ÖDET PÅ SJUKHUSET
Fröken, här, ta detta och pyssla om honom! Jag vågar knappt gå fram till sängen, än mindre mata honom med sked, sade kvinnan bryskt och slängde en ICA-kasse full med mat på sängen där hennes sjuka man låg.
Men ta det lugnt! Din man kommer att bli frisk. Just nu behöver han bara lite extra omvårdnad. Jag hjälper Karl på fötter igen, fick jag, som sjuksköterska på infektionsavdelningen på Södersjukhuset i Stockholm, säga till Kajsas fru för tionde gången den veckan.
Karl kom in i dåligt skick men hade ändå en god chans att klara sig. Livslusten var absolut där, det är ju halva jobbet gjort. Tyvärr litade inte Kajsa på sjukvården något vidare. Det kändes ibland som hon redan gett upp hoppet.
För att hoppa fram några år: Karls och Kajsas son, Oskar, drabbades också av tuberkulos i vuxen ålder. Kajsa satte direkt punkt för hans chanser. Men Oskar, ja, han repade sig trots allt.
Trots sin allvarliga diagnos hade Karl alltid ett skämt i rockärmen. Han drev och skrattade och försökte på alla sätt komma ur sjukhussängen så snabbt det bara gick. Han och Kajsa bodde i ett litet samhälle utanför Uppsala, utan egen vårdcentral, så Kajsa tittade sällan förbi. Och den unge mannen var väl inte direkt välvårdad. Tofsigt hår, urtvättad t-shirt, och tofflor saknade han.
Karl, du har ju inga tofflor! Går runt här i finskor. Om jag plockar ihop lite kläder åt dig, tar du emot? försökte jag skoja.
Elin, jag skulle till och med ta ormgift från dig som medicin, såklart. Men snälla du, ta det lugnt, låt mig bara bli frisk först så får vi se… svarade han och tog min hand leende.
Jag drog försiktigt undan min hand och gick ut från rummet. Hjärtat bultade så att det kändes som om det brann hål i bröstet. Hade jag blivit förälskad? Nej, så får det inte vara. Ska inte gå och krossa någon annans familj, det är ju mer än lovligt ohyfsat. Men hjärtat lyder ju inga regler det gör tyvärr som det vill. Hoppsan, nu är jag visst uppe och flyter med i strömmen
Det blev fler och fler samtal med Karl. Mina nattpass blev långa, och vi kom att prata om allt mellan himmel och jord. Någonstans där bytte vi till du det var enklare så.
Karl hade en femårig son.
Min Oskar är en kopia av sin mamma, min fina Kajsa. Du vet Elin, jag älskade Kajsa så otroligt mycket en gång i tiden. Jag la livet till hennes fötter. Hon var passionerad och med fart, särskilt i sängen men det är nog mest sig själv hon älskar. Jag kan inte göra mycket åt det. Och nu… Ja, nu är det ju du som pysslar om mig här, inte hon suckade Karl.
Men Kajsa har ju långt hit, och barn och jobb… det är ju krångligt, försökte jag försvara henne lite halvhjärtat.
Skitsnack, Elin! Du vet, det finns ett uttryck: “Kär hustrun sin man, köpte plats på kåken. Hon hinner iväg till älskare på andra sidan landet, men till mig? Nä. Nåja, man har ju hört skvaller Karl blev irriterad.
Sov nu, Karl. Ta inga stora beslut på natten. Det ordnar sig, sa jag och släckte lampan innan jag smög ut.
Självklart led Karl. Frun höll sig borta och han låg hjälplös i sjukhussängen. Inte världens undergång, men för en myra är dagg en översvämning, sägs det ju.
En vecka senare hörde jag tumult inne hos Karl. Jag rusade in.
Kom aldrig mer hit din slampa! Ut! Karl skrek så det skallrade i sjukhusväggarna.
Kajsa var redan på väg ut genom dörren.
Vad hände? frågade jag förvånat.
Karl vände sig bara mot väggen, under täcket såg jag honom skaka. Jag fick ge honom lugnande.
En månad gick. Kajsa dök inte upp igen.
Karl, ska jag ringa din fru? frågade jag försiktigt.
Tack Elin, men nej tack. Vi skiljer oss, sade Karl nästan nöjt.
På grund av sjukdomen? Du är ju på väg att bli frisk igen, sa jag, oförstående.
Minns du när jag slängde ut henne? Hon kom hit då för att berätta om sin nya kille. Förslaget? Låt honom bo hemma hos oss medan jag ligger på sjukhus. Hon behövde någon som kunde spika i taket ja, du hör ju själv, Karl tystnade.
Men HERREGUD! fick jag bara ur mig.
Och mycket riktigt, någon vecka senare dök Kajsa upp, ihop med en man jag aldrig sett. Karl såg honom aldrig, men jag såg dem klart från fönstret. Han satt och rökte nervöst på en vit träbänk på gården. En timme senare dök Kajsa upp, pussade honom på kinden och sa nåt roligt, och så försvann de iväg tillsammans.
Karl, du blir utskriven i morgon, sa jag.
Elin, kan jag fråga en sak eller, nej, han tvekade.
Jo! Jag vet vad du tänker på. Om du vill bo hos mig, så går det bra, sade jag, rakryggad.
Karl log generat:
Vet du, Elin, jag har inget hem längre. Kajsa gifter snart om sig. Kan jag bo hos dig så länge?
Karl, jag har barn. Om du accepterar det, så tror jag vi kan fixa en riktigt varm familj, sa jag. All in.
Barn är ingen nackdel. Jag älskar redan ungen, sade Karl och tittade på mig med en blick som värmde ända ut i tårna.
Nu har det gått många år.
Jag och Karl har två barn tillsammans. Vi har snickrat ihop ett varmt hem i Haninge. Karls son Oskar kommer ofta och hälsar på med sin egen familj. Min dotter från tidigare bor i Norge. Ärligt talat, nåt äktenskap blev det aldrig där, det blev ett stilla snedsteg. Jag trodde på en kille som svor evig kärlek, och målade upp framtiden som en putsad Carl Larsson-tavla, men så blev det inte melodin kom liksom aldrig igång. Men jag ångrar ingenting.
Kajsa då? Jo, hon blev gift både en, två och tre gånger. Hennes son från en flammande semesterroman med en skogshuggare från Norrland bar tyvärr på svåra psykiska problem. Kajsa brydde sig lite om honom; kärlek serverade hon kall. Han fick mest klara sig själv. När Kajsa dog så blev han placerad på ett boende.
Och vi jag och Karl vi är gamla nu, men älskar varandra starkare än någonsin. Vi går arm i arm genom livet, räknar dagarna, blickarna, andetagen. Och för första gången känns livet riktigt, riktigt svenskt lagom, varmt och fullproppat med små skämt om hur halva kaffet ändå är varm luft.
