På väg hem från en arbetsresa körde Erik långsamt längs motorvägen och funderade över sitt liv. Vädret var grått, och snart började det duggregna. Vindrutan blev genast täckt av små droppar. Bilarna på mötande körfält susade förbi.
Han hade varit ute på jobb i tre dagar Erik var kronofogde i en större by men det blev bara en dag, så han bestämde sig för att åka hem. Dessutom var det hans fru Linnas födelsedag. Han hade köpt nya kläder och lite smink till henne, egentligen visste han inte mycket om sånt, men butikspersonalen hjälpte honom.
Han hade kört hela natten och var trött, och nu detta regn.
“Jag kan ta genvägen genom grannbyn”, tänkte han. “Det är närmare än motorvägen, fast vägen är grusig. Men det är redan morgon.”
Så han gjorde det. Han och Linna hade varit gifta i tio år, och deras son Emil var tio hon blev gravid direkt, och även om han föddes för tidigt var det inga problem. Vilken kille han blivit, smart och påhittig.
Erik kände sig trött, men det var bara femton kilometer kvar hem. Det hade ljusnat, men regnet blev bara värre. Plötsligt kände han en duns mot motorhuven och bromsade hårt.
“Tack och lov att jag inte körde för fort”, tänkte han. “Det måste vara något djur… skogen är ju precis här.” Han hoppade ur bilen.
På vägen låg en kvinna, och ett paraply låg slängt bredvid. Paniken grep tag i honom. Han hade kört på någon. Kanske levde hon fortfarande? Han lyfte upp henne och bar henne till bilen, satte henne i baksätet.
“Hon lever, tack och lov att jag inte körde för fort”, tänkte han igen. Sedan vände han sig till kvinnan: “Hur mår du? Vi åker till sjukhuset, det ligger precis i byn där borta.”
Hon tog sig om benet.
“Nej, inget sjukhus. Jag mår bra, det är bara lite ont i benet. En blåsa, antar jag.”
“Vem är du?” frågade hon och tittade upp.
Erik mötte hennes blick och stelnade till och hon lika så. De stirrade på varandra, och till slut hittade de orden igen.
“Lovisa?” utbrast han.
“Erik?” sa hon förvånat.
“Så vi träffas här”, sa han. “Så här nära har du varit hela tiden. Jag har letat efter dig.”
“Jag kan knappt tro det”, sa Lovisa och log lite. I ett ögonblick glömde hon smärtan i benet.
“Jo, det är verkligen jag. Tro mig eller ej”, sa Erik, nu mer avslappnad.
“Vi borde ändå åka till läkaren. Visa vägen.”
“Okej, visst”, sa hon. Hon kände fortfarande en svag värk i benet.
Vårdcentralen låg inte långt bort. Sköterskan undersökte hennes ben och bad henne sätta tyngd på det. Smärtan var nästan borta.
“En liten stukning, Lovisa”, sa sköterskan. “Jag kan skriva en sjukintyg.”
“Nej, det behövs inte. Jag har lektioner idag, och jag mår nästan bra. Erik kan köra mig till skolan, eller hur?” Erik nickade.
Lovisa undervisade i svenska och litteratur på den lokala skolan. Hon bodde i byn och hade gått tidigt för att förbereda ett prov.
“Kanske borde du komma tillbaka om några dagar”, sa sköterskan.
“Om det gör ont igen, absolut”, svarade Lovisa med ett leende.
Hon linkade lätt på väg till bilen, och Erik följde efter, lättad att det inte var värre.
“Jag måste byta kläder. Jag kan inte gå till lektionerna så här. Det finns tid”, sa hon.
“Visst, visa var du bor”, sa Erik.
Hennes hus låg inte långt borta. Hon gick in och kom ut några minuter senare i en ljus regnrock. Regnet fortsatte att falla. De hann inte prata mycket.
“Lovisa, ska vi ses ikväll? Någonstans här?”
“Varför det? Du är ju gift…”
“Vi har inte sett varandra på tio år. Vi kan prata, om du vill.” Han undrade plötsligt om hon hade en man som inte skulle låta henne.
“Du har inte förändrats, bara blivit seriösare. Vackrare. Blicken är säkrare.”
“Får din fru komplim
