Försynen…
Lovisa
Slutet av maj, men sommarens hetta hade redan hängt i luften i två veckor. Lovisa klev på bussen och ångrade det genast. Rusningstid, fullproppat med människor, kvavt och trångt. Hon kändes klämd från alla håll, och klänningen klibbade genast fast vid hennes svettiga kropp. Försökte någon bakom henne.
“Flytta på dig, alla måste ju komma fram. Sån som du borde gå till fots, tar ju upp hela platsen,” muttrade en äldre kvinnas röst bakom Lovisa.
“Själv är du inte direkt smal heller. Flytta på dig nu!” skrek en hes mansröst, och trycket mot Lovisas rygg blev så hårt att hon nästan tappade andan.
“Aj, du krossar mig, din drummel,” gnällde kvinnan bakom.
Dörrarna slog igen med ett vinande ljud, och bussen rullade iväg från hållplatsen. Bakom Lovisa knuffades och grälade kvinnan och den hese mannen vidare.
“Vad är det med dig, morsan? Varför är du så elak?”
“Bara håll käften. Det är redan svårt att andas, och du stinker ju av fyllesvett,” snäppade kvinnan tillbaka.
Lovisa kunde inte ens se dem som pratade, hon kunde inte vrida på huvudet utan att trycka näsan mot någons axel. Hon kunde inte heller nå någon stång att hålla sig i. Hon var instängd, armmarna fastklämda, och stängerna doldes bakom kroppar.
Bussen ryckte fram, bromsade hårt, accelererade plötsligt. Passagerarna kastades åt alla håll, packade ihop likt gurkor i en burk. De föll inte bara för att det var så trångt och för att de höll varandra uppe. När bussen rullade kom en svag vindfläkt genom de öppna fönstren och takluckorna, svalkande mot ansiktena. Men så fort bussen stannade vid ett rödljus började folk knuffas och bråka igen.
Lovisa deltog inte i gnället, hon stod bara tyst med bett i läppen och längtade efter att komma av bussen, andas friskare luft, komma hem, byta ur de fuktiga kläderna och stå under en kall dusch. Bussen ryckte till igen, och folk svajade åt sidan.
“Hörru chauffören, försiktigt! Det är inte ved du kör!” skrek den hese rösten. “Sitter du säkert där fram med fläkten på max, medan vi steker härinne…” mumlade han.
Bussen stannade igen, bromsade inför nästa hållplats.
“Kör bara förbi, det är ju fullt! Vi kvävs ju!” ropade den hese. “Någon som ska av?” frågade han.
“Jag! Jag ska av! Öppna dörrarna!” skrek Lovisa, som inte stod ut längre med kvavheten och trängseln.
Dörrarna öppnades motvilligt och släppte först ut kvinnan, sedan den hese mannen och till sist Lovisa. I sista stund knuffade kvinnan henne hårt med knytnäven i axeln.
“Ko! För en enda hållplats klev du på.”
Lovisa hann inte svara. Kvinnan försvann in i trängseln, dörrarna stängdes, och bussen åkte vidare. Lovisa väntade inte på nästa, hon gick hem till fots, svalde tårarna av förtret. Den elaka rösten ekade fortfarande i hennes öron: “Ko!”
Ko, flodhäst, mammut – det var vad de retat henne med i skolan. Borde ha vant sig vid det, men det gjorde hon inte. Var det hennes fel att hon var storväxt? Läkarna hittade inga sjukdomar eller skäl till det.
“Mamma, varför fick du mig? Vem vill ha en sådan tjockis som jag?” grät hon när hon kom hem från skolan. “Om du valt en smal man, hade jag kanske blivit lika slank som du. Nu får jag lida hela livet.”
“Du är inte tjock, du är storväxt. Hjärtat väljer själv. Jag älskade din far, och han var en ståtlig man, kvinnor såg efter honom. Du tog efter honom. Du får se vem du själv väljer,” sa mor argt.
“Jag gifter mig aldrig. Vem skulle älska någon som jag?” snyftade Lova.
“Någon kommer att älska dig, oroa dig inte. Inte alla män gillar smala kvinnor. Och efter barn blir många småflickor riktiga kvinnor,” försökte mor trösta.
Lovisa testade dieter, svalt sig själv, men det höll inte länge. Kroppen ville ha mat. Hon försökte till och med springa på morgnarna. Slanka flickor fnös när de såg henne, utbytte menande blickar.
“Jag undrar varför asfalten är så hal – åh, det är fett som rinner…” sa en kille högt till sin tjej när de sprang förbi Lovisa.
Hon slutade springa, gav upp dieter och träning, sket i hur hon såg ut och undvek speglar.
Sen blev mor sjuk. Även då, trots all oro och stress, gick Lovisa inte ner i vikt. Inte ens efter mammas begravning, trots att hon knappt åt något på den tiden, kunde inte.
Nu var hon trettiotre år och inget tecken på kärlek, familj eller lycka syntes i horisonten. “Inga fler bussar,” bestämde Lovisa, “jag går till fots.”
Men nästa dag kom en nästan tom buss till hållplatsen. Sånt händer. Hon klev på, tog upp sitt kort för att betala, när bussen plötsligt ryckte igång. Lovisa hann inte greppa något, slungades bakåt. “Nu ramlar jag och slår ihjäl mig…” tänkte hon…
***
Elias
På morgonen satte sig Elias, som vanligt, i bilen, vred om tändningen – men bilen startade inte. I fem minuter försökte han få igång den utan framgång. Fick ringa efter bogserbil och lämna den till en kompis som var bilmekaniker.
Till jobbet tog han taxi och kom sent. Ingen väntade hemma, så han tänkte gå en bit. Men så kom en halvtom buss. Elias mindes knappt när han senast åkte kollektivt. Han bestämde sig för att inte missa chansen. Varför inte? Buss 24 gick ju till verkstan, kunde ju kolla hur bilen mådde. Utan att tänka steg han på.
Sedan skulle han ofta tänka tillbaka på den dagen som ödets nyck – inget kunde ha varit en slump. Att bilen strejkade, att han hamnade på bussen, att han åkte mot verkstan istället för hem, trots att han kunde ringt. Men så blev det, och hans liv förändrades.
Han gifte sig med en fotomodell, galen av passion. Han svällde av stolthet när han såg mäns bewndrande blickar på Helena och avundsjuka på honom själv. Hon var vacker, perfekt som en staty. Men lika kall. Insikten kom snabbt. Den vackra Helena älskade bara sig själv, sin egen kropp.
Hon var besatt av dieter, fastade och gick ner i vikt, fast hon inte hade något att gå ner. Elias tyckte hon snarare bOch så levde de lyckliga i alla sina dagar, med bullar på bordet, skratt i köket och kärlek som aldrig tog slut.
