— Viktor, du svängde fel. Vi skulle köra längre, ropade Elsa.
— Jag svängde rätt, svarade Viktor lugnt och fortsatte in längs den smala skogsvägen.
— Här borde det finnas en liten glänta direkt. Men den finns inte, sa Elsa och tittade sig omkring. — Vi måste backa och köra lite längre. Viktor, hör du? Stanna!
Men han fortsatte, utan att ha för avsikt att stanna. Elsa såg att han redan insett att de körde fel. Vägen blev smalare, och på sina håll växte det gräs i hjulspåren. Till sommarstugorna borde vägen vara bred och välkörd. Men de körde allt djupare in i skogen.
— Stanna! röt Elsa argt. — Hör du mig?
— Vart ska jag stanna? Det finns ingen plats att vända. Jag hittar en lucka mellan träden snart…
— För att du borde ha backat redan från början. Du lyssnar aldrig på mig. envis som en åsna. Elsa korsade armarna och stirrade rakt fram. «Han erkänner aldrig sitt misstag. Varför kan han inte bara medge det?» tänkte hon och kände ilskan växa.
Grenar skrapade mot bilens kaross, och gulnade löv yrde ner på motorhuven. Till slut stannade Viktor bilen. En tryckande tystnad lade sig i kupén.
— Kunde du inte bara stanna direkt? Tack vare din envishet körde vi vilse. Tur att vi inte fastnade i en mosse.
— Hur många gånger har jag inte sagt att du inte ska köra åt mig, fnös Viktor.
Elsa rynkade pannan. Viktor vred om tändningsnyckeln och backade försiktigt. Med andan i halsen tittade hon i backspegeln, rädd att bilen skulle köra in i ett träd. Det tog lång tid att ta sig ut så här långsamt. De höll på att fastna ett par gånger. Till slut var de tillbaka på huvudvägen.
— Kunde du inte backa direkt? muttrade Elsa, men lugnare nu. Ilskan försvann så fort de kom ut ur skogen.
— Och du måste alltid ha rätt, eller hur? Du märker inte ens hur du ständigt läxar upp mig, bestämmer över mig. Tror du jag tycker om det? Nu hördes irritation i Viktors röst.
— Vad menar du, Viktor? Är det därför du inte stannade? Av ren protest? Och, kändes det bättre? Men du hade fel den här gången. Varför står vi här? Ska vi köra eller inte? Vi har redan förlorat så mycket tid på din envishet. Hennes humör var förstört nu.
På senaste tiden hade de bråkat mer, petat på varandras fel. Var det en anpassningsperiod eller hade känslorna svalnat? De rosa glasögonen hade fallit av, och de såg varandra utan filter. Bråken handlade om småsaker. Men, som man säger, livet består av småsaker. Och man kan inte bara ignorera dem.
— Du beordrar mig igen. Du märker det inte ens, anklagade Viktor.
— Jag beordrar inte. Okej då, vi står här. Jag vill inte åka någonstans längre. Elsa lutade sig tillbaka i sätet, lade huvudet mot nackstödet och slöt ögonen, för att visa att hon inte tänkte bråka mer.
Och allt hade börjat så bra. De träffades på en slump på stranden. Hennes vän hade gått för att byta om. Solen brände, och Elsas ljusa hud var extra känslig. Ingen fanns i närheten, förutom en solbränd, atletisk kille.
— Kan du hjälpa mig? Smörj in min rygg med solkräm, annars bränner jag mig.
Killen log brett och tog krämen.
Elsa vände ryggen till. Hans breda, varma hand strök över hennes hud, och hon kunde inte låta bli att rysa. Senare erkände hon att det var då hon förälskade sig.
Hans beröring fick henne att smälta som glass i solen. Hon skämdes över hur hennes kropp avslöjade hennes känslor. Hon vände sig om.
— Tack, jag tar resten själv. Hon tog tillbaka krämen och gick tillbaka till sin filt på stranden.
Hennes vän kom tillbaka, och de gick ut och badade tillsammans. Killen följde efter. De blev presenterade. Vännen tyckte också om honom, men när hon såg den ömsesidiga attraktionen mellan Elsa och Viktor, höll hon sig undan.
Senare promenerade de. Viktor följde Elsa hem och kysste henne. Från den dagen var de oskiljaktiga. Ibland kunde Viktor vara oförutsägbar, men det tyckte Elsa om. Hon, den hemtrevliga, lugna flickan, saknade det.
Efter en månad, efter ett stort bråk med sina föräldrar, flyttade Elsa in hos Viktor. Annars lydig, den här gången stod hon på sig. Passionen, nyheten av vuxet liv, glädjen i närheten… Elsa trodde det skulle vara så för evigt. Om någon sagt att de skulle börja bråka om ett år, hade hon inte trott på det.
Men… Perfekta människor finns inte, precis som kärlek utan bråk inte finns. De rosa glasögonen föll av, och de började lägga märke till varandras brister, vanor som irriterade. Och nu den här resan.
Elsa ville egentligen inte åka. Hon kände sig inte bekväm i Viktors kompisgäng. Hon hade bara varit på sommarstugan en gång, när de firade nyår. Hon mindes vägen just efter avfarten, där en glänta öppnade sig bland träden.
Viktor satt tyst och trummade med fingrarna mot ratten.
— Sluta banka, bad Elsa.
Hon kände hans blick men öppnade inte ögonen. Viktor startade bilen och när det blev en paus i trafiken körde han ut på vägen igen.
— Nå, visDe stannade till vid en liten kafé vid vägen, köpte varma choklad och pratade lugnt, och visste depp att även om livet var fullt av småbråk, var det värt det så länge de höll ihop.
