Och behövde just Matilda börja föda barn mitt under snöstormen! Egentligen hade hon tre veckor kvar enligt beräkningarna, och då skulle kanske stormen ha lagt sig och kylan tagit vid, perfekt för att åka in till BB. Men nej, nu skulle det ske!
Om sanningen ska fram, så var det väl inte Matilda själv som bestämde, utan den lille därinne i magen. Han hade bråttom, trångt hade det blivit och brydde sig inte ett dugg om att stormen hållit på i sex dagar redan.
I sånt här väder tar sig ingen bil fram till byn, vägarna är så igensnöade att man sjunker till midjan på vissa ställen. Snön bara vräker ner, som om någon i himlen tappat en mjölsäck. Tittar man ut genom fönstret ser man bara vitt överallt, och vit snö dansar i virvlar. Och måste man ut på gården i sånt här väder, går det knappt att öppna ögonen vinden piskar och snön fastnar direkt i ansiktet.
Just i den här stormen bestämde sig den lille för att komma till världen.
Redan på morgonen kände Matilda sig konstig, det drog i ryggen och kroppen var tung ville helst lägga sig ner hela tiden men hittade ingen ro, så istället gick hon bara fram och tillbaka. Svärmor Märta märkte av Matildas oro:
Matilda lilla, har du tänkt börja föda nu, eller varför springer du omkring?
Jag vet inte, mamma, men det känns liksom oroligt inuti mig.
Kom, ska jag kika på magen.
Märta, som inte var så bevandrad i sådant här, sa att numera gör läkarna allt och på BB det där med gamla tiders jordemödrar höll på att försvinna, och i hela byn fanns bara en enda kvar. På hennes tid fanns det tre.
Magen har nog sjunkit, Matilda. Nu har nog lillkillen bestämt sig, sa Märta.
Redan? Det är väl för tidigt, mamma?
Det kan vi inte styra över, dotter min, det blir som Gud vill.
Tårarna brände i Matildas ögon. Hon var rädd det var hennes första barn och hon förstod inte riktigt vad som väntade, det fanns ingen att fråga. Märtas egen son föddes för över tjugo år sen, och hon kom inte ihåg mycket.
Matilda, jag går och hämtar Britta hon är den enda jordemodern kvar. Här, jag ställer kastrullen på spisen, stäng av när det kokar. Om du orkar, ta fram rena handdukar och lakan, du vet var de ligger, förbered allt. Men stressa inte, går det inte så gör det inget alls. Jag minns när jag födde Henrik, då sa Britta att jag skulle promenera fram och tillbaka och andas djupt, då går det fortare. Istället för att bli stilla, så försök gå. Jag springer förbi din mor också, låter henne veta. Kämpa på nu, flicka lilla, Britta kan sin sak. På min tid åkte de till henne från grannbyarna, och alla här ville ha henne vid förlossningen. Hon är bra.
Med de orden klädde svärmor på sig, tog skaftet till snöskyffeln för att ta sig fram i stormen, och gick ut i snöyran.
Matilda blev själv kvar. Ännu räddare nu tänk om det sätter igång direkt och ingen hinner hit? Hur ska svärmor orka ta sig fram i sån här storm, tänk om hon ramlar? Och mamma, tänk om inte hon kommer? Fast klart hon gör…
Vad skulle hon göra nu? Matilda visste bara att hon borde gå runt och försöka andas. Men hur ska man andas när smärtan låser allting?
Och så var Henrik, maken, långt borta i Stockholm inte kunde han ta sig hem i detta väder. Inga bussar, inga körbara vägar. Han visste inte ens att de snart skulle bli föräldrar. Åh, vad ryggen värkte!
Plötsligt vällde Matildas mamma Karin in genom dörren, täckt av snö.
Matilda! Lilla flickan min! Märta sa du börjat föda!
Ja, mamma.
Jag är genast här, lilla vännen. Jag plockade med mig några torkade bär, så vi kan koka lite saft åt dig. Måste bara värma vatten…
En timme senare kom Märta och Britta tillbaks. Britta var en liten bocklig men pigg gumma, som kände på Matildas mage och sa:
Till morgonen är ungen född.
Imorgon? Matilda blev förskräckt Det är ju knappt lunch än och jag började känna av igår.
Det var bara förvarningar, vännen. Ibland får man förvärkar flera dagar innan. Nu har du börjat öppna dig, men det är bara en centimeter, så skynda inte på, du föder i morgon. Jag går hem till mig så länge.
Snälla Britta, stanna kvar! Bara du förstår sånt här, jag känner mig tryggare om du är här.
Den gamla, som förlöst så många, tyckte synd om Matilda:
Jag stannar så länge. Det går fortare när mamman är lugn.
Matilda anade inte att förvärkarna var som snödroppar över innan man hinnit glädjas. Nu kom verkliga värkarna, och det var hon inte beredd på.
