Ogillar ni att jag vill skapa min egen familj? Jag lämnade er, började bygga mitt eget liv, och ändå kommer ni hit och drar igång samma gamla visa igen – Zina, oroa dig inte så! Jag förstår att det kan bli tufft för en stadsbo som dig att bo på landet, men jag hjälper dig! – försökte Dmitri lugna henne. – Jag vet vad jag gör. Klarar mig själv. Jag vill bara att du finns vid min sida! Zina var förvirrad. Varför blev jag kär just i en lantiskille? Och så passionerat dessutom! Hon var redan 28 med en framgångsrik karriär i Stockholm, medan 30-åriga Dima hade stor släkt och ett eget hus i en liten by utanför Uppsala. De möttes av en slump på Gröna Lund – Dima hade hamnat dit när hans mamma shoppade, och Zina blev meddragen av sina vänner. De började prata, bytte nummer, och kontakten fortsatte. Dima gjorde sitt bästa för att överraska henne, besökte henne i stan, var omtänksam och äkta, och sakta men säkert smälte Zinas hjärta. Till skillnad från andra killar hon kände var han ärlig, öppen och riktigt snäll! Sen friade han – och Zina sa ja. – Nå, dottern min, prova gärna! Dima är visserligen från landet men arbetssam och snäll – gillade mamman. – Funkar det inte, så är du alltid välkommen hem till stan igen. Zina hade ingenting att förlora. Hon kunde jobba hemifrån (distansarbete var numera populärt på hennes företag), och hon var inte längre 18. Dessutom skulle landsbygdens friska luft göra gott! Men ändå… – Dima, i vilken roll flyttar jag egentligen dit? undrade Zina. – Som min fästmö. Om ett år firar vi bröllop och sticker på smekmånad. Till dess har jag sparat klart så vi slipper oroa oss över pengar, sade Dima osäkert. – Jag fattar ju att du är van vid mer. Allt lät bra på pappret, men något oroade Zina. Hon beslutade ändå att bara släppa allt och testa! Så – en veckas semester, packad resväska, och dörren låst till den hårt förvärvade tvåan i Solna – körde Zina själv ut på motorvägen mot byn där Dima väntade. Första kvällen i byn trivdes hon. Det var stekhet sommar, och tillsammans vattnade de landet, lagade middag och blev klara med allt på nolltid. – Älskling, i helgen kommer mina föräldrar! ropade Dima glatt, något tidigare hemkommen än vanligt. – Varför då? utbrast Zina nervöst. – De vill träffa dig och hjälpa oss. Och så kommer brorsan med fru också, sade han, vandrande nervöst omkring. – Hur länge? undrade Zina skrämt. – Förhoppningsvis inte så länge! – sade Dima med en blick på henne – Men oroa dig inte. Vi löser det. Senare den kvällen satt Zina och funderade – det kanske blir tufft… men jag är ju inte ens hans fru än! De kommer väl inte äta upp mig? När bilen svängde in gick de ut för att hälsa. En stor, mörkhårig kvinna log snett mot Zina och kramade sin son. Den lika bastanta pappan hälsade, och brorsan presenterade sig på skoj medan hans unga, blonda hustru såg på Zina med kritisk blick. – Varför dreglar du så? Hjälp till i stället! muttrade hon åt sin man och gick för att hämta packningen. Väl bänkade runt matbordet försökte Zina skapa en avslappnad stämning – matlagning kunde hon i alla fall! – Oj, vad ni har jobbat! Tack, sade Maria-Mi, svärmor. – Men vad är det här? Kyckling? Vem lagar sånt här? snäste svägerskan Elin och petade i maten. – Helt i onödan! – Det är jättegott! röt Vlad, brorsan. – Du vill bara bli mätt, svarade Elin grinigt. Dima såg bekymrad ut men stod upp för Zina. – Och vad är det för namn? Som vår ko! Hon heter också Zina, sa Elin giftigt. Zina fnittrade. – Min kompis har en marsvin som heter Elin, svarade hon syrligt. Brorsan Vlad kastade en imponerad blick på Zina. – Jag är Vlads fru, lagligt! Och du? Sambo! fräste Elin. – Fast jag är åtminstone artig när jag hälsar på, svarade Zina lugnt. Så fortsatte middagen och det blev spänt. Efteråt konstaterade Zina – man måste stå på sig. Hon hade sitt eget hem om det verkligen skulle krävas! Nästa morgon vaknade de av svärmor redan klockan åtta. – Vad sover vi för? Här på landet ligger man inte till lunch! – Allt till frukosten finns i kylen, Maria-Mi, sade Zina bakom täcket. – Kan jag klä på mig först? – Titta på den stadsdivan! Nu får du minsann stiga upp! sade svärmor och försvann ut. I köket försökte Dima vara snäll, svärmor klagade, Elin fnös. – Du ska väl inte tro att bylivet är som i stan! När korna kommer – upp kl 06 varje dag! – Kor ska vi inte skaffa, sade Dima. – Nä? Klart, Zina kan ju ändå inte mjölka, gapskrattade Elin. – Du kan ju inte heller! svarade Dima snabbt. Nu rann bägaren över för Zina: – Dima, jag åker hem. När ni har åkt – hör av dig! – Vad? Du sabbar hela familjen! röt svärmor. – Och ändå vill du bli en av oss? – Det räcker! utbrast Dima, och det blev tyst. – Ogillar ni att jag vill skapa mitt eget liv? Jag flyttade, började på nytt – och ni dyker bara upp och stör! – Jag väljer lyckan! svarade Dima bestämt när mamman krävde ett ultimatum. – Vill ni mig väl? Åk hem. Hädanefter kommer ni bara hit om ni är bjudna! Fadern log snällt. – Vi håller på dig, son! Jag tar hand om mamma! Och brorsan kramade om honom: – Ta hand om din lycka! Nu har vi något att fundera på i familjen! Så åkte de. Zina och Dima satte fart med sysslorna igen och hjälpte varandra i allt. Zina kände stöd och visste att hon skulle klara det här. Senare, hemma hos Vlads familj, var det de tidigare svärmor och Elin som fick lära sig att laga lantfrukost och mjölka kor – nu var rollerna ombytta! Med tiden försonades Maria-Mi med sin son och Zina – men vågade knappt hälsa på. Tänk om Zina kunde ännu mer? När Dima friade och Zina sa ja, firades det stort! Maria-Mi och Elin blev aldrig riktigt förtjusta i Zina – men höll tyst, för säkerhets skull. Och Zina var lycklig. Tillsammans gjorde de allt, hjälpte varandra – och var aldrig mer rädda för oförutsedda gäster!

