OUTSINNLIG KÄRLEK
Per gifter sig en gång för många år sedan av samförstånd och en alldeles egen sorts himmelsk förälskelse. Med tiden börjar dock kärleken, först som en liten rännil, sedan som en porlande bäck, långsamt rinna ut ur Pers familj. Inte ens när deras dotter föds hejdas flodfåran tvärtom, den växer till en brusande älv. Pers kärlek förvandlas till flyktiga förälskelser, korta romanser, ständigt nya beundran
Per kan inte och vill heller inte vara nöjd med att bara tillhöra sin fru. Han vinner kvinnors hjärtan med sin charm, sitt kaxiga självförtroende och något ytterligare, svårbeskrivligt drag
Per delar sin outsinliga kärlek lika till alla. Smala och runda, blondiner och brunetter, glada och eftertänksamma, gifta som singlar alla får samma uppmärksamhet av honom. Kvinnorna ger hjärtligt gensvar.
Hans fru, Lovisa, verkar inte märka något alls. Åtminstone kommer inga förebråelser eller hysteriska utbrott från henne. Dessutom låter Per henne aldrig sakna värme eller närhet.
…Men en dag är det någon som bryter hans vågdalar av passion: Johanna. Hon förtrollar Per med sin skönhet och intelligens! Bara med henne (vid sidan av hustrun) spenderar Per all sin lediga tid. Johanna är gift och skiljer sig ibland från sin man, stundtals återvänder hon. För Johanna är Per en frisk fläkt, en ny värld. Romansens glöd varar i tre år.
Pers dotter, Linnea, växer under tiden upp och efter studenten får hon ett stipendium till Uppsala Universitets utbytesprogram. Efter det återvänder hon aldrig till Göteborg, deras hemstad. Hon gifter sig med en amerikan i Stockholm, föder tre barn. Det är mycket att stå i och till slut ber hon sina föräldrar om hjälp. Hennes make Erik har endast sin far, Magnus modern dog tidigt.
Per och Lovisa flyger till Stockholm för att hjälpa dottern. I två år leker och fostrar de barnbarnen. Men så börjar Per packa resväskorna för att återvända hem till Göteborg igen. Lovisa undrar varför nu? Per ger inga förklaringar och reser iväg. Han kliver av planet i Göteborg och beger sig genast till Johanna.
Här är jag nu, ta emot mig! Livet utan dig är meningslöst! Säg bara ett ord så stannar jag här för alltid! Du har lagt en besvärjelse på mig, lilla Johanna!
Per, har du glömt? Jag är faktiskt gift. Jag är glad att se dig, men mer än så blir det inte.
Per är oförberedd på det svala mottagandet från kvinnan han älskar. Efter nederlaget återvänder han till familjen i Stockholm. Men där har Lovisa en överraskning.
Per, jag och Magnus har bestämt oss för att leva tillsammans. Jag tror inte du har något att klandra mig för? Du är fri att gå vart du vill. Vi klarar barnbarnen utan dig. Och vad har du egentligen lärt dem, frågar hon retsamt.
Så du visste allt om mig? säger Per vaksamt.
Självklart! Det finns alltid “bästa-väninnor” som kan skvallra, säger Lovisa och kisar triumferande.
Per återvänder till Göteborg. Och förstås till Johanna igen.
Har du ändrat dig nu, Johanna? Kan vi inte försöka igen? frågar han hoppfullt.
Nej! Ska du springa runt i Amerika medan jag sitter och väntar? Du lämnade mig! Vet du vem som fick mig på fötter ur min depression? Min man. Per, det är över, säger Johanna bestämt.
Refuserad och med hjärtat i spillror stövlar Per hem. Han låser dörren och ser ingen på tre dagar.
En dag knackar det på dörren. Där ute står en yngre kvinna.
Hallå, farbror Per! Känner du igen mig? Jag är din dotters väninna. Hur mår Linnea? säger hon och rodnar lite.
Jo, tack, allt normalt. Du är Malin, va? Jag minns dig, säger Per likgiltigt och gäspande.
Eh, farbror Per, har du några sockerbitar? Du är ju ändå min granne, säger Malin och vågar sig in.
Per granskar sin dotters forna vän hon verkar rar och charmig.
Klart du kan komma in, Malin. Vi kokar lite kaffe, säger Per och blir genast på alerten.
Åh, farbror Per! Jag har tyckt om dig sen ungdomen. Du var min drömman! Visst gick jag och gifte mig, men du var alltid upptagen Men jag är envis! Jag har väntat!
Per har nu fyllt 56 och Malin är 33.
Det unga paret väntar barnPer skrattar till ett kort, förvånat skratt, som om den där eviga, rastlösa ungdomen plötsligt kittlar honom på magen igen. Han ser på Malin; hennes blick är varm, lite skygg och ändå beslutsam.
Kaffet doftar, han strör sockerbitar i hennes kopp med en överdriven gest. Malin skrattar; hon skrattar inte som Johanna, och inte som Lovisa men hennes skratt är rent och alldeles hennes eget.
Plötsligt känns Pers lägenhet inte längre som ett tillhåll för förlorade romantiker, utan som en plats där något nytt kanske kan börja. Han känner sig, mot alla odds, upprymd. Han berättar historier för Malin om ungdomen, om kärleken, om jakten och flykten och Malin lyssnar, ihärdigt och intresserat, som om varje ord vore viktigt.
När skymningen sänker sig över Göteborg och kaffet kallnat säger Malin försiktigt:
Du kanske har älskat många. Men har du någonsin stannat? Tänkt att det finns en stillhet också, mitt i allt ditt älskande?
Per tystnar. Rummet fylls av minnen som surrar likt förväntansfulla bin. Han förstår att allt springande, alla romanser, alla hjärtan, har lämnat honom tom och samtidigt har han nu, plötsligt, en chans att fylla sig själv igen. Med något annat. Kanske till och med med ro.
Han ler snett.
Kanske, Malin. Kanske är det dags nu.
Den kvällen lämnar inte Malin lägenheten, och när morgonen gryr sitter de, tätt ihop, och ser morgonljuset över staden. Pers hjärta slår inte längre av rastlös längtan utan av en oväntad, stillsam lycka.
Han vet inte om det är början på något stort. Men för första gången på länge är han nöjd med att bara vara där han är; med någon som såg honom hela tiden, och ändå valde att stanna.
Utanför glittrar älven. Och för första gången på länge, vet Per vilket håll han vill gå.
