Obegränsad fräckhet – Men ärligt talat, Natasha, – klagade Kalle, – vilken himla skillnad gör det egentligen om vi hyr ut sommarhuset till släkten eller till främmande folk? Pengarna är ju desamma. Natasha hängde upp tvätten klart på torken. Bättre om du hjälpte än satt där och gnällde, tänkte hon. – Kalle lilla, – svarade hon, – Skillnaden ligger i att du aldrig får ut pengarna från släktingar. – Pratar du om Daniel nu? – sa Kalle, småirriterad. – Daniel är ju min bror! Han betalar, säger jag. Han vill dessutom inte ens ha någon rabatt. Han hyr huset hela sommaren för fullt pris! Och då slipper vi leta sommargäster själva. – Kalle, det här är ett hus vid havet. Jag hittar någon på fem minuter. – Varför ska det vara så viktigt att hyra ut till främlingar för dig? – Med främlingar är det enkelt: kontrakt, förskottsbetalning, ingen betalning — ut med dem, och så är det klart. Men med släkten börjar det: ”Nathalie, du förstår väl, vi har ju barn.” ”Vi swishar senare.” ”Oj, vi råkade förstöra tv:n, men ni vill väl inte ha något skadestånd?” Jag har sett det här så många gånger. Du vet inte hur det brukar sluta. Huset hade Natasha ärvt av sina föräldrar, som också hyrde ut det. De bodde här i Göteborg, men kusten var en fin extrainkomst. Natasha gjorde likadant – men med en regel: aldrig till vänner och släkt. Hon hade sett föräldrarna bli lurade av ”snälla” bekanta för ofta. – Och hur slutade det då? frågade Kalle. – Släkten betalade aldrig. De bad inte ens om ursäkt. Bara: ”Vadå, kan ni inte bjuda oss på semester?” Men stopp och belägg. Huset är vår verksamhet, Kalle. Inte något gratis pensionat för dina släktingar. Daniel hade nyligen bestämt sig för att tre månader vid havet var precis vad hans fru och tre barn behövde. Sommaren är ändå låg­säsong i hans bransch, så varför inte njuta? Natasha var säker på att han ändå aldrig tänkt betala. – Men Daniel har ju inte bett om att bo gratis! – försökte Kalle. – Han lovar att betala. Alla lovar i början. – Och varför skulle vi chansa? Huset har ständigt kö av betalande gäster. De kommer, skriver under, betalar, och jag får sova gott. Inga släktingar, inga vänner. Vänskap är vänskap, men pengar är pengar. Det är svårt att argumentera mot Natashas pragmatism, men Kalle försökte övertala henne ändå. – Okej. Du litar inte på Daniel, men du litar på mig? Natasha såg frågande ut. – Jo då. Och? – Om Daniel försöker lura oss, så betalar jag hyran själv, lovar jag! utbrast Kalle. Riktigt hjältemodigt. Men argumentet var klent. – Genialt förslag. Du betalar mig från vårt gemensamma konto. – Nå… om det är så… – Han sneglade på henne. – Jag kan ta ett extraknäck. Ja. Kvällar, helger. Allt jag tjänar, får du, som din peng. Okej? Natasha insåg att det här betydde mycket för Kalle. Om han nu trodde så på sin bror, kanske hon också skulle försöka tro… – Du övertalar vem som helst du, – sa hon. – Du får ansvaret. Okej. Det var långt kvar till sommaren, så Natasha lugnade sig och började tro på Kalle. Juni kom. Problemen började direkt. Kalle ringde Daniel var tredje dag och undrade försiktigt om kanske åtminstone en månadshyra, och fick alltid samma svar: – Jodå, allt är lugnt! Pengarna? Jaja, jag väntar bara på en stor betalning från en kund. Lovar, så fort den kommer! Det är bara otur nu, ta det lugnt! Juni tog slut. Fortfarande inga pengar. Natasha sa inget, lät bli att klaga eller fråga. Kalle hade sagt att han skulle sköta det här – då fick han göra det. Men när han återigen lagt på efter ett samtal med brorsan, kunde hon inte låta bli: – Nå? Har han betalat? – Han väntar bara på en storbetalning från en kund… Sen betalar han direkt, lovar han! Samma ursäkt som i början av månaden. Natasha höll inne med det ironiska ”var väl det jag sa”. – Vad var det jag sa? Släktingar har alltid de bästa ursäkterna till att inte betala. – Men Nathalie, det är väl en slump! – snubblade Kalle. – Han menar inget illa! Det bara råkade bli så här! Så ibland blir det. Vi får vänta lite till. – Visst, låt oss vänta till september. Tills de åker hem med sina