Förbannade fiender
Jag hade precis lagt mig på soffan för att vila när ett ilsket skall från min hund ekade in genom det öppna fönstret. Det är inte vanligt att Kalle är särskilt högljudd, men idag hade han varit som förbyttskällt ända sedan morgonen med en sorts vild frenesi.
Jag, Erik Johansson, har sprungit ut flera gånger för att se vad som pågick, men jag har aldrig sett något misstänkt eller någon främling på gården.
Jag tänkte att det säkert var grannens hundar som sprungit förbi, och det är ju inte så konstigt att Kalle reagerade så. Han gillar inte när andra djur kommer nära hans revir.
Det är även ganska klart att när jag kommer ut så finns det ingen kvar i närhetenvem som helst skulle bli skrämd av hans skall. Grannhundarna brukar då sticka över gärdet.
De vet ju inte att “björnen”, som jag ibland kallar Kalle, sitter instängd i sin hundgård. Jag håller honom där på dagen, för säkerhets skull. Men när skymningen faller får han röra sig fritt på tomten. Då får man skylla sig själv om man går för nära.
En gång försökte tre inbrottstjuvar från grannbyn ta sig in på min tomt. En tappade sina byxor som fastnade på stängslets spetsar, en annan glömde sin sneakers under staketet och den tredje klättrade upp i ett trädända till toppen. Polisen fick tillkalla räddningstjänsten för att få ner honom. Kalle gav dem en läxa de sent kommer glömma.
Och vad jag också vet, är att min hund aldrig skäller utan anledning. Men idag var det som om han hade blivit galen.
Kalle, nu räcker det! ropade jag, reste mig och gick mot fönstret.
Han blev tyst, men det var bara för några sekundersnart började han skälla vilt igen.
Så jag gick ut på gården. Jag måste ta reda på vad som gjort min stora svensk vita älghund så uppretad.
Precis som jag misstänkte fanns inga främlingar på gården. Kalle tystnade direkt när han såg mig.
Vad är det du sjunger för, egentligen? sa jag med ett leende och gick fram till hundgården.
Kalle viftade glatt på svansen och gav mig ett ursäktande ögonkast.
Han förstod att han störde min vila. Men han skällde ju inte utan skäl.
Nu kastade han en snabb blick mot grinden och började genast skälla igen.
Jag vände mig hastigt om och hann se något grått och litet smita iväg i rasande fart. Jag sprang efter, öppnade grinden och såg
en helt vanlig katt.
Men blicken hos kattenutmanande, självsäker och fräck.
Vad gör du här, kompis? sa jag och log. Jag säger som människa till katt: Bäst att du håller dig borta, för min Kalle Han tål inte katter. Om han får tag på dig
Katten fräste demonstrativt, och jag tyckte till och med att han log retsamt.
Fånga mig? Din hund är för långsam. Innan han är ute från sin hundgård är jag redan borta. Kanske borde du mata honom mindreläste jag i hans blick.
Jag blev lite stött av att denna katt, utan ett ord och med sådan grace, förödmjukade min hund.
Stick iväg med dig! sa jag till katten, stängde grinden och gick tillbaka.
Men tror du katten lyssnade? Inte alls. Tvärtom, han började dyka upp på tomten varje dag.
Han gick omkring, satte sig bredvid hundgården som för att visa att det var han som bestämde, att han struntar i oss alla. Och Kalle kunde bara skälla på honom.
Jag försökte först springa ut och jaga bort den fräckaste trollkatten från mitt revir. Men så fort jag gick in kom han tillbaka.
Jag kunde inte göra något åt honom.
Katten kände sig nu som kungen över hela gården efter sin lilla seger, och en dag lyckades han till och med stjäla en köttbit ur hundskålen. Skålen stod inne i hundgården. Kalle låg i sitt hörn, utmattad av att skälla utan framgång, och katten passade på.
Sedan stod han glatt och åt köttbiten framför den stora hunden.
