…Tåget hade redan rullat in på sin andra dag. Människorna i kupén hade hunnit lära känna varandra, druckit mängder av kaffe, löst korsord och småpratat om livet. Just på tågresor blir främlingar ofta till förtrogna, och berättelserna som berättas där hör man ingen annanstans.
Jag satt på en fällstol i korridoren. I kupén intill satt tre äldre damer Britta, Rut och Svea och bytte stickningsmönster samt recept på småkakor. Plötsligt rullade tåget ut på en bro, utsikten bedövande: klarblå himmel, solen gnistrade över en bred, långsam älv som krusades av vinden. På höjden, mitt bland sommargröna grässlänter, låg en vitkalkad kyrka med gyllene tupp på tornet.
Kvinnorna blev tysta. En av dem gjorde korstecknet.
Nu ska jag berätta en sak, sa Rut med återhållen röst. Vill ni tro på det, så gör det annars låt bli.
Det hände för några år sen, på våren. Jag bor ensam, har inga barn längre, maken gick bort för länge sen. Byan är liten, men utbredd över båda sidor av Ljusnan. För att komma till affären och posten måste man ta sig över en liten gångbro. Just den där morgonen ringde min bror från Norrbotten, sa att han hade affärsresa till Stockholm och minsann! Han skulle ta omväg bara för att hälsa på mig. Vi hade inte setts på fem år.
Jag blev så glad! Tänkte att nu måste jag gå till Ica, köpa mjöl, socker, baka kanelbullar bjuda honom på något gott. Jag kastade på mig yllekappan, orkade inte ens knäppa den, hoppade i gamla ullskorna och sprang.
När jag kom ut till älven tänkte jag: “Ska jag småspringa hela omvägen till bron? Eller vågar jag gå över isen?” Det hade varit mildväder på dagarna men fortfarande rätt kallt på nätterna. Längre bort, nästan vid bron, satt isfiskare i sina stora vinteroveraller och de hade ju inte gått igenom.
Så jag smög ner till strandkanten. Tog ett steg, sedan ett till isen kändes hård och säker. Älven var smal just där, en böj i vattnet, så jag tänkte att jag snabbt kommer över.
Ja, hör ni man tror inte att det händer en själv, viskade Rut. Först blev allt bara svart, jag fattade inte ens att isen brast och vattnet slöt sig över huvudet på mig. Kindbenen brände som eld, och ljudet försvann. Jackan, som var öppen, drogs ner och ville suga med sig. Om jag hade hunnit knäppa den, då hade jag nog aldrig kommit loss. Det var fruktansvärt, där man krampaktigt tar tag i iskanten men fingrarna glider för varje försök. Skrika gick inte det var som om rösten försvann.
Jag såg min granne, Majken, stå på andra sidan och titta rakt på mig. Med sista kraften viftade jag med handen, hoppades att hon skulle springa efter hjälp. Hon bara backade och försvann! Jag hann tänka: “Nu är det slut. Brorsan kommer och hittar mig aldrig.”
En sista gång försökte jag dra mig upp men isen brast igen. Då såg jag plötsligt en man komma springande över snön. Alldeles nyss var det tomt, nu var han där hur hade han sett mig?
Han kastade sig på mage, räckte ut handen och ropade på bred norrländska:
Kom igen nu! Du klarar det!
Jag vet inte var krafterna kom ifrån. Men isen började knaka under honom också, och då släppte han och rusade till björkskogen, bröt av en smal björkslan sedan var han tillbaka. La sig på magen, sköt ut björkslanen över isen mot mig.
Ta tag i roten! Roten! skrek han.
Jag grep tag om det sträva rotsystemet, men fingrarna gled av isen bet sig fast i barken.
Han tryckte ner björken igen, höll fast i stammen och med ett ryck drog han mig ur det iskalla vattnet som om jag vore en rotfrukt. Jag grät, iskalla tårar fastnade på mina kinder. Han böjde sig ner, tog av sig mössan.
Såja, kära kvinna, lever du? frågade han lågmält.
Jag nickade, kunde inte prata.
Nå, då ska du gå hem nu, tro mig du blir inte sjuk.
Jag torkade tårarna, reste mig stapplande. Tittade bakåt mannen var borta. Vart försvann han? Älven var tom åt båda håll, fiskarna var långt borta men såg att något hänt.
En av isfiskarna följde mig hem. Jag bytte kläder, drack en stor kopp het lingonte. Men sedan tänkte jag att handla, det måste jag ändå.
Nästa gång gick jag över bron. När jag kom till affären stod Majken där, stirrade på mig blek.
Men Rut… har du inte drunknat? frågade hon som om jag vore ett spöke.
Varför ropade du inte på hjälp? kontrade jag.
Tänkte… om jag gick nära skulle vi ramla båda två, till fiskarna hade jag aldrig hunnit springa. Tänkte: är det meningen då blir det så. Men du överlevde. Så allt gick ju bra!
Brorsan stannade bara över natten. Berättade inget för honom. Men när han rest, gick jag genom byn och frågade runt vem var den där mannen, klädd i någon sorts lång, mörk slängkappa? Ingen hade sett honom. Han var definitivt inte från byn alla känner alla, och även besökare känner man.
Till slut åkte jag över till kyrkan i grannsocknen för att tända ljus för att jag räddats. När jag klev in slog hjärtat ett extra slag. På ikonen ovanför altaret tittade mitt räddande helgon ned på mig: Sankt Nikolaus. Det var han samma blick, samma drag.
Jag föll på knä och kunde inte sluta gråta. Prästen pratade länge med mig efteråt.
Så ja, ibland händer under, sa Rut och log försiktigt mot sina väninnor. Och sjuk blev jag aldrig. Inte ens en förkylning sen den dagen.
Vill ni tro på det så gör det, annars låt bli.
