*Olycksaliga skidspåret*
Det knattrade muntert i skenorna när pendeltåget rullade fram. Längs spåren stod granarna tätt som en mur, och mellan grenarna glimmade den låga vintersolen. En grupp medicinstudenter pratade högljutt om något. Vid ingången till vagnen stod deras skidor.
Initiativtagaren till resan var Markus Lundgren – en snygging med atletisk kropp, stolt representant för universitetet och en lovande längdskidåkare. Varje vinter tävlade han för universitetets ära och hamnade aldrig lägre än på andra plats. Hans pappa hade en hög position i kommunförvaltningen. Kort sagt, en lokal stjärna.
Strax före jul föreslog Markus att hela gänget skulle åka och vila på en fjällstuga. Den låg avsides i skogen, där man kunde ha det trevligt och åka skidor. De flesta tackade ja, trots att ingen förutom Markus själv var särskilt intresserad av skidor. Men varför inte njuta av naturen?
Eva hade bara stått på skidor under idrottslektionerna i skolan. Men när Markus bjöd in – hur kunde hon säga nej? Hon skulle göra vad som helst bara för att vara nära honom.
I tåget satt hon bredvid honom, lutade kinden mot hans axel och smälte av lycka. Hon märkte inte att Emil Andersson kastade avundsjuka blickar på henne. Inte bara han. Även Jenny sneglade åt Markus och Evas håll med en bekymrad min. *”Vad ser han egentligen i henne?”* sa hennes blick.
Även Eva undrade. Det fanns så många snygga tjejer – varför valde han henne, den blyga tjejen, även om hon var duktig i skolan? Nyligen hade han till och med nämnt att de skulle gifta sig efter examen. Hans inflytelserika far hade fått honom att lova att inte gifta sig förrän efter examen – annars skulle han inte hjälpa honom att få jobb på stadens bästa sjukhus.
Det var fortfarande ett och ett halvt år kvar. Mycket kunde hända. Men Eva tänkte inte så långt. När hon lutade sig mot Markus i tåget kände hon sig bara lycklig och älskad.
De klev av tåget och stannade upp inför skogens vinterfrid, där fjällstugan låg gömd. Den kalla luften väckte dem till liv. De gick glatt med skidorna på axlarna, njöt av dagen, sin ungdom och den kommande julen.
Efter att ha installerats i trästugorna kallade Markus alla till skidspåret för att värma upp.
“Vi börjar med den lilla rundan – fem kilometer. Ta med era telefoner och ring om något händer. Men det är lugnt här, inga vilda djur. Spåret är bra, håll takten. Jag leder, Emil tar hand om baksidan.” Markus ställde sig på spåret, som började precis vid stugan.
Eva skyndade sig inte. Hon visste att hon inte kunde åka skidor och skulle bara halka efter. Hon ställde sig sist. Emil placerade sig bakom henne. Markus såg det men sa inget.
Några personer med Markus i spetsen drog snabbt ifrån och försvann in i skogen. Eva hamnade långt efter. Skidorna gled på det hårda spåret, hennes ben värkte av ansträngning, och armarna var stela. Hon flåsade av den kalla luften som brände i halsen. Bakom henne hördes ljudet av Emils skidor.
“Kör om!” ropade hon och vände sig om.
Men han följde långsamt efter. Eva ångrade redan att hon gett sig ut. Hon borde ha stannat i stugan med en varm kopp te. Plötsligt knäckte en gren alldeles intill, som om något bröt sig fram ur snårskogen. Eva ryckte till, tappade balansen och föll. Hennes högra ben knakade till, smärtan sköt genom henne, och hon skrek.
“Vad hände?” Emil ställde sig bredvid henne.
“Benet…” kved Eva mellan sammanbitna tänder.
Emil vände sig, satte sig på huk.
“Låt mig titta. Ta bort händerna. Var inte rädd,” sa han bestämt.
Eva lät händerna glida något åt sidan men höll kvar dem.
Emil förde försiktigt fingrarna längs hennes smalben. Eva ryckte till och skrek igen.
“Okej, benet är brutet.” Emil tog fram telefonen, men det fanns ingen täckning. Han svor tyst.
“Eva, gråt inte. Markus är snabb. Om han gör en extra runda kommer han snart.”
“Han sa att vi bara skulle göra en…” snyftade hon.
“Han hinner nog en till ändå. Vi är någonstans i mitten. Det tar tid. Orkar du vänta? Vi har inget val.”
Hon satt i snön och grät.
“Jag går lite längre, testar täckningen. Jag lämnar dig inte.”
Eva svarade inte. Hon skakade av kall och chock. Emil åkte en bit, kollade, fortsatte.
“Jag har täckning!” ropade han glatt.
Efter ett samtal återvände han.
“Markus kommer strax. Håll ut.”
Han märkte att hon darrade, tog av sig jackan och lade den över henne. Eva nickade tyst. Tårarna rann. Snart började även Emil frysa. Han hoppade och stretade för att hålla värmen. Det kändes som en evighet innan Markus syntes på spåret.
“Eva, hjälpen är här,” sa Emil med blåläppad röst.
“Hur gick det här till?” frågade Markus när han anslöt.
Bakom honom släpade han en plastplatta, som en släde.
Eva skakade så mycket att hon inte kunde prata.
“Jag tar av dig skidorna, sen lägger vi dig på släden,” sa han som till ett barn.
“Snöskotern är borta, den andra är trasig. Vi får dra henne till stugan,” sa han till Emil utan att möta hans blick.
Eva skrek vid minsta beröring, vilket störde dem. Markus tappade tålamodet och skällde på henne.
“Eva, sätt dig inte bara där. Hjälp till. Vill du frysa ihjäl?”
Emil ingrep inte – Markus hade mer erfarenhet, han bestämde. Tillsammans lyfte de upp henne på släden.
“Ligg ner, det är säkrare,” sa Markus lugnare när de fått upp henne.
Eva lade sig, Emil täckte henne med sin jacka och lade hennes skidor bredvid.
Markus spände ett rep över bröstet och drog lätt släden efter sig, som om den inte vägde något. Emil följde efter.
När han kom tillbaka till stugan kände han varken händer eller ansikte. Någon gned hans kinder med en ullstrumpa och gav honom en kopp varmt te. Eva låg på en soffa med ombundet ben. Hon hade fått smärtstillande och grät inte längre.
Efter två timmar kom ambulansen. Båda fick åka med. Eva förväntade sig att Markus skulle följa med, men han sa att han inte kunde lämna de andra. Han skulle ringa och hälsa på när de kom tillbaka till stan.
Eva grät halva vägen. Efter en spruta sov hon hela resan. Brottet var enkelt, ingen förskjutning. Hon fick gips och behövde stMen när hon tittade upp och mötte Emils blick, insåg hon att kärleken hon letat efter hela tiden hade funnits precis bredvid henne.