Jag såg det hela med egna ögon och blev upprörd.
Så du vill ha det så här sa jag argt till mig själv. Vi ska nog få lite ordning på gården. Kanske det blir sista gången du retar min hund.
Jag beslöt att låta Kalle vara i hundgården under dagen, men hålla dörren öppen så han själv kunde komma ut om han ville.
Sedan Nu får han verkligen ta tag i saken, tänkte jag.
Katten hade blivit ett riktigt besvär, och tröttat ut både mig och Kalle.
Men när vi båda väntade på katten nästa dag, dök han inte upp. Kanske anade han något, eller kanske hände det något med honom. Lite snopetmin listiga plan gick om intet när katten inte kom. Och inte heller dagen efter eller den tredje dagen dök han upp.
Kalle såg förvånat på mig, och jag ryckte på axlarna. Vad skulle jag säga?
Det kanske är lika bra att han inte längre kommer hit? sa jag med ett leende. Det är lugnt, det är tyst nu.
Men innerst inne jag måste erkänna att jag saknade den där besvärliga katten. Ja, det låter galet, men så var det.
Och även Kalle hade vant sig att skälla på sin nemesis, att uppröras över hans påhitt.
Nu blev det tråkigt.
Efter några dagar började Kalle be mig att se efter om katten fanns i närheten.
Hur då? Med blicken. Han kom fram till mig, såg på mig, och jag förstod direkt.
Tror du att något hänt vår gråa skurk? sa jag eftertänksamt. Med hans karaktär är det lätt att råka illa ut. Nåja, Kalle, vi får väl gå ut och leta.
Jag öppnade grinden, gick ut på vägen, ställde mig vid min Volvo och såg mig omkring.
Kalle följde med, vände sin stora, lurviga huvud åt alla håll och sniffade ivrigt efter den välbekanta, av honom avskydda, kattlukten.
Men det var svårt att urskilja. Lukten från grannens gödselstack slår ut allt annat.
Jag gick först åt ena hållet, sedan åt andra, och när jag kom tillbaka till grinden tänkte jag sätta Kalle i hundgården.
Vi kan ju inte vänta hela dagen på katten som plågat oss i två veckor.
Jag tog tag i grinden, men stelnade när jag hörde något på min vänstra sida.
Något ovanligt händer. En katt skriker för full hals och någon skäller ilsket.
Plötsligt rusar en katt ut på vägen vår grå katt. Han haltar på ena benet och jagar honom gör en hund, en Dobermann från stan.
Jag vet vems hund det är. Varje sommar, och ibland vinter, kommer familjen från Stockholm med sin hund. Grå katten ville kanske ge den stadsfina hunden samma nervpåslag som han brukar ge Kalle, men det gick snett.
Dobermannen verkar ha bitit katten, för jag ser brunaktiga fläckar i pälsen.
Mitt i allt glömmer jag bort Kalle.
Nu rusar Kalle, utan att fråga om lovnågot han aldrig gjort tidigaremot katten.
Kalle! Vad gör du?! ropar jag, skräckslagen över vad som kan hända. Katten har redan fått sig en omgång av dobermannen, och nu ska min hund också ge sig på honom. Kalle, stanna!
Men han lyssnar inte. Kalle sätter fart och springer rakt mot katten.
Katten får panik och stannar mitt på vägen. Han inser att livet och hälsan hänger på en tunn tråd, eller snarare på ett katthår.
Vet ni vad som händer? Ja, det gör ni. Bara jag hade inte anat det.
Kalle stannar bredvid katten, sniffar på honom, och sedan
vänder han sig mot Dobermannen, ryter som en björn och jagar den mot slutet av gatan. Dobermannen, snabb som en vessla, vänder och försvinner.
Ingen hund i hela byn kunde mäta sig med Kalle.