väskor och säger: ”Tack för ett underbart sommarlov, vi hör av oss om betalningen!” – Men du förlorar ju inget egentligen. Jag tar ett extraknäck. – Nu direkt? Kalle sjönk ihop. – Ge honom ett par veckor till. Annars betalar jag – om det nu är så viktigt för dig. – Det var inte jag som ville ha det så här. Det var du som ville ta ansvaret och bevisa att din bror är ärlig. Så bevisa det! Stämningen hemma blev tryckt och Kalle pratade nu dämpat med sin fru. Juli kom med värmebölja. På kvällarna såg Natasha att Kalle surfade extrajobb på nätet, men han ringde aldrig något samtal. – Kalle, vet du att det är trettionde idag? Två tredjedelar av sommaren har gått och vi har fått noll i hyra, påminde hon. – Han har fortfarande svårt att betala… Men… – Ja, ”så fort det går”. – Han lovar att betala! Och lite extra för allt besvär. – Jag tror inte längre på det. Du gick i god för honom. Då får du betala. Hur går det med extrajobbet? Kalles entusiasm var borta – det var enklare att lova än att lyfta dubbla lass själv. – Jag hittar nog något. Men det är mest konstiga jobb… Jag kan ju inte schlepa på min rygg. – Då kan du be din bror slita. Du lovade mig pengar. Antingen söker du jobb nu, eller så ringer jag Daniel själv och säger att om pengarna inte är inne till fredag, så får de flytta och vi skickar räkning via kronofogden. Kalle blev kallsvettig. – Du kan inte ringa Daniel! Och absolut inte dra in fogden. Vad ska släkten tro om oss? Och mamma? Driva in hyra på vår egen familj, Nathalie? Ingen kommer fatta oss. Daniel ville inte betala, Kalle ville inte ta ansvar, men ville inte heller dra släktingar inför rätta – så nu försökte han istället göra Natasha till boven. – Du verkar inte bry dig om din egen man! Tycker du inte synd om mig som måste jobba dubbelt för att betala dig, frugan, igen? – Jag bad dig aldrig ta på dig det här, Kalle! Du var den som insisterade! – Men jag trodde aldrig Daniel skulle lura oss! – Men det visste jag. För jag har sett det hända förut. Och du ville ändå inte lyssna. – Nästa gång lyssnar jag! – började Kalle spela martyr. – Men du är inte bättre du! Du bryr dig mer om pengarna än om mitt välmående. Bryr du dig inte om jag får en hjärtattack på kuppen? Skulle du ändå pressa din man att jobba dubbelt då…? – Jag kräver bara att du håller ditt löfte. – Okej! – skrek Kalle. – Då tar jag extrajobb och betalar för Daniel! Om nu pengar betyder så mycket för dig! Kalles deal föll – men Natasha fick i alla fall sin princip igenom, och han började jobba extra som cykelbud. Men han såg surt på Natasha om kvällarna. – Allt det här är ditt fel… – sa han en kväll. – Mitt fel? – Ja! – Då kanske du åtminstone lär dig något… Det är lätt att vara generös med andras pengar. Betalar du för din bror, kanske du lär dig något. Natasha hade ändå en liten förhoppning att Daniel till slut skulle betala. Och mycket riktigt ringde han plötsligt — till henne, inte Kalle. Kunde hon ha haft fel ändå? – Nathalie, det är en sak… – Daniel, jag har inte tid. Ni har redan inte betalat för juli och nu är det augusti. Det här är faktiskt mest Kalles problem nu, eftersom han gick i god för dig. – Jo men Kalle sa det. Stackars han. Men nu är det så att bilen gick sönder och alla pengar gick till verkstan. Så vi måste få låna huset gratis lite till… Betalningen tar vi sen… Förutsägbart. Natasha la på. Kalle såg på henne och förstod. – Okej, erkände han. – Det var fel av mig att vara så blåögd. Men du ger mig aldrig utrymme att göra fel! Istället för att stötta, trycker du bara till mig mer… – Skulle jag istället ha lett och sagt ”inget problem, Kalle, låt dem bo gratis så överlever jag säkert på något sätt”? Du sa själv att du tar ansvaret! – Ja, men jag väntade mig inte att du lätt skulle offra mitt välmående! Tänker du ens på mig? – Tänker din bror på dig då? – Han är inte ond, bara lite olycklig… – Jaha, han är oskyldig trots att han blåser oss på pengar och dig på ryggrad, och jag är dålig för att jag står på mig? Kalle tystnade. Det verkar som om stormen i äktenskapet just har börjat.

