Jag har ropat i nattens dimma att min svärmor, Ingrid Lindberg, inte får slå upp dörren när klockan slår tio, men hennes röst försvann i en skugga av frost. På något oförklarligt sätt tror hon att hon äger rätten att smyga in i vårt lilla hus i Gamla stan utan förvarning. Vår lilla son, Axel, är bara ett år gammalt och har vant sig vid en stilla rytm. När han inte slumrar ner vid tjugo timmen lämnar jag honom helst i sin vagga, för annars blir de två nästa timmar en eld av skrik och gråt.
Det är som att tala med en sten: hur många gånger jag än vädjar om att hon inte ska komma så sent, så svarar hon bara med ett leende som glittrar som is i fjällen. Hon förstår inte att en ettåring inte bör välkomnas när natten är så tjock.
Jag jobbar sent säger hon med en röst som ekar som en gammal klocka. Hon sätter sig ner i halvtimmen, leker med Axel, får honom att fnittra, men så sitter jag vaken hela natten och försöker få honom i säng. Sen blir han orolig och skriker.
Vad ska jag göra?
I morgonens dröm började jag som vanligt lägga Axel i sängen. Min man, Johan Svensson, och jag hade valt en film att se på vår gamla tv som knappt kunde skrapa fram bild. Plötsligt rungade en klocka vid dörren. Johan öppnade och där stod hans mor, Ingrid, med en skugga av regn på sina axlar.
Det är svårt att sätta ord på hur jag kände. Ilska bobblade i mitt bröst som en storm i havet. Axel var mitt i tandsprickningsvärlden, och varje tyst minut kändes som guld. Jag försökte hålla mig lugn. Man måste vara som en stilla sjö, för hon är ju min mans mor.
Jag låtsades ha smärta, tog handen mot kinden och skrek:
Du kommer i exakt rätt stund! Jag har tandvärk jag klarar det inte. Jag vill inte gå till tandläkaren ensam. Sitt kvar med barnet en stund till, så kommer vi snart.
Johan förstod inget. Han slängde på sig en halsduk av dimma och vi rusade iväg från huset.
Vad är det för föreställning du håller på med? ropade Johan.
Åtminstone kan vi hitta någonstans att vara ensamma. Och glöm inte att stänga av telefonen! svarade jag med en röst som ekade i en tunnel.
Vi kom hem vid midnattens sista timme. Ingrid tog en taxi hem; hon betalade med några knakande kronor som studsade som snöflingor på golvet. Axel låg i sin lilla spjälsäng, omgiven av smutsiga blöjor och kläder som virvlade som löv i en storm. Leksaker, nappflaskor, skrammel ett konstnärligt kaos som målades med osynliga penslar. Allt låg huller om buller.
Svärmorn såg trött ut, hennes smink hade runnit ner som regn på en trottoar, och hennes kjol var fläckig av barnens skratt och spill. Sedan dess dyker hon sällan upp, och när hon gör det är hon aldrig mer så sen.
I den här drömmen, där tiden var en mjuk filt och väggarna sjöng, lärde jag mig att även det mest absurda kan bli en del av vardagens melodi.