Tycker du inte om att jag vill ha min egen familj? Jag flydde från er, började bygga mitt eget liv, och så kommer ni och allt börjar om igen!
Elin, ta det lugnt! Jag fattar att det blir kämpigt för en stadsbo att vänja sig vid landsbygden, men jag hjälper dig, lovar! försökte Martin övertyga henne. Jag fixar det. Du behöver bara vara vid min sida!

Elin var osäker.
Varför blev jag förälskad i en kille från landet? Och dessutom så starkt att benen knappt bar!

Hon var tjugoåtta och hade en lyckad karriär i Stockholm, medan trettioårige Martin hade massor av släktingar och ett hus i en liten by utanför Uppsala.

De träffades första gången på Gröna Lund, dit Martin hamnat av en slump medan hans mamma shoppade, och Elin var där med sina vänner.

De började prata, bytte nummer, och kontakten blev snabbt tätare. Martin försökte ständigt överraska henne, reste ofta in till stan, var alltid uppmärksam och förstående och Elin smälte.
Till skillnad från killarna hon tidigare träffat, var han ärlig, öppen och genomsnäll!

Sedan friade han en dag och Elin sa ja.

Nå, min dotter? Prova åtminstone! Martin är från landet, men skötsam och snäll. Mamma nickade. Funka det inte, så kommer du hem till Stockholm igen.

Elin hade ingenting att förlora. Hon kunde arbeta hemifrån eftersom hennes jobb nu tillät det. Och visst, luften i byn sades vara friskare än någonstans. Bara det där lilla…

Martin, vad blir min roll där hos dig? frågade Elin försiktigt.

Min fästmö. Och om ett år gifter vi oss och tar en riktig semester! Till dess har jag sparat ihop tillräckligt för att vi slipper oroa oss över pengar, sa Martin och rodnade lite. Jag fattar att du är van vid annat.

Allt borde vara bra, men Elin oroade sig ändå för något hon själv inte kunde sätta fingret på. Men hon bestämde sig för att bara köra!

Så hon tog ut en veckas semester, packade väskan, låste sin lilla tvåa hon slitit hårt för i flera år, och körde bilen ut på landet där Martin redan väntade.