Gränslös fräckhet

Men säg ärligt, Ingrid klagade Karl, Spelar det egentligen någon världsomvälvande roll om vi hyr ut sommarstugan till någon vi känner eller till främlingar? Pengarna blir ju ändå detsamma.

Ingrid avslutade med att hänga tvätten på torkvindan. Han hade gärna kunnat hjälpa till istället för att gnata.

Lille Karl, svarade hon, min käre, skillnaden är den att du aldrig får ut pengarna av släkten i slutändan.

Pratar du om Daniel nu? det kändes ovälkommet att höra, Daniel är ju min bror! Han kommer betala det kan jag lova dig, hundra procent. Han har ju inte ens bett om någon rabatt. Han vill hyra stugan till fullt pris! Hela sommaren. Då slipper vi dessutom leta hyresgäster själva.

Karl, det är ju stugan vid havet. Jag har hyresgäster på en handvändning.

Kan du förklara varför det är så viktigt för dig att hyra ut till främlingar?

Med främlingar är det simpelt: avtal, förskottsbetalning, betalar de inte åker de ut och det får brinna i väggen. Men med sina egna så börjar det: Men Ingrids lilla hjärta, du förstår ju att vi har barn. Kan vi föra över hyran senare? Vi råkade ha sönder tv:n, men du kan väl inte ta ut något extra för det? Tro mig, jag har sett vad det leder till. Du vet inte vart det slutar.

Stugan hade gått i arv från Ingrids föräldrar de bodde själva i Göteborg, men stugan ute vid kusten var alltid ett gott extraknäck. Ingrid gjorde detsamma med en regel: inga vänner eller släktingar. Hon hade fått nog av vänner som passade på att smita undan betalningen.

Och vad ledde det till? undrade maken.

Till att släkt aldrig betalade och inte ens bad om ursäkt efteråt! Som om det vore så svårt att bjuda in oss, tänkte de. Nej tack. Stugan är en inkomstkälla, inte ett gratis pensionat för din familj.

Daniel hade nyligen bestämt att tre månader vid havet var precis vad läkaren ordinerade för hans fru och deras tre barn. Sommaren var lugn på hans jobb, varför inte unna sig det goda livet? Ingrid var tvärsäker Daniel hade inte för avsikt att betala för boendet.

Men han har ju inte bett dig att få bo gratis! försökte Karl, Han lovade att betala.

De lovar alltid i början.

Varför ska vi syssla med det här överhuvudtaget? Det är alltid kö på folk som vill betala marknadshyra för stugan. De kommer, skriver på kontrakt och jag kan sova gott om natten. Nej. Inga släktingar. Inga vänner. Vänskap för sig, pengar för sig.

Ingrid var av det pragmatiska slaget, men Karl visste sitt knep.

Okej. Du litar inte på Daniel. Men du litar väl på mig?

Ingrid väntade på fortsättningen.

Jo, och sen?

Jag ska själv betala dig för hyran om Daniel försöker lura oss, sa Karl plötsligt. Han försökte spela hjälte.