Katten försvann snabbt medan jag såg efter Kallejag märkte inte ens när den grå skurken smet iväg. Men på kvällen, när jag skulle lägga mat åt Kalle, tappade jag nästan skålen. Katten var där. Levande, frisk, och med tacksamhetens blick mot mig. Han la huvudet mot Kalles ben och spann. Kalle såg på mig så att jag brast ut i skratt.
Förlåt, husse, men jag har räddat honom. Nu måste jag ta hand om honom resten av livetså talade hans blick.
Och det var ingen skämt.
Kalle var verkligen beredd att bli grå kattens personliga livvakt.
Han lät till och med katten äta ur hans hundskålotrolig generositet för en stor, bister viking. Skurken smälte något kyligt i hans hjärta. Nu var de inte längre förbannade fiender, utan bästa vänner.
Tro inte att historien är slut. Nej, det är den inte.
Jag åkte med katten till veterinären i Norrköping för att få benet undersökt. Skadan var så pass allvarlig att den behövde sys. Så katten blev kvar hos mig tills han blev frisk.
Jag skötte om katten och Kalle höll honom under konstant uppsikt, fast de nyss velat ha ihjäl honom. Livet är konstigt ibland.
Plötsligt, efter några veckor, stod en vacker ung kvinna utanför grinden.
Kalle ville skälla på henne, men insåg att han bara skulle skrämma och skällde bara lite tveksamt. Jag hörde, gick ut och
H-h-hej, fick jag ur mig. Är det till mig du kommer?
Hon frågade om jag sett en grå katt på gatan eller om den brukade komma till min gård. Han är så fräck, min Sigvard, berättade hon. Jag försökte stänga inne honom, men han rymmer alltid och driver runt tills det blir kväll. I Stockholm satt han alltid i lägenheten, men nu är jag här hos min mamma efter hennes stroke, och katten tycks aldrig få nog av friheten. Brukar alltid komma hem på kvällen, jag tvättar och matar honom, men de senaste dagarna har han varit bortafrustrerande.
Jag tror att jag vet var din Sigvard är, sa jag med ett leende. Kom in på gården, var inte rädd för min hund. Han rör dig inte. Kom med, du får se.
Till din hund? Varför då?
Du kommer förstå snart.
Hon tvekade men såg att jag hade en snäll blick och följde med. När hon såg Kalle och den grå katten ligga bredvid honom, knackade hon till av förvåning.
Sigvard! Hur hamnade du här? Hur ser du ut? sa hon chockat, när hon såg hans bandagerade ben. Är det din hund som bitit honom?
Nej, verkligen inte, sa jag snabbt. Vi har, faktiskt, räddat honom.
Räddat från?
Om du har tid kan jag berätta allt. Det är en rätt otrolig historia.
Jag berättade allt för Anna Larsson (vi hann ju bli bekanta under samtalet) och hon skrattade gott.
Det är otroligt Sigvard har retat er dagarna i ända och ändå räddar ni honom.
Sådan är jag och Kallegodhjärtade. Men nu är din katt på benen igen, både fysiskt och själsligt. Han är en riktig plutt nu, inte alls jobbig längre.
Det är nog lantluften som gör honom så. Eller han är sur för att jag inte hinner ge honom lika mycket kärlekmamma behöver så mycket omsorg. Hon har lärt sig gå igen, men det är ingen snabb process.
Kom gärna förbi med katten, sa jag blygt.
Jag funderar på det, svarade Anna lite kokett.
Och ett halvår senare hade hela byn festvår bröllopsfest. Jag Erik och Anna Larsson blev ett, tillsammans med Sigvard och Kalle som gäster. Även Dobermannen var där, den som bitit Sigvardhan stirrade sur på katten, men när hans blick mötte Kalles, låtsades han inte känna igen honom.
Jag lärde mig: ibland öppnar du hjärtat för den du minst väntat dig, och det leder till nya vänskaper, nya äventyr och något oväntatkärlek.
Så slutar min berättelse från Smålandom fiendskap, om försoning, och om att vara öppen för livet.
