Och än idag vaknar jag ibland mitt i natten och undrar när min pappa lyckades ta ifrån oss allt. Jag var 15 när det hände. Vi bodde i ett litet men välskött hus – med möbler, kylskåpet var fullt de dagar vi handlade och räkningarna var nästan alltid betalda i tid. Jag gick i nian och mitt enda bekymmer var att klara matten och att spara ihop pengar till de sneakers jag så gärna ville ha. Allt började förändras när min pappa började komma hem allt senare. Han gick in utan att hälsa, kastade nycklarna på bordet och försvann direkt in på sitt rum med mobilen i handen. Mamma sa: – Har du jobbat över igen? Tror du att det här huset sköter sig själv? Han svarade kort: – Låt mig vara, jag är trött. Jag hörde allt från mitt rum, med hörlurar på, och låtsades att ingenting hände. En kväll såg jag honom prata i telefon ute på gården. Han skrattade lågt och sa saker som ”det är nästan klart” och ”ta det lugnt, jag fixar det”. När han fick syn på mig avslutade han samtalet direkt. Jag fick en klump i magen, men sa ingenting. Dagen då han gick var det fredag. Jag kom hem från skolan och såg resväskan öppen på sängen. Mamma stod i sovrumsdörren med röda ögon. Jag frågade: – Vart ska han? Han tittade inte ens på mig och sa: – Jag blir borta ett tag. Mamma ropade: – Ett tag med vem? Säg bara som det är! Och då brast det för honom: – Jag går med en annan kvinna. Jag orkar inte med det här livet längre! Jag började gråta och sa: – Och jag då? Min skola? Vårt hem? Han svarade bara: – Ni klarar er. Han stängde sin väska, tog med sig papper han haft i lådan, plockade upp plånboken och gick, utan att säga hejdå. Samma kväll försökte mamma ta ut pengar i bankomaten, men kortet var spärrat. Nästa dag gick hon till banken och där fick hon veta att kontot var tömt. Han hade tagit ut alla pengar de sparat tillsammans. Dessutom fick vi veta att han lämnat två obetalda räkningar och tagit ett lån utan att säga något, där han satt mamma som medlåntagare. Jag minns hur mamma satt vid köksbordet och gick igenom räkningar med en gammal miniräknare, utan att kunna hålla tårarna borta: – Det räcker inte… det räcker aldrig… Jag försökte hjälpa till att sortera räkningarna men förstod inte ens hälften av det som hände. Efter en vecka stängde de av internet och snart var även strömmen nära att försvinna. Mamma började söka jobb – hon städade hos folk. Jag började sälja godis i skolan. Jag skämdes över att stå på rasterna med påsen chokladbitar, men gjorde det ändå, för hemma räckte det inte ens till det viktigaste. En dag öppnade jag kylen och där fanns bara en kanna vatten och en halv tomat. Jag satte mig i köket och grät. Samma kväll åt vi vanligt ris, utan något till. Mamma bad om ursäkt för att hon inte kunde ge mig det hon brukade ge. Mycket senare såg jag på Facebook en bild av min pappa med henne – på restaurang, skålade med vin. Det skakade i hela kroppen. Jag skrev till honom: ”Pappa, jag behöver pengar till skolmaterial.” Han svarade: ”Jag kan inte försörja två familjer.” Det var vårt sista samtal. Sen hörde han aldrig av sig igen. Han frågade inte om jag blev klar med skolan, om jag var sjuk eller behövde hjälp. Han bara försvann. Idag jobbar jag, betalar allt själv och hjälper mamma. Men såret är fortfarande öppet. Inte bara på grund av pengar, utan för övergivenheten, kylan, sättet han bara lämnade oss och gick vidare som om vi aldrig funnits. Ändå vaknar jag många nätter med samma fråga fastklämd i bröstet: Hur klarar man sig när ens egen pappa tar allt och lämnar dig att lära dig överleva, medan du fortfarande är barn?

Än idag händer det att jag vaknar mitt i natten och undrar när min pappa lyckades ta allt ifrån oss.