Men det argumentet höll inte.

Lysande idé. Du betalar mig med våra gemensamma pengar.

Jamen om du säger så han tappade snabbt stinget Jag kan ta ett extrajobb. Ja. På kvällar och helger. Och allt jag tjänar, det ger jag till dig. Då blir det inte våra pengar, utan bara dina. Okej?

Ingrid blev överraskad över hur viktigt detta var för Karl. Om han var så säker på sin bror, borde hon kanske bara lita på honom ändå

Du kan prata omkull vem som helst, sa hon, Allt ansvar ligger på dig. Okej.

Det var gott om tid tills sommaren, och Ingrid kände hur hon med tiden faktiskt lugnade sig och började tro på Karl.

Juni kom. Och det med problem direkt. Karl, som ringde Daniel var tredje dag med det försiktiga förslaget att förskottsbetala för åtminstone en månad, fick alltid ett optimistiskt svar.

Jadå, Karl, allt är lugnt! Pengarna? Jo, jag bara väntar på att en större kund ska överföra sista slanten. Han lovade i slutet av månaden. Så fort det är inne så Du förstår, va? Bara lite till.

Juni tog slut.

Inga pengar dök upp.

Ingrid stod ut en månad. Inte ett ord, inget tjat, inga höjda röster. Karl ville sköta saken hon lät honom. Hon ville inte såra hans självkänsla. Men efter ännu ett samtal med brodern, frågade Ingrid till sist:

Nå? Har han betalt?

Daniels kunder har fortfarande inte lagt över pengarna för senaste jobbet. Så fort det är klart, han lovar!

Samma ursäkt som för en månad sen.

Det var svårt att inte sucka.

Vad var det jag sa? Släktingar har alltid de bästa skälen till att inte betala i tid.

Men Ingrid! Det är bara en tillfällighet! försökte Karl, Det är inte med flit! Jag förstår hur det ser ut men så råkade det bli. Vi måste bara vänta lite till.

Ska vi vänta till september då? Tills de tar sitt pick och pack och säger Tack för semester, vi hör av oss nån gång när vi kan betala?

Men Ingrid, du förlorar ju ingenting. Jag skaffar ett extrajobb.

Du? Ska du det? På stört?

Karl föll helt ihop.

Ge honom ett par veckor till. Om det inte är ordnat då då lovar jag att betala själv. Om det är så viktigt för dig.

Jag har inte tvingat dig att ta på dig det här. Det var du som skulle bevisa att din bror är en hedersman. Visa mig det då!

Stämningen i huset blev märkbart sämre Karl talade dämpat och undvek Ingrid.

Juli. Hettan var olidlig. Ingrid noterade på kvällarna att Karl sökte extrajobb online, men ringde inte på en enda.

Karl, vet du att det är trettionde idag? Två tredjedelar av sommaren har passerat och vi har fortfarande inte fått en krona i hyra, påminde hon.

Han har fortfarande problem med betalningen Men

Så snart han får in pengar, ja.

Han betalar tillbaka allt så fort pengarna kommer! Han sa att han till och med ska kompensera för besväret.

Jag tror inte längre på det. Det var du som gav sitt ord. Du sa: Jag betalar. Så visa det då. Var är din extrainkomst?

Det syntes att tanken på extraarbete inte längre kändes lika lockande för Karl. Det är lätt att lova, svårare att leverera.

Jag hittar något. Men det som finns det är inga höjdare. Jag kan ju knappast bära möbler, med min rygg.

Bättre du får Daniel bära möbler. Det var ditt löfte. Antingen letar du jobb nu, eller så ringer jag Daniel själv och berättar att om vi inte får åtminstone halva summan senast fredag, får han flytta och jag tar saken till tingsrätten.

Karl blev iskall.

Nej! Ring inte Daniel! Vad ska släkten tro? Och mamma? Att jag stämmer min bror? Ingen kommer förstå.

Daniel vill inte betala, Karl vill inte stå för sitt ord, vill heller inte stämma sin bror och plötsligt försökte han lägga skulden på Ingrid.

