Igår satt jag på en sned trähylla vid Mälarens kant tillsammans med min granne, och hon grät så tyst att röken från hennes termosdamp verkade viska om skuld över vattnet. Hon sa att det var synd och skam att hamna på ett äldreboende. Att ge upp frivilligt. Allt detta för några ord hennes dotter hade sagt.
Hon hade uppfostrat sin dotter ensam, utan man. Blev änka ung och fick bära hela världen själv. Hennes dotter växte upp bortskämd och nyckfull.
Sedan barnsben var det självklart att mamman gjorde allt för henne. Gav henne sista kronan, köpte allt hon pekade på. Klädde henne som en liten docka. För att kunna skämma bort dottern och för att överleva arbetade hon dag och natt, ibland dubbelskift på Volvofabriken. Turligt nog behövde hon inte oroa sig för bostad då. Man fick ju lägenhet via jobbet. Men tiderna är annorlunda nu. Ingen får längre lägenheter i present. Nu ska det sparas och köpas för egna medel.
Dottern, Elin, växte upp, började på universitetet i Uppsala och gifte sig.
Svärföräldrarna äger ett stort hus utanför Västerås, men Elin och hennes man ville inte bo där.
Min granne har själv en lägenhet, men inte orkat samsas med svärsonen. Ungdomarna vill ändå leva på sitt eget vis, med egna ritualer. Finns ingen anledning att lägga sig i eller tränga sig på hos varandra.
Särskilt nu när det går att ta bolån. Det gäller bara att skrapa ihop till kontantinsats, sen kan man långsamt, långsamt betala av. Mycket bättre än att studsa runt som en gäst i andras lägenheter.
Förr fick man lägenheter av kommunen eller jobbet, men inte längre. Nu måste man jobba sig blå för att ha något eget, hur tufft det än må vara.
Elin och svärsonen jobbar, har rejäla löner. Flera av deras vänner har redan köpt bostadsrätt på detta sätt.
Men nej, de kan inte spara. Först en graviditet, sen ännu en. Massor av pengar försvinner på blöjor och mjölkersättning. Nuförtiden orkar unga inte stå och koka gröt eller tvätta tygblöjor.
Det är så enkelt med industrigröt och engångsblöjor öppna, blanda, klart. Sätter på en blöja, slänger, byter. Allt går så snabbt, inget kladd, alltid fräscht. Det är det fina i kråksången.
Varför sådan brådska med barnen?
De kunde ju först spara ihop till en bostad. Men de skulle tvunget ha barn direkt, tätt.
Elin vill ha flera barn. Hon och hennes make är båda ensambarn.
Kanske har de rätt. När de blir äldre kan syskon backa upp varandra. Och hjälpa sina föräldrar. Och barn utan syskon blir så griniga och bortskämda.
Visst, barn är glädje. Men ibland verkar det som vissa bara vill undvika att vara med dem. Inte för oss.
Men jag förstår inte, hur kan det inte vara deras ansvar? Om man inte har egen bostad, kan man väl spara? Hellre ha samma vinterjacka flera år och lägga sista öret på nytt hem. Så gjorde vi. Men dagens unga är annorlunda. De vill ha allt. De är inte vana vid att spara för mål och drömmar.
De är också vana vid att äta ute. Köper godis i drivor till barnen. Till vilken nytta? Bara slöseri. Hemmet svämmar över av leksaker. Förr räckte det med några bilar eller en trasdocka. Nu ska det vara senaste serien varje vecka.
Och föräldrarna springer runt och handlar allt.
Elin är lika bortskämd nu som barn: hon älskar märkeskläder och svindyra krämer. Lever långt över sina tillgångar. Varför köpa så mycket? Hon hinner ändå aldrig använda allt. Sen är det gammalt och hon måste prompt ha nytt. Slösar bort tusenlappar.
Varje sommar bär det av till Medelhavet, alltid Mallorca eller Rhodos. Barnen måste vila vid havet, säger de. Och de vuxna också, får man tro.
Visst är det gott med semester. Men varför inte semestra i Smålands skogar? Spara pengar i stället.
För det de spenderat på resor hade de lätt kunnat lägga på en liten tvåa. Inte stort kanske, men deras eget. Nu hastar de runt, pengarna rinner, och de har inget eget.
Och nu sitter grannen och gråter.
Elin kom förbi. De talade om bostaden igen. Elin sa att det inte var någon mening att köpa, de klarar sig med att hyra. De lever, unnar sig, klär sig själva. Och till sist får de ändå en lägenhet, för Elin och maken är de enda barnen.
Min granne tog illa vid sig. Det känns som att de bara väntar på att hon ska dö och lämna över nycklarna. Elin bad visserligen om ursäkt. Sa att det ändå blir så, förr eller senare.
Kanske hade Elin rätt orden var logiska, inget märkligt i dem. Men det blev ändå bittert. Nu skakar min granne så fort Elin ringer och undrar hur det är. Hon tänker att dottern kanske bara väntar… på att hon ska packa ihop, flytta till ett boende någonstans långt bort, eller tyna bort på ett äldrehem bland gömda skuggor.