Jag var femton när det hände. Vi bodde i ett litet men välskött hus utanför Eskilstuna vi hade möbler så det räckte, kylskåpet var alltid fyllt när mamma handlat och räkningarna blev för det mesta betalda i tid. Jag gick första året på gymnasiet och min största oro var om jag skulle klara matteprovet och om mina sparade kronor skulle räcka till ett par Adidas-sneakers som jag drömde om.

Allt började förändras när pappa kom hem senare och senare. Han hälsade knappt, slängde nycklarna på köksbordet och gick direkt in i vardagsrummet med mobilen klistrad vid örat. Mamma brukade säga:
Är du sen igen? Tror du att huset håller ihop av sig själv?
Men han svarade kort:
Låt mig vara, jag är slut.

Jag hörde alltid deras samtal genom väggen satt för mig själv i rummet, hörlurar i öronen, och låtsades som om allt var som vanligt.

En kväll såg jag honom stå utanför och prata i telefon. Han log lite lätt, sa saker som “det är nästan klart” och “ta det lugnt, jag fixar det”. När han märkte mig la han genast på. Jag kände en oro i magen men sa inget.

Fredagen när han lämnade oss kom jag hem från skolan och såg hans resväska öppen på sängen. Mamma stod i dörröppningen till sovrummet, röd om ögonen. Jag frågade:
Ska du bort?
Han tittade knappt på mig, sa:
Jag behöver vara borta ett tag.
Mamma ropade:
Ett tag med vem då? Var ärlig!
Då brast han ut:
Jag går med en annan kvinna. Jag står inte ut längre!
Jag grät och sa:
Och jag då? Och skolan? Och huset?
Han bara svarade:
Ni klarar er.
Han stängde väskan, tog dokumenten som låg i nattduksbordet, stoppade ner plånboken och gick ut utan ett ord till.

Samma kväll försökte mamma ta ut pengar på bankomaten kortet var spärrat. Nästa dag gick hon till banken, fick veta att kontot var tomt. Han hade tagit ut varenda krona de sparat ihop. Dessutom upptäckte vi att två elräkningar var obetalda, och att han tagit ett lån med mamma som borgenär, utan att ens fråga.

Jag minns att mamma satt vid köksbordet, bläddrade bland räkningar och kvitton, räknade med en gammal miniräknare, tårarna rann och hon mumlade:
Det räcker aldrig det räcker bara inte
Jag försökte hjälpa henne räkna ihop, men jag fattade hälften av allt.

En vecka senare försvann internet hemma, och strömmen var nära på att stängas av. Mamma började städa hos folk, jag började sälja smågodis på skolrasten. Skämdes att stå där med påsen med Kexchoklad och Dumle, men det behövdes hemma fanns det inte ens till det nödvändigaste.

Jag kommer ihåg en dag när jag öppnade kylskåpet och där låg bara en kanna vatten och en halväten tomat. Jag satte mig vid köksbordet och grät. Den kvällen åt vi bara kokt ris, inget till. Mamma bad om ursäkt för att hon inte kunde ge mig det jag brukade få.

Långt senare såg jag på Facebook ett foto där pappa satt på restaurang med den där kvinnan de skålade i vin och såg lyckliga ut. Jag skakade av ilska. Skrev till honom:
“Du, jag behöver pengar till skolmaterial.”
Han svarade:
“Jag kan inte försörja två familjer.”
Det blev sista gången vi hördes.

Efter det hörde han aldrig av sig. Han frågade aldrig om jag tog studenten, om jag mådde dåligt, om jag behövde något. Han bara försvann.

Idag jobbar jag, betalar allt själv och hjälper mamma så gott jag kan. Men såret är kvar. Inte bara för pengarna, utan för övergivenheten, för kylan, för hur han kunde dumpa oss och gå vidare som om ingenting hänt.

Och ändå många nätter ligger jag vaken med den där frågan som fastnat i bröstet:
Hur lever man vidare när ens egen pappa tar allt och lämnar en att lära sig överleva, fast man fortfarande är barn?