Anders var ingen skönhet som Alexander Skarsgård. Han jobbade som en vanlig ingenjör på en grävmaskinsfabrik. Han drack inte, eller ja, bara på högtider. Rökade inte heller. Gift i tjugotvå år och hade aldrig sett sig om efter andra kvinnor.
Deras dotter hade gift sig och flyttat med sin man till Göteborg. Inga barnbarn på horisonten ännu. Anders sörjde inte över det. Barn var ansvar, oväsen och leksaker överallt på golvet. Han var van vid lugna kvällar med tidningen framför TV:n. Han hade tid. Barnbarn kunde vänta.
Hans fru, Elin, passade honom perfekt: snygg och välvårdad, hemmet var alltid mysigt och rent, middagen stod klar varje kväll, och på högtiderna bakade hon tårta och lagade kött i ugn. Kort sagt, livet var bra.
Han körde hem från jobbet i sin bil, kisade mot solstrålarna som lyste rakt i ansiktet, och tänkte på den varma middagen som väntade och vilande framför TV:n.
När Anders kom in i lägenheten, tog av sig skorna i hallen och lyssnade. Vanligtvis brukade Elin kika ut från köket och säga att middagen nästan var klar. Men idag hörde han ingenting. En obestämd oro smög sig in i hjärtat. Han gick in i vardagsrummet. Elin stod framför garderoben med dörrarna vidöppna, drog ner klänningarna från galgarna och slängde dem på soffan, där en öppen resväska låg.
“Vart ska du?” frågade Anders. “Till Göteborg? Är hon gravid?”
Elin ignorerade honom och började lägga ihop klänningarna i resväskan.
“Hallå? Hör du inte? Jag frågar vart du ska!” upprepade Anders, som började bli irriterad.
Elin tittade sig omkring i rummet för att se om hon glömt något och började stänga resväskan. Den var överfull, blixtlåset höll på att gå sönder.
“Du skulle kunna hjälpa till istället för att stå där som en käpp och ställa dumma frågor,” sa Elin och blåste bort en hårlock som hängde i ögonen.
“Jag frågar bara vart du ska med alla dina kläder? Är det en dum fråga?” Anders kämpade för att inte bryta ut i ilska.
“Var är det jag ska? Jag lämnar dig,” sa Elin trotsigt.
“Varför?” Anders höjde förvånat på ögonbrynet.
“Jag är trött på allt. Ska du hjälpa eller?” Hon nickade mot resväskan.
“Vad är du trött på?” Anders gick fram till resväskan, tryckte ner locket och drog blixtlåset igen.
“På allt. På dig. På att stå vid spisen. På att sitta hemma varje kväll och glo på TV.”
“Då kunde du ha sagt det. Vi kunde gått på teater ibland,” sa Anders utan att tänka sig för.
“För att skämmas när du börjar snarka där? En dag ersätter den andra, och livet passerar.” I Elins röst hörde han desperation och missnöje.
“Det är väl så livet är. Gör vi något eller inte, tiden går ändå,” sa Anders filosofiskt.
“Var inte så självgod. Jag vill ha något att minnas sen. Vad har jag? Köttbullar i pannan? Disken? Dig med tidningen framför TV:n?” Elins röst bröts i ett skrik.
“Tror du jag inte har någon annanstans att ta vägen? Jag lämnar dig för någon som ser mig som en kvinna, en drottning. Någon som skriver dikter till mig…” Elin såg upp i taket, blicken blev dimmig.
“Och jag då?” frågade Anders, som plötsligt förstod.
“Du kan fortsätta som vanligt. Bara att du får laga mat, tvätta och stryka själv. Du lade ingen märke till mig. Jag klippte mig för två månader sen, bytte look. Såg du ens det?” Elin log snett, lyfte ner resväskan på golvet, drog ut handtaget och gick mot hallen, lämnande spår efter hjulen på den ljusa mattan.
Medan Elin klädde på sig i hallen stod Anders och stirrade på de två tilltrampade ränderna i mattan. Det kändes som om resväskan hade kört över hans hjärta och lämnat exakt samma märken.
När ytterdörren smällde bakom henne ryckte Anders till och lyfte blicken från mattan. Först nu insåg han att hans fru verkligen hade lämnat honom.
Han måste göra något. Av gammal vana gick han in i köket. Tekannan på spisen var kall. Han öppnade kylskåpet – inte mycket där. En gryta med soppa, lite korv kvar, två burkar konserver, några ägg i dörren och en halv liter mjölk. Han stängde kylen. Aptiten var borta.
Anders gick tillbaka in i vardagsrummet och satte sig i soffan, där resväskan legat tidigare. Varken tidningen eller TV:n lockade. Det hade varit trevligt när Elin var där, även om hon stod i köket och lagade mat eller strök kläder i andra änden av rummet och sneglade på TV:n. Det var ett hem, en familj…
Han suckade och satt länge och stirrade på TV:ns svarta skärm, försökte smälta vad som hänt. Värst var tystnaden, tomheten, som om alla ljud hade lämnat med Elin. Anders reste sig från soffan, kastade på sig en jacka i hallen, satte på sig skorna och gick ut. Men tomheten följde honom.
När han gick förbi ett café såg han folk sitta vid borden. De pratade, skrattade, och han ville vara bland dem, fylla tomheten inombords. Utan att tveka gick han in. Där inne spelades musik, röster hördes. I baren beställde Anders en konjak. Smärtan lättade. Han beställde till, och sedan en till…
Hur han kom hem mindes han inte. Han vaknade nästa morgon med huvudvärk, klädd, på sängen ovanpå täcket. När han försökte sätta sig upp kändes det som om en klocka ringde i huvudet, och rummet snurrade.
Han kunde inte komma på vilken dag det var. Med fumliga fingrar fiskade han upp mobilen ur byxfickan. På skärmen stod det “lördag”. Lördag! Han gick på toaletten och lade sig igen.
När han vaknade två timmar senare mådde han bättre. Duschen gjorde honom piggare. Anders klädde på sig och gick ut. Solen sken, folk rörde sig på gatorna, bilar susade förbi. Magen vände på sig när han gick förbi caféet där han druckit kvällen innan. Anders skyndade vidare, mot kajen.
En kvinna kom gående mot honom och log. Anders såg sig om, men det var ingen annan i närheten. Hon log mot honom.
“Gillar du också att gå ut? Vädret är ju som på sommaren,” sa hon när de möttes.
“Mmm,” svarade Anders.
Hon stannade. Det kändes som om hon väntade på ett mer utförligt svar.
“Ursäkta, känner vi varandra? Jag minns inte. Jag är inte riktigt mig själv idag,” mumlade Anders.
“Har något hänt?” Hon såg medkänsligt på honom.
“Mmm. Frugan lämnade mig. För en poet.” Anders togHan kände hennes hand i sin, och i samma stund förstod han att det som kändes som slutet egentligen var en ny början.
