ÖDET PÅ SJUKHUSBÄDDEN
Fröken, här, ta och sköt om honom ni! Jag vågar inte ens gå fram till honom längre, än mindre mata honom med sked, kvinnan slängde tvärt en kasse med matvaror på sängen där hennes sjuke man låg.
Oroa dig inte så mycket! Din man kommer att bli frisk. Han behöver bara ordentlig omvårdnad nu. Jag ska hjälpa Anders att komma på fötter igen, som sjuksköterska har jag fått lugna anhöriga till tuberkulospatienter många gånger förut.
Anders hade kommit in i väldigt dåligt skick, men läkarna sa att oddsen för att överleva var goda. Han ville verkligen leva, och det är ju halva vägen tillbaka. Tyvärr hade hans fru, Siv, ingen tilltro till vården. Det kändes som om Siv redan hade gett upp hoppet om sin man i förväg.
En sak som livet senare skulle visa var att Siv och Anders son, Leif, också drabbades av tuberkulos efter många, många år. Även då gav Siv upp på sonen direkt. Men Leif repade sig.
Anders, hur sjuk han än var, skojade ständigt, skrattade och ville ut från infektionskliniken så fort som möjligt. Den lilla byn där han och familjen levde hade inget sjukhus, så Siv hälsade sällan på honom. Anders såg så vilsen och ovårdad ut, kläderna slitna och inga tofflor.
Du, Anders, blir du illa berörd om jag tar med mig lite saker till dig? Jag ser ju att du inte ens har några tofflor, du går ju i dina fina skor här inne. Får jag ge dig ett litet paket? försökte jag skoja till det.
Från dig, Ebba, skulle jag ta emot råttgift om så behövdes! Men nej, du behöver inte ordna något. Låt mig bara bli frisk så… Anders tog mjukt min hand.
Jag drog försiktigt undan handen och gick ut ur rummet. Hjärtat bultade oroligt. Vad är det som händer med mig? Har jag blivit förälskad? Nej, jag vill inte slå sönder någon annans liv. Det är fel. Det kan ju ändå inte bli något bra. Men hjärtat lyder inte förnuft eller regler. Åh, att bara kasta sig utför
Jag märkte att mina besök hos Anders blev allt längre och oftare. På nattskiften pratade vi om allt mellan himmel och jord. Det kändes mer och mer som vi var på väg över till något annat.
Anders har en femårig son.
Min Leif ser ut precis som sin vackra mamma. Du vet, Ebba, jag älskade verkligen Siv. Lade hela livet framför hennes fötter. Hon är passionerad, lockande, en virvelvind men hon älskar bara sig själv. Egoism kan fräta sönder relationer, värre än syra. Och nu är det en främling som tar hand om mig, inte min egen fru, suckade Anders tungt.
Men det är ju ändå långt för Siv att resa, hon kan ju inte springa här hela tiden, försökte jag försvara henne.
Låt bli, Ebba. Du vet vad man brukar säga: Älskade hustrun sin make, så köpte hon honom plats på kåken. Men älskarna hinner hon springa till hur långt bort de än är. Jag har hört det du vet… det började irritera Anders.
Sov gott, Anders. Ta inga förhastade beslut. Det ordnar sig, sa jag, släckte lampan och lämnade rummet.
Anders led förstås. Han låg hjälplös på sjukhus; hans fru hade annat för sig. Det är väl inte livshotande, men som vi säger även små regndroppar kan bli en översvämning för myran.
En vecka senare hör jag oväsen inne hos Anders. Jag rusar in.
Kom aldrig hit mer, din slampa! Stick! skrek Anders efter Siv som skrämt rusade ut ur rummet.
Vad hände? frågade jag förvånat.
Anders vände bort ansiktet mot väggen. Han skakade under täcket och jag fick ge honom lugnande.
En månad gick. Siv dök inte upp en enda gång.
Ska jag ringa din fru, Anders? försökte jag försiktigt.
Tack, Ebba, men det behövs inte. Vi ska skiljas, sa Anders lugnt.
Är det på grund av sjukdomen? Du håller ju på att bli frisk, sa jag undrande.
Kommer du ihåg när jag kastade ut Siv sist? Då kom hon bara för att berätta om sin älskare. Hon sa att han kunde bo hemma hos oss, för att jag ändå bara var ett spöke, och att hon behövde nån manlig hand i huset läckaget på taket måste lagas… Anders tystnade.
Herregud fick jag ur mig.
Dagarna gick. Snart kom Siv tillbaka, tillsammans med en man. Anders såg honom inte, men från mitt fönster såg jag hur han nervöst satt på bänken utanför och rökte medan han väntade på Siv. Siv kom ut efter en timme, kramade mannen och skrattande gick de därifrån tillsammans.
Anders, de ska skriva ut dig, sa jag.
Ebba, får jag fråga dig en sak…? Äh, nej, det är nog inget, Anders var förvirrad.
Jag tvekade inte längre.
Anders, jag vet vad du hade tänkt fråga. Mitt svar är ja. Om du vill, alltså.
Anders blev öppen:
Ebba, jag har inget hem längre. Får jag bo hos dig? Nu är det slut med Siv. Hon ska gifta sig.
Jag har ett barn, Anders. Om du accepterar henne kan vi kanske få ett bra liv tillsammans, nu lade jag korten på bordet.
Ett barn är inget hinder. Jag älskar henne redan, sade Anders med en blick så varm att jag smälte som snöflingor på en vante.
…Sedan dess har många år och vinter passerat.
Anders och jag fick två gemensamma barn. Vi lyckades skapa ett varmt hem. Leif, Anders son, brukar ofta komma och hälsa på oss med sin egen familj. Min dotter från ett tidigare förhållande bor utomlands. Egentligen var det inget äktenskap, bara ett snedsteg i ungdomen. Jag trodde på en ung man som lovade evig kärlek och målade upp hela vårt gemensamma liv men melodin spelades aldrig. Det blev inget. Men jag ångrar ingenting.
Och Siv då? Hon gifte om sig flera gånger och fick en son med en man från någon tjänsteresa. Den pojken led hela livet av psykiska problem. Siv brydde sig aldrig och gav honom ingen värme eller kärlek; han fick klara sig själv. När Siv gick bort hamnade han genast på ett hem.
Nu är vi gamla, Anders och jag, men vi älskar varandra djupare för varje år. Vi går den här vägen tillsammans, sida vid sida, tacksamma för varje dag och för varje andetag.
Mitt liv har lärt mig att det inte finns några färdiga kartor eller garantier. Men om man vågar lyssna på hjärtat, även i de svåraste stunder, kan man hitta sin egen väg till lycka.
