**Oberörd**
Efter skilsmässan och bodelningen med maken fick Elsa flytta till stadens utkant. Hon fick en tvåa som knappt sett en pensel på åratal, i alla fall var det så det kändes. Men Elsa var inte den som skrämdes lätt – femton år med en tyrann till man hade gjort henne tuff.
Hon hade tittat på många lägenheter, men alla var för dyra. Den här däremot passade.
“Farmor bodde här”, sa den unga, vänliga säljerskan. “Föräldrarna tog hem henne nu när hon blivit sjuk, så de ville sälja. Men den ligger för långt bort för mig. Dessutom lovade pappa att hjälpa mig köpa något närmare dem.”
Elsa nickade och tittade sig omkring.
“Jag vet att den behöver renoveras”, fortsatte flickan, “men priset är förhandlingsbart.”
Så blev det. Elsa köpte lägenheten, som bara bad om en omgång färg. En bonus var att jobbet låg bara tre hållplatser bort med spårvagnen – en resa på fyrtio minuter var inget mot vad hon vant sig vid.
Henrik, hennes ex, var en riktig tyrann. Det insåg hon först efter fem år av äktenskap, när deras son redan var född. Tankarna på skilsmässa kom efter ännu ett gräl. Elsa var en hemmafru, duktig på att skapa ordning och trivsel. Men när Henrik kom hem full flög tallrikar, vaser och kläder genom huset.
“Varför sitter du där? Städa upp!” röt han när raseriutbrottet lagt sig.
Han älskade att se henne möblera om, särskilt efter att han köpt grannens lägenhet och slagit ihop den med deras. Elsa gjorde det fint – hon städade, lagade mat med glädje, men hans vredesutbrott orkade hon inte längre. Tack och lov slog han henne aldrig, men rädslan fanns där.
Först var utbrotten sällsynta, men med åren blev de vanligare. När sonen flyttade till Göteborg för att plugga bestämde hon sig. Ett långt och tröttsamt stridande senare var hon äntligen fri. Hon försöktet hålla sin nya adress hemlig från Henrik. Pengarna räckte till både köpet och en del renovering, så hon tog två veckors semester för att fixa allt.
“Jag klarar det mesta själv”, mumlade hon. “VVS fungerar, det är nytt. Tapetsera och måla lär jag fixa. Kanske kan jag hitta en hantverkare för taket, dock.”
Taket blev klart på några dagar med hjälp av en professionell. Köpte tapeter, lim, och började med energi – det här gjorde hon för sig själv. Väninnan Maja hjälpte till med tapeterna, och när de var klara log de belåtet.
“Elsa, det ser ju jättefint ut nu! Ljust, fräscht, mysigt. Men golvet måste bytas – lägg laminat, helst i ljus ton. Min Gustav kan hjälpa till, han la vårt hemma. Mycket billigare.”
“Tack, Maja! Men först måste jag måla elementen. Jag vill ha dem i samma fårg som tapeterna.”
“Visst. Jag åker hem och pratar med Gustav. Vi firar inflyttningen när allt är klart.”
I närheten fanns en liten byggvaruhandel, men Elsa hade inte besökt den än. Kanske fanns färgen där? Inne i butiken var det halvmörkt.
“Sparar de på elen?” tänkte hon.
Bakom disken stod en man och rörde i en burk med monoton rörelse.
“Hej”, sa Elsa.
Han tittade upp, och hon blev stum.
Framför henne stod en vacker man med ljust hår och klara blå ögon – nästan som en skådespelare. Trots det dåliga ljuset såg hon honom tydligt. Och mindes plötsligt hur hon tidigare funderat på vad hon skulle hitta i den här stadsdelen. Visst fanns det något här…
“Hej”, svarade han. “Vad önskar du?”
“Färg… har ni något i elfenbensvit?”
“Vilken typ? Emalj, oljebaserad…?”
“Jag vet inte.”
Han visade henne olja burkar vid hyllorna.
“Den här funkar till trä, den här för rör…”
“Jag ska måla elementen”, sa hon.
Han räckte henne en burk, hon betalade och skyndade ut. Uppför trapporna förbannade hon sin blyghet.
“Typiskt. Så fort jag gillar någon blir jag en mus. Jag borde ha frågat om hjälp.”
Hon fantiserade om hur han kunde hjälpa henne måla, men det förblev en dröm. Istället målade hon frenetiskt tills allt var klart på kvällen.
På köksbritsden, med fönstret öppet, tänkte hon: “Det är så tyst här på kvällen, inget som i centrum. Imorron målar jag köken.”
Morgonen efter upptäckte hon att penseln torkat.
“Då får jag gå tillbaka till affären”, tänkte hon, nästan glad över att få se honom igen.
Men han verkade inte känna igen henne.
“Varför är det så mörkt här?” frågade hon impulsivt.
“Fråga bara. Jag förklarar allt”, sa han likgiltigt.
“Min pensel torkade.”
“Köp linfröolja”, svarade han i samma ton.
Hon betalade och gick, besviken men inte avskräckt.
“Du känner mig inte än, men du ska få göra det”, tänkte hon.
Hon var säker på att han var singel, trots att han såg ut att vara i fyrtioårsåldern.
På tredje dagen återvände hon.
“Hej”, sa hon skämtsamt. “Jag är nästan en stamkund nu.”
“Vad önskar du?” svarade han neutralt.
“Två glödlampor.”
Hon betalade och gick med en klump i magen. “Känner han inte igen mig? Jag som övade samtal i huvudet!”
På fjärde dagen stormade hon in.
“Hallå, det är jag igen! Känner du igen mig?” fortsatte hon innan han hann svara. “Jag måste hit om och om igen – renoverar ensam. Ska vi inte presentera oss? Jag heter Elsa.”
“Gustav”, sa han med samma lugna röst. “Vad behöver du?”
“En spackel.”
Han visade olika modeller och förklarade skickligt vilken som passade bäst. Hon betalade och gick.
“Kanske är jag inte hans typ”, funderade hon, trots att hon visste att hon var snygg och trevlig. “Jag lagar goda kåldolmar, bakar bullar och har en universitetsexamen. Men viktigast – jag känner att Gustav är rätt för mig.”
Dagen efter gick hon igen.
“Hej, Gustav.”
“Hej.”
“Jag behöver en målarrulle.”
Hon snurrade den i handen och skyndade ut. “Nu räcker det”, tänkte hon stolt. “Jag klarar mig utan honom.”
Nästan två veckor senare var lägenheten klar. Hon och Maja planerade att fira på ett fik.
“Vi ses efter jobbet”, sa Elsa. “Antingen hos mig eller på stan.”
“På stan är bäst. Gustav vill också föl”Men när de träffades på kaféet nästa dag stod Gustav där med en bukett blommor och ett blygt leende, och Elsa förstod att hennes tålamod äntligen belönats.”
