ÖDET PÅ SJUKHUSBASET
Fröken, här, ta det här och vårda honom! Jag vågar inte ens gå fram till honom, än mindre mata honom med sked kvinnan kastade bestämt en påse med matvaror på sängen där hennes sjuka man låg.
Oroa dig inte så mycket! Din man kommer att tillfriskna. Han behöver bara noggrann omvårdnad just nu. Jag ska hjälpa Erik att komma på fötter igen, som sjuksköterska var det inte första gången jag försökte lugna en orolig anhörig till en tuberkulospatient.
Erik hade kommit in i mycket dåligt skick, men chansen att han skulle klara sig var ändå god. Patienten ville leva, och det är halva striden vunnen. Tyvärr verkade Eriks fru, Maja, inte tro så mycket på sjukvården. Jag fick känslan av att Maja hellre släppte taget om honom redan från början.
Långt senare, många år framåt, skulle även Eriks och Majas son, Olle, insjukna i öppen tuberkulos. Maja gav upp hoppet om Olle direkt. Men Olle tillfrisknade mot alla odds.
Trots tung diagnos skojade Erik ofta, skrattade och längtade bort från infektionsavdelningen så snart som möjligt. I den lilla byn där han och Maja bodde fanns inget speciellt sjukhus, så det var sällan hon hälsade på. Jag tyckte synd om den unge mannen som ofta såg både bortglömd och sliten ut, kläderna var tunna och gamla.
Erik, skulle du ha något emot om jag tog med lite saker till dig? Du har ju inte ens ett par tofflor, bara skor. Får jag ge dig ett litet paket? försökte jag skoja till det.
Av dig, Linnea, kan jag till och med ta gift om du kallar det medicin. Men snälla, du behöver inte ta med något. Låt mig bara bli frisk först Erik tog min hand milt.
Jag drog varsamt undan handen och lämnade rummet.
Hjärtat bultade. Var jag förälskad? Nej, det fick bara inte hända. Man kan inte krossa en familj, det är fel. Men hjärtat lyder inga lagar eller regler. Att kasta sig ut i det okända…
Jag började besöka Eriks rum allt oftare, våra samtal blev långa och ärliga under de evighetslånga nattskiften. Vi började snabbt säga du till varandra.
Erik har en femårig son.
Min Olle är sin vackra mamma upp i dagen. Vet du Linnea, jag älskade Maja gränslöst. Hon betydde allt för mig. Maja är passionerad, lockande och vild men hon älskar bara sig själv. Det finns inget att göra åt. Hennes egoism fräter sönder oss, värre än syra. Nu är det du, en främling, som sköter om mig han suckade tungt.
Men Maja bor långt bort, man kan inte åka fram och tillbaka jämt, försökte jag försvara hans fru.
Sluta, Linnea! Som vi säger: “När frun älskar sin man köper hon plats åt honom i fängelset.” Till älskare kan hon åka över halva landet. Det har jag hört om Erik blev upprörd.
God natt, Erik. Ta det inte så allvarligt, allt kommer nog att lösa sig, sa jag tyst och släckte lampan.
Det var tydligt att Erik led. Han låg hjälplös på sjukhus och hans fru roade sig på annat håll. Det var förstås inget dödligt, men som vi säger: “Regn för myran är översvämning.”
En vecka senare hörde jag oväsen från Eriks rum. Jag rusade dit.
Jag vill aldrig se dig här mer, din slinka! Ut härifrån! Erik skrek åt en livrädd Maja.
Hon försvann lika snabbt som åskan.
Vad hände här? frågade jag, förvånad.
Erik vände sig tyst mot väggen, hela han skakade under täcket. Jag fick ge honom en lugnande spruta.
En månad gick. Maja kom inte en enda gång.
Erik, vill du att jag ringer din fru? viskade jag försiktigt.
Tack, Linnea, det behövs inte. Jag och Maja ska skiljas, sa han lugnt.
På grund av sjukdomen? Du är ju på bättringsvägen, sa jag förvånat.
Kommer du ihåg när jag skickade hem Maja? Då kom hon hit bara för att säga att hon har en annan. Hon ville att han skulle bo hos oss eftersom jag kanske inte klarar mig. Hon saknade en man i huset Erik tystnade.
Det är fruktansvärt! fick jag fram.
Strax därefter kom Maja med en främmande man. Erik såg inte honom, men jag såg dem genom fönstret. Mannen satt på bänken utanför, nervöst rökande, och väntade på Maja.
Maja kom ut efter en timme, skuttade fram, pussade mannen på kinden och de försvann snabbt tillsammans.
Erik, det är dags för dig att bli utskriven, sa jag.
Linnea, jag vill fråga dig en sak Eller, glöm det, Erik var förvirrad.
Erik, jag förstår vad du menar. Och ja, jag vill det också, sa jag modigare än jag känt mig.
Erik öppnade sig.
Linnea, jag har inget hem att återvända till. Får jag bo hos dig? Allt är klart med Maja hon ska gifta sig med honom.
Erik, jag har ett barn. Om du kan acceptera henne, kan vi bli en riktig familj, sa jag öppet.
Ett barn är inget hinder. Jag älskar henne redan, sa Erik och såg på mig så varmt att jag tinade upp som en snöflinga i en stickad vante.
Sedan dess har åren gått. Vi har nu två gemensamma barn och har byggt ett kärleksfullt hem. Olles pappa, Eriks son, hälsar ofta på med sin familj. Min dotter från första förhållandet bor i Norge nu. Men om sanningen ska fram, var det inget äktenskap jag gjorde ett snedsteg i ungdomen. Tror man på någon som lovar allt men livet blir sällan som en planerad melodi. Trots allt, ångrar jag inget.
Maja gifte sig flera gånger till och fick en son med någon på tillfälligt uppdrag. Han led av psykisk ohälsa hela sitt liv, men Maja visade varken omsorg eller kärlek. När hon gick bort placerades pojken på institution.
Nu är både jag och Erik gamla, men vår kärlek lyser starkare än förut. Vi går sida vid sida genom livet, uppskattar varje dag, varje blick, varje andetag.
När jag tänker tillbaka förstår jag: lyckan tar omvägar och kräver mod. Ingen kan styra sitt hjärta eller förutse vilken stig livet väljer. Men med omtanke och ärlighet växer vi ihop, och lär oss se skönheten i det som faktiskt blir inte det vi trodde oss vilja ha. Och det är i varje vardagsögonblick som det verkliga livet finns.