Ser du hur du behandlar din lilla make? Det gör dig tydligen inget att jag ska slita ut mig och betala din förlåt, vår! skuld.

Jag drog dig inte in i detta, Karl! Du insisterade.

Men jag visste ju inte att Daniel skulle lura oss!

Det var just det jag visste, sa Ingrid. Jag har sett det hända så många gånger förut. Men du lyssnade inte.

Jag har förstått nu! försökte han framställa sig som offer, Men du Ingrid, du är också hopplös! Tydligen bryr du dig mer om pengar än om min hälsa! Skulle du tvinga mig till extrajobb även om jag riskerade ett hjärtstopp?

Det är inte jag som tvingar dig! Jag kräver bara att du gör vad DU lovade.

Okej! ropade Karl, Jag börjar extraarbeta och betalar för Daniel. Om du nu värderar pengar högre än din man. Så är det!

Hans första förslag gick om intet, men Ingrid stod på sig han skaffade sig kvällsjobb som bud. Men någon glädje var det inte hela huset hade blivit kallare. Karl sköt sura blickar mot Ingrid när han kom hem på natten.

Allt är ditt fel muttrade han en kväll.

Mitt fel?

Ja!

Kanske lär du dig nu, svarade Ingrid, Det är lätt att lova vara godhjärtad, när någon annan får stå för notan. Men nu får du betala för din bror, så lär du dig.

Ingrid hoppades ändå att Daniel till slut skulle få dåligt samvete och åtminstone betala innan sommaren var slut. Och knappt hade hon tänkt det förrän Daniel ringde. Till Ingrid direkt, inte till Karl.

Kunde hon ha misstagit sig? Var det nu han skulle betala?

Ingrid, du, jag behöver prata om en sak

Daniel, jag har inte tid. Ni skulle redan betalat augusti och vi väntar fortfarande på hyran för juli. Nu är det Karls bekymmer det var han som gick i god för dig.

Ja, Karl berättade! Stackars honom Men du, nu har jag fått problem bilen gick sönder här, och jag var tvungen att lägga alla pengar på verkstaden. Måste ha något att ta mig hem med, och hyran ja, det får bli senare.

Som väntat.

Ingrid lade på luren.

Karl såg hennes min och förstod allt.

Okej, erkände han, Jag hade fel som litade på honom så blint. Men du du ger mig aldrig utrymme att göra fel! I stället för att stötta mig fortsätter du att köra med mig

Och jag skulle bara le och säga: Det gör inget, Karl. Låt dem bo gratis medan jag löser det bäst jag kan? Det var du som insisterade på att du skulle betala!

Jag gjorde det! surlenade han, Men jag hade aldrig gissat att du så lätt skulle offra min hälsa. Tänker du någonsin på mig?

Tänker din bror på dig?

Han är inte ond, det bara blev så här

Jaha. Så när han blåser mig på pengar och lämnar dig i klistret, är han ändå bra. Men jag, som kräver mitt, är den hemska?

Karl tvekade.

