Det var en sommardag för länge sedan när jag satt på en parkbänk tillsammans med min granne, Elsa, och hon torkade bort tårarna från kinderna. Hon sa att det var en skam att hamna på äldreboende. Att ge upp livet på eget initiativ. Och allt på grund av de ord hennes dotter sagt.
Elsa hade uppfostrat sin dotter, Maja, alldeles ensam. Hon blev änka tidigt, och allt ansvar föll på hennes axlar. Redan när Maja var liten blev hon tillvänjd vid att hennes mamma ordnade allt åt henne. Elsa höll aldrig tillbaka det lilla hon hade delade med sig av varje krona, köpte alltid det Maja önskade sig mest. Hon klädde Maja som en docka, och för att kunna unna henne sådant, samt överleva, slet Elsa dygnet runt på textilfabriken. Det gick på den tiden, då fabriken ordnade en hyreslägenhet åt henne. Sådant händer inte längre. Nu måste man arbeta och spara i många år för att ha råd med en egen lägenhet i Göteborg.
Åren gick, Maja blev vuxen, började på universitetet och gifte sig sedan med Erik. Eriks föräldrar hade ett stort hus utanför Malmö, men de unga ville inte bo där. Elsa bodde kvar i sin lilla tvåa, men det fungerade inte bra mellan henne och svärsonen. Det är svårt för olika generationer att leva tätt tillsammans de unga vill leva som de vill, och de äldre håller fast vid sina vanor. Det är bättre att inte störa varandras liv.
Nuförtiden finns det bolån. Det gäller bara att spara ihop till kontantinsatsen och sedan betala av, lite i taget. Det är bättre än att flytta runt mellan andras lägenheter. Förut delades bostäder ut, men nu måste man kämpa för sin egen, oavsett hur tufft det är.
Maja och Erik hade jobb båda två och tjänade ganska bra. Flera av deras vänner hade redan köpt sina egna lägenheter. Men för Maja och Erik blev det aldrig något sparande. Först blev Maja gravid, sedan väntade de snart sitt andra barn. Det gick pengar på blöjor och bröstmjölksersättning. Nuförtiden vill få unga syssla med att tvätta tygblöjor eller koka gröt från grunden. Det är enklare att bara ta färdiga portioner med välling ur paket eller slita av och kasta en engångsblöja och sätta på en ny.
Varför hade de så bråttom med barnen? De hade kunnat stå på egna ben först, ordna ett eget hem, och sedan skaffa barn. Men nej, barnen kom tätt.
Maja ville så gärna ha en stor familj, både hon och Erik var ensambarn. Det är kanske sant att flera barn har nytta av varandra längre fram, och hjälps åt, så att ingen blir alltför bortskämd.
Barn är en glädje, men i dagens samhälle känns det ibland som att de vuxna vill skjutsa undan föräldraansvaret. Det är svårt att förstå. Om man saknar eget hem får man väl ändå spara ihop till ett, kanske använda samma vinterjacka flera år för att få ihop till insatsen. Så gjorde vi på vår tid. Dagens ungdomar verkar inte tänka så.
De är också vana vid att äta ute, köpa massor av godis till barnen och fylla hemmet med leksaker. Förr klarade man sig med några träbilar och en docka. Nu kommer alltid nyaste samlingen ut i butik, föräldrarna köper rubb och stubb.
Maja har alltid älskat fina kläder och märkesprodukter, och har sällan varor i garderoben någon längre tid. Plaggen kastas bort eller skänks så snart modet skiftar. Pengar flyger iväg nästan utan att man märker det.
Varje sommar reser de utomlands, ofta till Medelhavet. Barnen behöver, enligt dem, lediga dagar vid havet och de vuxna tycker antagligen att det är skönt att komma bort från jobbet ett tag. Visst, semester är trevligt, men man kunde lika gärna njuta av sommaren i den skånska skärgården och spara pengarna till en bostad.
Det de spenderat på resor hade kunnat bli en liten etta i Malmö. Istället far de omkring, spenderar och har fortfarande ingenstans att bo själva.
Och nu gråter Elsa.
Nyligen hade Maja kommit på besök igen. De hade åter diskuterat bostadsfrågan. Maja hade lagt armarna i kors och sagt: “Vi behöver inte köpa något nu, det går bra att hyra. Vi arbetar, har allt vi vill ha och när det är dags, får vi ändå lägenheten.” Både Maja och Erik är sina föräldrars enda barn.
Elsa blev sårad: Så ni sitter alltså bara och väntar på att jag dör? sa hon. Sen bad Maja om ursäkt. Självklart kommer lägenheten någon gång ändå.
Jag tror Maja har rätt. Men ändå kändes det så fel. Sedan dess, när Maja ringer och frågar hur Elsa mår, går Elsa sönder inombords och misstänker att dottern bara väntar på att hon ska flytta in på ett äldreboende eller lämna jordelivet…
