I en liten lägenhet i Göteborg stod Birgitta Andersson fram det lilla spegeln i hallen och provade sin tredje tröjdress för kvällen. Plötsligt hördes musik från grannlägenheten. Hon rynkade pannan, lade ned den blå blåsen på bordet och lyssnade. Klockan var kvart i sju – för tidigt för att klaga, men hennes granne Agneta brukade inte ha högljudda fester.
“Kanske är det någons födelsedag”, mumlade Birgitta och drog på sig en grå kofta. “Men hon kunde väl ha sagt till.”
Musiken blev starkare, skratt och röster hördes genom väggen. Birgitta gick fram och lade örat mot väggen. Det var tydligt flera personer där inne.
Det ringde på dörren. Birgitta tittade genom titthålet. Det var hennes granne från våningen under, Margareta Larsson, med ett ansträngt leende.
“Godkväll”, sa Margareta så fort dörren öppnades. “Vet du varför Agneta har fest? Musiken hörs i hela trapphuset.”
“Jag har ingen aning”, svarade Birgitta ärligt. “Det är konstigt. Hon brukar vara så tyst.”
“Tror du hon ens är hemma?” Margareta svarade med sänkt röst. “Kanske har främmar tagit sig in? Det händer ju nuförtiden…”
De utbytte en blick. Agneta arbetade på biblioteket och levde ett stillsamt liv. Ingen hade sett henne med större sällskap förr.
“Vi går dit tillsammans”, föreslog Birgitta. “Om det är något skumt ringer vi polisen.”
De gick uppförst. Musiken strömmade ut genom dörren, och skratt ekade inne i lägenheten. Birgitta ringde på.
Dörren öppnades nästan direkt. Där stod Agneta – men en helt annorlunda Agneta. Håret var rufsigt, kinderna blossade röda, och i handen höll hon ett glas med något bubblande. Hon hade på sig en röd klänning som Birgitta aldrig sett förut.
“Åh!” utbrast Agneta med ett brett leende. “Mina kära grannar! Kom in, kom in! Vi firar!”
“Vad firar ni, Agneta?” frågade Birgitta försiktigt och tittade in i lägenheten.
Där inne var det fullt med folk. Åtta personer, kanske fler. Män och kvinnor i olika åldrar, alla välklädda, med glas i händerna. På bordet stod en stor tårta, snacks och flaskan champagne.
“Spelar det något roll?” Agneta viftade med händerna. “Livet är en fest! Kom in och smaka!”
“Agnes, vem är alla dessa?” undrade Margareta. “Var kommer de ifrån?”
“Vänner!” förklarade Agneta glatt. “Gamla, härliga vänner! Vi träffades, blev vänner, och nu firar vi!”
En mansröst ropade inifrån lägenheten:
“Agneta! Kom hit! Vi ska skåla!”
“Jag kommer!” ropade hon tillbaka och vände sig mot grannarna. “Kom in, eller så går jag över till er senare och berättar!”
Dörren slog igen. Margareta och Birgitta stod kvar på trappan och försökte smälta vad de sett.
“Något är inte riktigt”, sa Margareta. “Vår lugn Agneta med den där skaran… Och en av männen såg så skum ut.”
“Kanske hon blivit kär?” föreslog Birgitta. “Kärlek ändrar ju folk.”
“Vid femtiofem år? Äh!”
Birgitta ville invända att femtiofem inte var slutet, men musiken blev så hög att det var omöjligt att prata.
Nästa morgon vaknade Birgitta av en ovanlig tystnad. Musiken hade tystnat först vid tre, men nu var det dödstyst i grannlägenheten.
På väg till jobbet stötte hon på Margareta i trapphuset.
“Sov du gott?” sa Margareta torrt. “Jag låg vaken hela natten. Och i morse stod det dyra bilar utanför porten. Nu är de borta.”
“Antagligen åkte gästerna hem.”
“Precis. Men vilka var de? Och varför började Agneta plötsligt hålla fester?”
På lunchen gick Birgitta in på en livsmedelsaffär. På vägen utom mötte hon Agneta, nu klädd i sin vanliga grå rock och mörka hals. Hon köpte bröd, mjölk och den billigaste falukorven.
“Agneta!” ropade Birgitta. “Hur är det? Hur gick festen?”
Agneta vände sig om, och Birgitta ryckte till. Hennes granne såg ut som en skugga – ansiktet grått, ögonen röda som om hon gråtit hela natten.
“Vilken fest?” sa Agneta lågt.
“I går… Du hade gäster, musik, allt…”
“Åh, det…” Agneta vände sig bort mot kassan. “De tog fel lägenhet.”
“Hur då ‘fel’? Du bjöd ju in oss!”
“Jag minns inte”, sa Agneta och skakade på huvudet. “Kanske drömde du det.”
Hon betalade och försvann snabbt, lämnande Birgitta fullständigt förvirrad.
På kvällen knackade Birgitta på Agnetas dörr. Det dröjde innan hon öppnade.
“Får jag komma in?” frågade Birgitta.
“Bättre inte”, sa Agneta tvekande. “Det är en röra efter… städningen.”
“Agneta, vad har hänt? Du är inte dig själv.”
Agneta stod tyst en stund, sedan viskade hon:
“Kom in.”
Lägenheten såg ut som efter en riktig fest. Plastmuggar låg överallt, en trasig glasskärva glittrade på golvet, och tårrester hade torkat på bordet. Men det märkligaste var lukten – främlings parfym och cigarettrök, fast Agneta inte rökte.
“Agneta, vad hände här?”
Agneta sjönk ned i en fåtölj och höll för huvudet.
“Jag vet inte hur jag ska förklara. I går morgon gick jag till biblioteket, som vanligt. När jag kom hem… var de redan här.”
“Vem är ‘de’?”
“Folk. Främling. Satt vid min bätt, åt och drack med musik på full volym. En man, välklädd i kostym, kom fram och sa: ‘Agneta! Äntligen! Vi har väntat!'”
Birgitta satte sig på soffkanten.
“Vad gjorde du då?”
“Vad kunde jag göra? Tänkte att jag kanske glömt något, kanske bjudit in dem och inte kommit ihåg. Åldern, du vet… De var så vänliga, sa att de velat träffa mig länge, att de hört mycket om mig. En elegant kvinna sa att hon också jobbat på bibliotek – vi fick genast gemensamma ämnen att prata om.”
“Men du hade aldrig sett dem förr?”
“Aldrig! Och ändå… Det kändes som om de verkligen kände mig. Frågade om jobbet, om mina föräldrar som gått bort. Till och med min katten Misse, som dog förra året.”
“Kanske någon gemensam bekant berättat?”
“Vilka gemensamma? Jag har ingen utom kollegor. Men de visste saker som ingen kan veta.” Agneta tystnade, sedan tillade”Nu vet jag att livet alltid ger oss en andra chans, om vi bara vågar öppna dörren när det knackar,” viskade Agneta och log mot den tomma korridoren där festljusen fortfarande glimmade svagt i mörkret.