Den första kvällen gillade hon.
Det var en het sommar. De vattnade tillsammans potatislandet, lagade middag, och det kändes bra att samarbeta.

Älskling, mina föräldrar kommer hit! berättade Martin redan på fredagen när han kom hem ovanligt tidigt.

Varför då? undrade Elin nervöst.

För att träffa dig, och hjälpa oss lite. Och min bror och hans fru kommer också. Martin gick oroligt runt i köket.

Hur länge? Elin lät lite skärrad.

Förhoppningsvis inte för länge! Martin såg henne i ögonen. Men du, oroa dig inte. Vi fixar det här.

Efter det blev Elin desto mer nervös.

Var bara dig själv, älskling. Tänk på det som ett prov. Om det inte funkar, så åk hem. Det viktigaste är att du har någonstans att gå, sa mamma glatt när hon ringde. Gör som du tycker är rätt. De får vänja sig, eller så får Martin ta det.

Men faktiskt, varför oroar jag mig? Jag är ju inte ens någons fru än! tänkte Elin. De kan ju inte äta upp henne.

Hon hann precis duka färdigt när hon hörde bilen svänga in framför huset.

De är här! ropade Martin och gick ut.

Hej, svärdottern! En stor kvinna i blommig, vidd klänning, kort, mörkt hår och kolsvarta ögonfransar log snett och kramade sin son hårt.

Lika stor och med rund mage hälsade Martins pappa på sonen och nickade åt Elin.

Deras bror, lång och gladlynt, skojade genast med svägerskan, men hans fru en ung, rosig blondin såg inte direkt vänligt på Elin och vände sig snabbt mot maken.

Jan, sluta stirra, hjälp till istället! sa hon surt och gick till bilen efter packningen.

Elin bjöd in alla till bordet, och hoppades att maten skulle lösa upp stämningen. Hon kunde ju laga mat!

Vilken festmåltid ni har ordnat! sa Marie-Louise, Martins mamma, med ett nick.

Ja, det ser gott ut, grymtade Per, far hennes.

Och vad är det här? Kyckling? Vem kokar det så här? frågade Lena, blondinen, skeptiskt och petade med gaffeln. Man hittar alltid på något konstigt, och så ska man sitta och tugga på det!

Tycker du verkligen? Det är gott! Jan såg argt på sin fru.

Du äter ju vad som helst… fräste Lena och la demonstrativt ner besticken.

Martin såg ursäktande på ledsna Elin.
Lena, lite respekt nu, och sluta avundas så öppet! Elin gjorde sitt bästa.

Och vad är det för namn? Som vår ko! Hon heter också Elin, slängde Lena fram giftigt.
Elin smålog tyst.

Vad är det? viskade Martin.

Min kompis har också en marsvin som heter Lena, viskade Elin tillbaka, så tyst hon kunde. Men alla hörde.

Marie-Louise gav henne en missnöjd blick, männen försökte hålla sig från skratt, men Lena blossade upp.

Vem tror du att du är? Vad har du för rätt? Hennes blick brände på Elin.

Du verkade ju van vid sådant prat, så jag trodde det var okej, ryckte Elin på axlarna.

Jan tittade imponerat på sin brors fästmö.

Jag är i alla fall Jans lagvigda hustru! Och du? Bara sambo! röt Lena.

Men jag är i alla fall artig. När man är gäst brukar man inte vara ohyfsad, sista meningen klippte Elin klart.

Jag är inte här för din skull, triumferade Lena.

Och jag bjöd dig inte ens, högg Martin tillbaka. Hur länge stannar ni?

Plötsligt blev det dödstyst vid bordet.

Vi ska bara lära din lilla sötnos hur livet på landet går till, sen dra vi, sa Marie-Louise.

Mamma, vi har klarat oss utmärkt, och tänker fortsätta göra det.

Jaså, du har henne som en dagslända, undrar hur länge du står ut, Lena krossade tystnaden.

Den enda latmasken här är du, Lena. Martin såg henne i ögonen. Tack för maten, kära oväntade gäster nu vill vi ha lite lugn.

Martin tog Elins hand, och tillsammans städade de undan under allas förvånade blickar.

Elin kände att det var skönt att hennes ryggrad blivit stark. Aldrig skulle hon låta sig trampas på. Och om något Stockholm fanns kvar.

Lördagsmorgonen blev ingen mjukstart.