Smärta som delade henne itu, varken kraft att stå eller ligga, bara värk i hela kroppen. Märta och Karin blev vilsna, visste varken ut eller in, gick runt och tröstade, men kunde inte hjälpa. Britta jagade iväg dem att stryka tvätt så de inte skulle irra omkring.
Mot natten stod det still. Britta undersökte och sa att det var öppet fyra fingrar gick långsamt, så är det vid första barnet, banan är ännu inte gångbar för lilla barnet. Och Matilda var helt slut, krafter övergav henne. När värkarna lugnade sig för en stund, fick hon lite mat i sig och Britta la henne för att vila.
Stormen ven starkare än förut.
Klockan fyra på morgonen satte det igång igen, mörkt i rummet, Britta låg och snarkade tyst bredvid.
Herre Gud, hjälp mig, viskade Matilda vänd mot sina helgonbilder. Låt det gå fort nu.
Allting började om. Smärtan sköljde över henne tills hon inte såg något längre. Britta vaknade, undersökte igen bara fem fingrar öppet. Det kan ibland ta tid. Men Matilda skulle klara det, brukade Britta tänka.
När det började ljusna ute hade Matilda inga krafter kvar, skjortan klibbade mot huden, hela hon var genomsvettig och håret i komplett trassel.
Nästan där, sa Britta, nu är han på gång!
Mormor, hjälp mig! viskade Matilda. Mormor, hjälp mig! Mormor!
Matilda, vad säger du, tjejen? Inte är väl mormor här? Ser du i syne, eller? Hon menar min mormor, Elsa, förklarade Karin, när Matilda var liten kunde hon inte säga ‘mormor’, så det blev Mormor, så säger hon än.
Matilda, du jag ser huvudet! Kämpa på nu, min vän, pressa en gång till. Så, andas med mig, pu-pu-pu…
Matilda pressade och skrek, andades med Britta och pressade igen.
Mormor, hjälp mig, jag orkar snart inte mer! viskade hon, och så föddes hennes son rakt i Brittas trygga, gamla händer.
Det här är kanske den sista jag tar emot, tänkte Britta och log mot det nya livet. Hon la försiktigt sonen på Matildas mage:
En pojke, lilla Matilda, en pojke se så fin han är! Vilka starka lungor han blir säkert ordförande någon gång; alla kommer dansa kring honom!
Matilda grät av lycka och pussade de små fingrarna. Hur kunde något så underbart rymmas i henne? Bara synd att Henrik inte var där och fick se vilken vacker son han fått, den allra finaste i världen.
Johannes, min Johannes, viskade hon.
Johannes? utbrast Märta förtjust, men visst sa du häromdagen att han skulle heta Gustav om det blev en pojke?
Men han är ju Johannes, mamma! Johannes Henriksson, skrattade Matilda.
Britta plockade ihop, trött och nöjd. Det är en lycklig plikt att ta emot nytt liv, men det kostar på nu skulle det bli skönt att få sova, bara man kunde ta sig hem i snön.
Medan Matilda och hennes son sov, gjorde sig även Karin redo för hemfärd. Hon svepte in sig i en sjal, sa tyst adjö till svärdottern och smet ut i gryningen.
Ser man på, nu hade stormen lagt sig till bara ett lätt snöglitter. Kanske kommer Henrik hem redan imorgon. Karin gick nästan hem, så tänkte hon: Jag stickar in till Mormor, gläder henne. Kanske behöver hon något, kanske har brödet tagit slut, även om jag bar dit häromdagen.
Henriks mormor, Matildas gammelmormor, bodde bara två hus bort. Nu var hon nästan 93 år, men vägrade flytta till dem, fixade sitt eget så gott hon kunde och familjen hjälpte till när det behövdes.
Karin kämpade med grinden som frusit fast, säkert hade Henrik senaste dagen skottat, där lutade spaden mot staketet. Hon skottade gång till dörren, sopade av trappan och gick in.
Mormor Elsa! Mormor Elsa! ropade Karin, stampande snön av sig. Man måste ropa högt, gumman hörde dåligt. Mormor Elsa, det är Karin, jag kom för att se till dig.
Ingen svarade, hon sov nog. Karin tog av sig jackan och kängorna, klev in till förstugan och där…
Där låg Mormor Elsa på sängen, händerna korslagda, klädd i rena kläder som Karin aldrig sett förut, och på huvudet en skinande vit sjal.
Karin torkade en tår och slöt försiktigt Mormors ögon. Bredvid på nattduksbordet låg ett foto av Matilda, en ikon av Sankt Nikolaus och en ljusstump.
Tack, Mormor, nu har du hjälpt Matilda. Hon har fått en son. Han heter Johannes. Men det vet du säkert redan. Hon kysste sin gamla mormor på pannan, tack, lilla mormor…