Det verkade blåsa upp till en svår tid i deras äktenskap.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Obegränsad fräckhet – Men ärligt talat, Natasha, – klagade Kalle, – vilken himla skillnad gör det egentligen om vi hyr ut sommarhuset till släkten eller till främmande folk? Pengarna är ju desamma. Natasha hängde upp tvätten klart på torken. Bättre om du hjälpte än satt där och gnällde, tänkte hon. – Kalle lilla, – svarade hon, – Skillnaden ligger i att du aldrig får ut pengarna från släktingar. – Pratar du om Daniel nu? – sa Kalle, småirriterad. – Daniel är ju min bror! Han betalar, säger jag. Han vill dessutom inte ens ha någon rabatt. Han hyr huset hela sommaren för fullt pris! Och då slipper vi leta sommargäster själva. – Kalle, det här är ett hus vid havet. Jag hittar någon på fem minuter. – Varför ska det vara så viktigt att hyra ut till främlingar för dig? – Med främlingar är det enkelt: kontrakt, förskottsbetalning, ingen betalning — ut med dem, och så är det klart. Men med släkten börjar det: ”Nathalie, du förstår väl, vi har ju barn.” ”Vi swishar senare.” ”Oj, vi råkade förstöra tv:n, men ni vill väl inte ha något skadestånd?” Jag har sett det här så många gånger. Du vet inte hur det brukar sluta. Huset hade Natasha ärvt av sina föräldrar, som också hyrde ut det. De bodde här i Göteborg, men kusten var en fin extrainkomst. Natasha gjorde likadant – men med en regel: aldrig till vänner och släkt. Hon hade sett föräldrarna bli lurade av ”snälla” bekanta för ofta. – Och hur slutade det då? frågade Kalle. – Släkten betalade aldrig. De bad inte ens om ursäkt. Bara: ”Vadå, kan ni inte bjuda oss på semester?” Men stopp och belägg. Huset är vår verksamhet, Kalle. Inte något gratis pensionat för dina släktingar. Daniel hade nyligen bestämt sig för att tre månader vid havet var precis vad hans fru och tre barn behövde. Sommaren är ändå låg­säsong i hans bransch, så varför inte njuta? Natasha var säker på att han ändå aldrig tänkt betala. – Men Daniel har ju inte bett om att bo gratis! – försökte Kalle. – Han lovar att betala. Alla lovar i början. – Och varför skulle vi chansa? Huset har ständigt kö av betalande gäster. De kommer, skriver under, betalar, och jag får sova gott. Inga släktingar, inga vänner. Vänskap är vänskap, men pengar är pengar. Det är svårt att argumentera mot Natashas pragmatism, men Kalle försökte övertala henne ändå. – Okej. Du litar inte på Daniel, men du litar på mig? Natasha såg frågande ut. – Jo då. Och? – Om Daniel försöker lura oss, så betalar jag hyran själv, lovar jag! utbrast Kalle. Riktigt hjältemodigt. Men argumentet var klent. – Genialt förslag. Du betalar mig från vårt gemensamma konto. – Nå… om det är så… – Han sneglade på henne. – Jag kan ta ett extraknäck. Ja. Kvällar, helger. Allt jag tjänar, får du, som din peng. Okej? Natasha insåg att det här betydde mycket för Kalle. Om han nu trodde så på sin bror, kanske hon också skulle försöka tro… – Du övertalar vem som helst du, – sa hon. – Du får ansvaret. Okej. Det var långt kvar till sommaren, så Natasha lugnade sig och började tro på Kalle. Juni kom. Problemen började direkt. Kalle ringde Daniel var tredje dag och undrade försiktigt om kanske åtminstone en månadshyra, och fick alltid samma svar: – Jodå, allt är lugnt! Pengarna? Jaja, jag väntar bara på en stor betalning från en kund. Lovar, så fort den kommer! Det är bara otur nu, ta det lugnt! Juni tog slut. Fortfarande inga pengar. Natasha sa inget, lät bli att klaga eller fråga. Kalle hade sagt att han skulle sköta det här – då fick han göra det. Men när han återigen lagt på efter ett samtal med brorsan, kunde hon inte låta bli: – Nå? Har han betalat? – Han väntar bara på en storbetalning från en kund… Sen betalar han direkt, lovar han! Samma ursäkt som i början av månaden. Natasha höll inne med det ironiska ”var väl det jag sa”. – Vad var det jag sa? Släktingar har alltid de bästa ursäkterna till att inte betala. – Men Nathalie, det är väl en slump! – snubblade Kalle. – Han menar inget illa! Det bara råkade bli så här! Så ibland blir det. Vi får vänta lite till. – Visst, låt