Jag har grannar som är ett äldre par, vars dotter med sina tre döttrar också bor hos dem. Hon heter Elvira ryktet går i trapphuset att hon är faderlös, fastän det snarare verkar vara så att fäderna bara sällan haft tid att hälsa på. Allt handlar om att hennes tre barn har tre olika pappor. Om Elvira pratar man gärna ibland lite väl gärna i huset.
Det sägs att hon gifte sig första gången redan när hon var 18, och det var visst stor förälskelse i luften killen, Oskar, var så kär att han nästan svimmade när han såg Elvira. Hennes föräldrar var helnöjda; vems föräldrar vill inte att ens barn ska få sin prins och bli lyckliga?
De levde tillsammans i fem år utan att ett endaste barn dök upp, och då började viskningarna i porten om vad som egentligen stod på. Den gamla vanliga visan: det måste vara fel på tjejen. Blev man inte mamma så var det liksom kört; hon har nog festat för mycket innan arton, nu är hon förbrukad, hördes det över fikat.
Elvira fick aldrig kläm på sin svärmor. Tant Inger från Småland var tydlig: Oskar, du behöver inte en kvinna som inte kan ge dig barn! Förr eller senare lyssnade han sonen lämnade Elvira och det blev dags för en sådan där krånglig svensk skilsmässa, där man måste välja om man orkar krångla med efternamn eller bara låter det vara. Elvira orkade inte. Fler blanketter än så klarade hon inte just då.
Strax efter mötte hon en ny kille och blev plötsligt gravid det var visst inte hon som var fel utan exmaken. Men vad hjälpte det? Den nya karln försvann lika snabbt som han dök upp; han fick panik så fort han såg första ultraljudet. Dottern blev ändå skriven på exmannens namn enklare så än ännu mer papperskrångel.
Elviras egen mamma reagerade inte alls med sura miner, snarare tvärtom mormor var stormförtjust i tanken på små fossingar i lägenheten. Sedan gick det en tid, och Elvira berättade åter att hon väntade barn. Denna gång var hon åtminstone gift, vilket tröstade föräldrarna lite. Men den nya maken, Per, var inte alls redo för barn. Olyckan var framme: dottern föddes med lite krånglande hälsa, och Per blev så rädd att han stack med svansen mellan benen utan att ens lämna in skilsmässopapprena.
Tiden gick, och Elvira hittade en ny man. Trots att föräldrarna oroat undrade hur de någonsin skulle kunna ge barnbarnen köttbullar varje söndag, bestämde sig Elvira för att skaffa ännu ett barn. Den här gången flydde fadern redan i åttonde månaden. Yngsta dottern fick i alla fall ett eget efternamn (eller ja, pappans namn).
Det positiva var att Elvira, med föräldrarnas hjälp och ett antal svettiga möten på banken, lyckades skrapa ihop till en lägenhet i Norrköping. Men efter några rejäla familjegräl insåg hon att de där pengarna från barnbidraget knappt räckte till, särskilt med tre munnar att mätta. Då kom det: hon bestämde sig för att ansöka om underhållsbidrag.
Ni kan ju gissa hur det gick plötsligt blev det världsmästerskap i undanmanöver; ingen ville kännas vid något faderskap alls. En gömde sig i Jokkmokk, någon annan ringde och hotade med advokat.
Så här står vi nu. Elvira har tre barn, men ingen pappa, inget underhåll, och livet känns ungefär som den där halvtomma chipsskålen på en fredag mycket viljekraft, men inte så mycket substans.
