slå dig ner i köket.
Sitta? Gunilla, Leif, plocka ihop era saker, vi blir bortjagade!
Mamma. Sätt dig.
Majken såg Pontus allvar och blev tyst. De gick in i köket, där Fredrik satt och åt sista skivan falukorv.
Mamma, förklara. Hur kunde du tro att du bara kunde släppa in folk i vårt hem?
Men Pontus, jag försökte bara hjälpa! Gunilla ringde, grät, Fredrik mådde dåligt, de skulle till Stockholm och hade ingenstans att bo. Det är ju ingen fara ni var ju ändå inte hemma!
Mamma, det är faktiskt inte din lägenhet.
Men jag har ju nyckel?
För att mata Sixten. Inte för att öppna ett pensionat!
Pontus, snälla. Det är ju familj! Gunilla, Leif, Fredrik de har det svårt, och du vill kasta ut dem på gatan?
Frida tog fram ett glas vatten. Händerna skakade som en trasig elvisp.
Majken, du frågade oss aldrig.
Men varför? Ni var ju borta!
Det är just därför du skulle frågat, Pontus höjde rösten. Vi har telefoner. Vi har internet. Du kunde ringt, skickat ett sms. Vi kunde sagt ja eller nej. Men vi skulle fått veta. Det kallas respekt.
Majken reste sig, tårarna brände i ögonvrårna.
Alltid samma sak. Man försöker göra gott, så får man bara höra allt man gjort fel. Gunilla, börja packa. Vi drar till mig.
Mamma, du har bara en liten etta. Ni får knappt plats fyra vuxna och Sixten.
Det får lösa sig. Bättre än att bo hos otacksamhet.
Frida satte ner glaset.
Majken, ärligt. Du visste att vi skulle bli irriterade. Annars hade du ringt före. Du tänkte att när vi väl kommer hem och ser folk i lägenheten så måste vi ju bara stå ut. Eller hur?
Jag menade bara väl.
Nej, du ville bestämma själv. Det är en väldig skillnad.
För första gången såg Majken förvirrad ut.
Gunilla var förkrossad, Fredrik hade så ont Jag ville bara hjälpa till.
Det förstår jag, sa Pontus. Men du kan inte bestämma över vårt hem. Tänk om jag åkte hem till dig när du var borta, och släppte in en kompis att bo där? Utan att fråga dig?
Jag hade blivit arg.
Precis.
Det blev tyst som i en tom skärgårdsbrygga i november. Gunilla snyftade försiktigt, Leif packade snabbt. Fredrik stod stilla i dörren, stirrande på golvet.
Förlåt, brummade han. Jag trodde det var okej. Mormor sa att vi fick.
Frida såg på honom helt vanlig kille, trött och skyldig. Inte hans fel, egentligen.
Det är inte ditt fel, sa hon, och log snett. Hjälp till att packa nu.
Majken torkade ögonen med servett.
Jag ville bara göra rätt. Tänkte aldrig på att fråga. Ni är ju mina barn jag har ju alltid tagit hand om er och tänkte att
Vi är inte barn längre, mamma. Vi är trettio. Vi har våra egna liv.
Jag förstår, suckade Majken. Vill ni ha tillbaka nyckeln?
Ja tack, Frida nickade. Förlåt, men förtroendet är borta nu.
Jag förstår.
Gunillas familj packade snabbt. Ursäkterna haglade och förlåt-fika utlovades. Majken försvann iväg med dem, muttrande om att hon gör bara gott. Pontus stängde dörren med en suck och lutade huvudet mot den.
De gick runt i lägenheten. Sängarna måste bäddas om. Kylskåpet rensas. Överallt fanns spår av främlingsliv någon annans tofflor, flyttad fåtölj, stökig disk. Sixten låg fortfarande under sängen, som en mycket skeptisk räv.
Tror du hon förstod? frågade Frida och öppnade köksfönstret för vädring.
Vet inte. Men man kan ju alltid hoppas.
Om inte då?
Då får vi vara tuffare. Jag tänker inte vara Majkens airbnb igen.
Frida kramade honom. De stod där i det annorlunda hemmet och stirrade.
Vet du vad det värsta är? Frida släppte taget. Katten. Allt det här för hans skull. Och han fick sitta hungrig och rädd medan det var cirkus i hans hall.
Undrar om de ens matade honom?
Verkar inte så. Matskålen tom och vattnet är gråare än Mälaren efter midsommar.
Pontus satte sig på knä.
Sixten, vi lovar, du slipper fler hälsokoll-gäster nu.
Katten kikade försiktigt fram, smög sakta ut och strök sig mot Pontus ben, som om inget hänt. Frida hämtade mat, och Sixten slukade allt med en ivrighet som om han fastat över hela påsken.
De började städa. Slängde ut mat som ingen visste varifrån den kommit, bäddade om, diskade och dammsög. Sixten la sig som en liten röd kringla i fönstret och började spinna. Sakta blev lägenheten deras igen.
Senare ringde Majken med mjuk och ovanligt ödmjuk röst:
Pontus, du hade rätt. Förlåt.
Tack, mamma.
Är Frida arg på mig?
Pontus tittade på Frida. Hon nickade.
Ja. Men hon förlåter dig nog. Någon gång.
Efter samtalet satt de länge vid köksbordet i tystnad, drack te och försökte samla mod att börja sitt nya vardagliv. Utanför föll mörkret över Stockholm, lägenheten var stilla och återigen deras. Semestern var slut, våldsamt och plötsligt, men hemma var de åtminstone tillbaka.