oss vänta till september. Tills de åker hem med sina väskor och säger: ”Tack för ett underbart sommarlov, vi hör av oss om betalningen!” – Men du förlorar ju inget egentligen. Jag tar ett extraknäck. – Nu direkt? Kalle sjönk ihop. – Ge honom ett par veckor till. Annars betalar jag – om det nu är så viktigt för dig. – Det var inte jag som ville ha det så här. Det var du som ville ta ansvaret och bevisa att din bror är ärlig. Så bevisa det! Stämningen hemma blev tryckt och Kalle pratade nu dämpat med sin fru. Juli kom med värmebölja. På kvällarna såg Natasha att Kalle surfade extrajobb på nätet, men han ringde aldrig något samtal. – Kalle, vet du att det är trettionde idag? Två tredjedelar av sommaren har gått och vi har fått noll i hyra, påminde hon. – Han har fortfarande svårt att betala… Men… – Ja, ”så fort det går”. – Han lovar att betala! Och lite extra för allt besvär. – Jag tror inte längre på det. Du gick i god för honom. Då får du betala. Hur går det med extrajobbet? Kalles entusiasm var borta – det var enklare att lova än att lyfta dubbla lass själv. – Jag hittar nog något. Men det är mest konstiga jobb… Jag kan ju inte schlepa på min rygg. – Då kan du be din bror slita. Du lovade mig pengar. Antingen söker du jobb nu, eller så ringer jag Daniel själv och säger att om pengarna inte är inne till fredag, så får de flytta och vi skickar räkning via kronofogden. Kalle blev kallsvettig. – Du kan inte ringa Daniel! Och absolut inte dra in fogden. Vad ska släkten tro om oss? Och mamma? Driva in hyra på vår egen familj, Nathalie? Ingen kommer fatta oss. Daniel ville inte betala, Kalle ville inte ta ansvar, men ville inte heller dra släktingar inför rätta – så nu försökte han istället göra Natasha till boven. – Du verkar inte bry dig om din egen man! Tycker du inte synd om mig som måste jobba dubbelt för att betala dig, frugan, igen? – Jag bad dig aldrig ta på dig det här, Kalle! Du var den som insisterade! – Men jag trodde aldrig Daniel skulle lura oss! – Men det visste jag. För jag har sett det hända förut. Och du ville ändå inte lyssna. – Nästa gång lyssnar jag! – började Kalle spela martyr. – Men du är inte bättre du! Du bryr dig mer om pengarna än om mitt välmående. Bryr du dig inte om jag får en hjärtattack på kuppen? Skulle du ändå pressa din man att jobba dubbelt då…? – Jag kräver bara att du håller ditt löfte. – Okej! – skrek Kalle. – Då tar jag extrajobb och betalar för Daniel! Om nu pengar betyder så mycket för dig! Kalles deal föll – men Natasha fick i alla fall sin princip igenom, och han började jobba extra som cykelbud. Men han såg surt på Natasha om kvällarna. – Allt det här är ditt fel… – sa han en kväll. – Mitt fel? – Ja! – Då kanske du åtminstone lär dig något… Det är lätt att vara generös med andras pengar. Betalar du för din bror, kanske du lär dig något. Natasha hade ändå en liten förhoppning att Daniel till slut skulle betala. Och mycket riktigt ringde han plötsligt — till henne, inte Kalle. Kunde hon ha haft fel ändå? – Nathalie, det är en sak… – Daniel, jag har inte tid. Ni har redan inte betalat för juli och nu är det augusti. Det här är faktiskt mest Kalles problem nu, eftersom han gick i god för dig. – Jo men Kalle sa det. Stackars han. Men nu är det så att bilen gick sönder och alla pengar gick till verkstan. Så vi måste få låna huset gratis lite till… Betalningen tar vi sen… Förutsägbart. Natasha la på. Kalle såg på henne och förstod. – Okej, erkände han. – Det var fel av mig att vara så blåögd. Men du ger mig aldrig utrymme att göra fel! Istället för att stötta, trycker du bara till mig mer… – Skulle jag istället ha lett och sagt ”inget problem, Kalle, låt dem bo gratis så överlever jag säkert på något sätt”? Du sa själv att du tar ansvaret! – Ja, men jag väntade mig inte att du lätt skulle offra mitt välmående! Tänker du ens på mig? – Tänker din bror på dig då? – Han är inte ond, bara lite olycklig… – Jaha, han är oskyldig trots att han blåser oss på pengar och dig på ryggrad, och jag är dålig för att jag står på mig? Kalle tystnade. Det verkar som om stormen i äktenskapet just har börjat.