**Så var det meningen**
Jag, Lars-Göran, är inte längre ung. För fem år sedan begravde jag min fru. Hon var sjuk länge, och vi kämpade tillsammans mot sjukdomen, men till slut orkade hon inte mer. Hon lämnade denna värld för en annan.
Vid fyrtioåtta blev jag änkling. Jag sörjde och vande mig vid ensamheten. Att gifta om mig kom aldrig på fråga, trots att släkt och vänner sa:
“Du är fortfarande en ung man, hitta en kvinna och lev lyckligt.”
“En sådan som min fru finns inte igen. Visst, det finns bättre och sämre, men ingen som hon,” svarade jag alltid.
Min yngre bror, Håkan, bodde i en annan del av landet. Skillnaden i ålder var stordrygt femton år. Vår mor hade svårt att få barn igen, men när hon nästan gett upp hoppet föddes Håkan. Vi älskade varandra, och jag hjälpte mor att ta hand om honom. Lille Håkan följde mig överallt.
Våra föräldrar dog när han var tjugoett, så jag stöttade honom tills han blev klar med studierna och gifte sig. Men ödet ville annorlundamin fru gick bort, och Håkan skilde sig ungefär samtidigt som jag blev ensam.
Varje kväll gick jag en promenad i parken nära mitt hus. Det var en vana sedan länge, något jag och min fru brukade göra tillsammans. Den här kvällen gick jag långsamt mot dammen där änderna och gässen simmade. Bortom parken låg villakvarter, och därifrån kom gässen för att bada.
På väg tillbaka såg jag en flicka sitta på en bänk. Hon torkade tårar med händerna. Jag kunde inte gå förbi.
“God kväll, fröken. Behöver du hjälp? Har något hänt?”
Hon tittade upp med sorgsen blick:
“Ingen kan hjälpa mig. Tack, men jag vet inte ens vart jag ska ta vägen nu…”
Jag satte mig bredvid.
“Vad menar du? Du måste väl ha kommit någonstans ifrån? Vad heter du?”
“Min mor kastade ut mig. Hennes vänner fyller lägenheten nu. Det finns ingen plats för mig, och jag är rädd för dem… Lovisa.”
“Okej, Lovisa, låt oss ta det lugnt. Jag förstår ingenting. Berätta. Det blir snart mörkt… tänker du sitta här hela natten?”
Lovisa hade bott med sina föräldrar i en etta, en lägenhet de ärvt efter hennes farfar. De flyttade från landet när allt där föll sönder och jobben försvann. Hennes far dog när hon var femton, och sedan levde hon och hennes mor ensamma. Först gick det bra, men snart märkte Lovisa att hennes mor ofta kom hem från jobbet med alkohol i andedräkten. Ibland tog hon med sig en flaska vin och drack framför dottern utan skam.
“Mamma, varför dricker du? Sluta, det kommer inte leda till något gott,” bad Lovisa henne ofta.
“Vad vet du om livet, Lovisa? Din pappa lämnade mig ensamvad ska jag göra? Här, drick med mig. När man dricker blir allt lättare och gladare. Du förstår bara inte än. Jag drunknar kanske min sorg,” svarade modern innan hon föll ihop på soffan och somnade.
På morgonen gjorde Lovisa frukost åt sig själv och gick till sjukvårdsutbildningen. Hon ville bli vuxen och jobba snabbt. Hon litade inte på sin mor, som ständigt blev uppsagd.
“Mamma, du har gått för långt nu. Inte ens som städerska tar de dig. Hur ska vi leva?”
“Det är väl därför du finns? Snart får du jobb, så klarar vi oss,” muttrade den berusade kvinnan.
Det blev värre. Hennes mors likasinnade vänner kom till lägenheten, drack hela nätterna och sov på golvet. Lovisa gömde sig bakom garderoben och sov dåligt, rädd för dem.
När hon tagit examen började hon jobba som sjuksköterska på sjukhuset. Nattpassen passade henne bradå slapp hon se hemma.
Den här kvällen kom hon hem trött efter ett långt skift. Lägenheten, där de en gång varit lyckliga, var tom. Alltmöblerna, gardinernavar borta. Hennes mor sov på golvet. Lovisas saker fanns inte kvarhon hade bara den vinterjacka hon hängt på kroken.
Med tårar i ögonen sprang hon ut och vandrade utan mål. Hamnade i parken, på den bänken.
Jag lyssnade med smärta i hjärtat. För att lugna henne bytte jag till “du.”
“Lovisa, hör på mig. Livet är svårt ibland, men man måste hoppas på det bästa,” sa jag stilla. “Jag trodde också mitt liv var slut när min fru dog. Hon var allt för mig.” Jag tystnade en stund. “Men sen insåg jagom ödet ville så, måste jag fortsätta leva. Du får inte ge upp. Det finns alltid en utväg.”
“Vilken utväg?” Lovisa tittade upp. “Jag kan aldrig tjäna nog för en egen lägenhet. Vart ska jag ta vägen?”
“Hör här. Jag bor ensam. Lägenheten är stor, och jag behöver hjälp med hushållet. Du kan flytta in hos mig. Var inte räddjag vill dig inget illa. Min fru och jag fick aldrig barn, så du kan bli som en dotter för mig.”
Jag var en hederlig man. Lovisa tackade ödet för att hon träffat mig den kvällen. Jag blev hennes familj, hennes andra far. Hon tog hand om hushålletdet blev rent och mysigt, och maten blev god. På kvällarna pratade vi, och hon lyssnade fascinerad. Hon förstod hur varm och nära jag blivit för henne. Min godhet smälte två hjärtanen ensam äldre mans och en ung flickas.
Men ödet hade andra planer. Vi drogs till varandra. Jag hade någon att leva för igen, någon att älska. Med tiden märkte jag att mina blickar inte längre var fadersliga. Mina känslor växte starkare.
“Ju mer jag tänker på Lovisa, desto mer brinner det inom mig. En passion jag trodde var slocknad. Jag måste berätta för henne. Det här kan inte fortsätta. Vad som än händer…”
En kväll vid middagen tog jag mod till mig:
“Lovisa, jag vet inte vad du ska tro, men jag älskar dig av hela mitt hjärta. Du har gett mig livet tillbaka. Vill du bli min fru? Jag förstår om du behöver fundera…”
Även hon insåg att hennes känslor inte var enkel tacksamhet. Kanske tolkade hon dem som kärlek, men hon trodde att hon älskade migen äldre, underbar man. Hon sa ja.
Ett år senare föddes vår son, Nils. Jag strålade av lycka, och Lovisa med.
“Nu är jag äntligen lycklig. Lars-Göran och lille Nilsdet är mitt öde.”
En dag sa jag till Lovisa:
“I morgon kommer Håkan på besök. Minns du att jag berättat om honom? Han med vilken jag lekte som barn. Jag berättade att jag gift om mig och att han har en syst
