**Den outrättliga**
Maja hade sedan barnsben drömt om att bli läkare. Hon bodde med sina föräldrar i en liten by och sprang till skolan tre kilometer bort till samhället. Där fanns både skolan, vårdcentralen, posten och till och med tre butiker.
Skolan var stor och ny, och Maja tyckte om att lära sig. Allt kom lätt för henne, och hon gick just nu i femte klass.
“Maja, upp med dig! Varför ligger du kvar?” ropade hennes mor högt när hon kom in i huset med en hink fylld med ny mjölk. “Du kommer försova dig till skolan. Jag väckte dig när jag gick till ladugården.”
“Åh, mamma, juste!” Maja hoppade upp, tvättade sig snabbt, klädde på sig, grep sin skolväska och rusade ut ur huset utan frukost. Karin, hennes mor, hann precis vika ihop ett par pannkakor och stoppa dem i hennes hand.
Att springa tre kilometer till skolan var ingen lek. Hon sprang, räknade telefonstolparna, ensam eftersom alla andra barn redan gått till skolan. När hon blev trött, gick hon långsammare en stund innan hon satte fart igen.
“Jag kommer för sent, jag kommer säkert för sent”, tänkte hon oroligt.
Hon kom in i skolan precis när klockan ringde, skyndade sig upp till andra våningen och sprang in i klassrummet. Knappt hade hon satt sig förrän Agneta Lindström, läraren i svenska och litteratur, kom in.
“Maja, vad har hänt? Det ser ut som om någon jagat dig”, viskade Lisa, hennes bänkkamrat. “Sov du för länge? Det händer ju aldrig dig.”
“Ja, jag sov över”, viskade Maja tillbaka, och lektionen började.
Den dagen var allt som vanligt i skolan. Maja gick igenom lektionarna, och när skoldagen äntligen var slut gick hon hem tillsammans med de andra flickorna. På vägen hann killarna ikapp dem, knuffades och skämtade så att hela hemvägen blev skrattfylld.
När hon öppnade dörren med nyckeln de gömde under verandan, sparkade av sig skorna och rusade in i huset, var det som vanligt tomt. Hennes far var på jobbet, och hennes mor, som var postbud, var också borta. Hon var på väg mot sitt rum när hon plötsligt hörde en våldsam hostning från det lilla gästrummet.
“Vem är det?” flög det genom huvudet på henne. “Är det en tomte? Mamma brukade berätta om dem, men jag trodde aldrig på det.”
Hon sprang in i sitt rum och stängde dörren. Medan hon bytte kläder lyssnade hon. När hon öppnade dörren för att gå ut i köket hörde hon hostandet igen – det lät som en man.
“Pappa är på jobbet… vem kan det vara?” Hon vågade inte titta in i rummet, för det var avskärmat med en gardin.
Hon åt lite mat och sprang sedan ut för att hitta sin mor, som brukade gå runt och dela ut post. När hon inte såg henne satte sig hon på bänken utanför. Just då gick Erik förbi, grannpojken som gick i sjunde klass och ibland gick till skolan med henne.
“Erik!” ropade hon och vinkade. “Kom hit!”
“Vad är det?” frågade han.
“Det är någon i huset som hostar… jag är rädd. Mamma och pappa är inte hemma.”
“Vem hostar?”
“Jag vet inte! När jag gick var det ingen där. Nu hör jag någon. Jag vågar inte titta ensam. Kan du följa med?”
Han nickade, och de gick in tillsammans.
Det var tyst. Maja pekade på gardinen, och Erik drog den åt sidan. På sängen låg en myrtle mager man, lika blek som ett lakan.
“Hallå, vem är du?” frågade Maja bakom Eriks rygg.
“Hallå”, kraxade mannen. “Jag är Henrik… din farbror.”
Maja visste inte vem Henrik var. De lämnade rummet och gick ut igen.
“Det var bara din farbror”, sa Erik. “Inget att vara rädd för. Jag måste gå nu.”
När Karin kom hem frågade Maja genast om farbrodern.
“Det är din farbror Henrik, min yngre bror. Han har suttit i fängelse länge och kom precis ut. Han är sjuk. Du var för liten för att minnas honom.”
Han hade knappt orkat ta sig hit, och hennes far hade sagt: “Låt honom stanna tills han blir bättre. Kanske kan vi hjälpa honom med örter.” Men Karin tvivlade.
Henrik, Karins lillebror, hade alltid varit busig och strulig. När han var sexton bröt han sig in i en butik med några andra pojkar. De tog inga pengar, men de snodde godis, kakor, cigaretter och vin. De gömde det i en övergiven stuga och blev till och med fulla. Polisen hittade dem snabbt, och Henrik fick tre år i ungdomsanstalt. När han blev arton flyttades han till vanligt fängelse. Där bråkade han och fick mer tid. Nu var han tillbaka, tjugofem år gammal och svag som en skugga.
Maja kunde inte sova för hans hostningar. Hon kom ihåg att det bodde en gammal kvinna, moster Elsa, i byn som kunde bota alla sjukdomar med örter.
“Jag måste hälsa på henne efter skolan”, tänkte Maja. “Kanske kan hon hjälpa.”
Nästa dag gick hon till moster Elsa.
“Hej, moster Elsa. Min farbror Henrik är mycket sjuk. Kan du hjälpa honom?”
Den gamla kvinnan bad henne sätta sig, hällde upp te och sköt fram en tallrik med bullar.
“Berätta nu, min vän.”
Maja berättade allt.
Moster Elsa lyssnade, reste sig och plockade ner några påsar och burkar från hyllan. Sedan skrev hon ner instruktioner på ett papper.
“Här har du allt du behöver. Varje ört är märkt, och här står hur du ska bereda dem.”
“Tack, moster Elsa!” sa Maja.
När hon kom hem visade hon allt för sin mor, som bara nickade. Hon trodde inte på sådant.
Varje morgon steg Maja upp tidigt, kokade örter och ställde en kopp på stolen bredvid Henriks säng.
“Du är ihärdig, lilla du”, sa Henrik och log. Han förstod att hon var den enda som verkligen trodde på honom.
Maja gick till moster Elsa igen och berättade om förbättringarna.
“Bra gjort!” sa moster Elsa. “Snart kan han resa sig, sedan gå. Och när han är starkare, låt honom gå barfota – jorden ger kraft.”
Maja var fast besluten att hjälpa Henrik. Snart satt han upp i sängen, och Maja lade kuddar bakom hans rygg. Sedan började han stå upp och till slut ta några steg. Han åt bättre och blev starkare.
“Farbror Henrik, upp med dig nu!” sa Maja en dag. “Det är sommar och skollov. Nu ska vi träna varje morgon.”
“Du ger dig aldrig, lilla du”, sa han.
En dag när han låg ensam vände han ansiktet mot väggen där en iOch så småningom stod Henrik på egna ben, gick till kyrkan med sin nya familj och tackade för det liv som Maja hade hjälpt honom att hitta tillbaka till.