Och varför sover vi så sent? På landet ligger man inte till tolv! stormade svärmor in. Dags att fixa frukost.

Elin stack förvirrat handen efter mobilen.
Klockan var åtta!

Marie-Louise, det finns allt till frukost i kylen, drog hon upp täcket mot hakan. Kan jag klä på mig först?

Oj, storstadslugn minsann! prasslade Marie-Louise med armarna. Det i kylen måste ju tillagas! Upp och hoppa!

Marie-Louise slog igen dörren så det dånade.
Elin klädde sig och gick ner i köket.

Men älskling, du är redan uppe? hälsade Martin vid spisen.

Ja, mamma väckte mig om inte annat!

Om jag inte hade väckt henne hade hon fortfarande legat där, sa svärmor spydigt.

Elin bet hårt ihop.
Mamma, varför kom du ens in på vårt rum? undrade Martin.

Tydligen inte bara disträ utan lat också, retade Lena.

Ingen har frågat dig! fräste Elin tillbaka.

Vadå, livet på landet kräver tidiga morgnar. Skaffar ni ko sen får ni mjölka vid sex! hånskrattade Lena.

Vi har inga planer på en ko, svarade Martin kort.

Varför det? Mjölk, grädde… Men just ja! Elin kan säkert inte ens mjölka! Och morgnar passar henne väl inte, Lena skrattade rått.

Du kan ju inte heller och ändå verkar du klara dig, skrattade Martin.

Sedan Elin dök upp har du bara blivit sur och tvär, försökte Marie-Louise stötta Lena.

Martin, jag åker hem nu. Ring om du vill när teatern har packat ihop, Elin pallade inte mer.

Vad? Du! Sen du kom har min son glömt familjen! Kommer inte hem, hjälper inte till! Blir knappt kontaktbar! Marie-Louise brann av ilska. Du vill att vi accepterar dig? Förstöra vår familj!

Nu får det vara nog! Martins röst ekade.

Vad är det för fel med att vilja ha något eget? Jag lämnade er för att bygga mitt liv, och nu kommer ni tillbaka och förstör allt!

Men Martin, du är inte dig själv längre! All tid och pengar går till henne… Hon klänger sig fast, och du bara låter det pågå! Vi vill rädda dig!

Mamma, Elin klarar sig själv. Jag sparar till vårt bröllop, Martin drog Elin intill sig. Vill ni oss väl, så åk hem. Till oss kommer ni vid inbjudan och särskilt du, Lena.

Medan hela familjen försökte samla sig, förde Martin försiktigt ut Elin och när han kom tillbaka höll de på att packa ihop.

Välj: mig eller henne! väste mamma.

Men ni har ju tagit emot Lena? Martins blick var besviken.

Herregud, jämför du oss!? snäste Lena.

Pappa och bror Jan log lätt åt dramat.

Nå? forcerade Marie-Louise.

Jag väljer lycka, svarade Martin hårt.

Då har jag ingen son längre! sa Marie-Louise och lämnade huset, Lena gjorde samma sak.

Vi stöttar dig! log pappa vänligt. Mamma tar jag hand om!

Brorsan gav Martin en kram.
Värna om din lycka! Vi behöver faktiskt göra förändringar här hemma!

De åkte.
Elin var illa till mods men visste nu att Martin menade allvar.

De fortsatte göra allt tillsammans. Elin stöttade Martin, som hade det tufft men nu var det roligare än någonsin där hemma.

Mamma, Lena! Vi köpte en ko åt er, ropade Jan glatt.

Vad säger du, har du blivit tokig? Marie-Louise kunde knappt tro sina öron.

Nix. Nu ska Lena mjölka den varje morgon, och du ska alltid ha frukost klar klockan sju. Gärna något varmt. Så gör de på landet.

Nu fick kvinnorna känna på landsbygdslivet och det blev lärorikt!

Allting de kritiserat Elin för fick de tillbaka, och när arbetsbördan ökade insåg de att Elin nog ändå inte var så dum att ha.

Till slut försonades Marie-Louise och Martin, men hon vågade ändå sällan hälsa på för tänk om Elin kunde ännu mer?

Till sist friade Martin igen, denna gång lyckligt.
Och på deras bröllop dansade hela släkten!

Marie-Louise och Lena höll sig i bakgrunden, men Elin var lycklig. Hon och Martin gjorde allt tillsammans, hjälpte varandra, och nu kunde de möta vilka oväntade gäster som helst tillsammans.