Dagbok, 14 maj
Ursäkta, men kan du sluta följa efter mig överallt? Jag har sagt att jag sörjer min man. Snälla, sluta! Jag börjar faktiskt bli rädd för dig! Jag hörde hur min röst steg, nästan skrik.
Jag minns men ibland känns det som om det är dig själv du sörjer. Förlåt, svarade min ständigt påträngande beundrare.
Jag befann mig på en kurort i Småland. Det enda jag ville ha var tystnad bara vindens sus och fågelkvitter, inte uppvaktning av okända män. Min man hade gått bort alldeles för hastigt och mitt hjärta var fortfarande i spillror. Oskar och jag hade börjat renovera lägenheten, sparat pengar och unnat oss inget. Plötsligt, bara sådär Han fick en hjärtinfarkt. Hans andra. Ambulansen kunde inte rädda honom. Kvar blev jag, två tonårssöner, en halvfärdig lägenhet och ett stort hål i själen. Hur kommer man igenom sådant?
På jobbet plockade chefen fram en broschyr några dagar på en kurort vid sjön. Jag ville bara gråta, men mina kollegor förstod precis.
Inger, du är inte den första änkan och inte den sista. Dina pojkar behöver dig. Åk, försök återhämta dig. Du måste leva, för deras skull!
Så jag åkte till Småland. Fyrtio dagar hade gått sedan Oskar dog, sorgen gav inte vika.
Jag delade rum med en sprudlande tjej Linnéa. Hon var glad och full av energi, vilket nästan gjorde mig irriterad. Vad skulle en så ung tjej med min sorg till? Dessutom uppvaktades hon ihärdigt av en av aktivitetsledarna. Typiskt: sådana här ställen är ju fulla av singlar, frånskilda och änklingar som försöker börja om.
Jag varnade Linnéa:
Akta dig för sådana typer, ofta är de gifta flera gånger om!
Linnéa skrattade bara.
Jag är ingen duvunge, Inger! Oroa dig inte.
Själv höll jag mig på rummet första veckan, läste någon bok som jag redan har glömt och glodde på tv utan att se något.
En morgon vaknade jag ändå med bättre humör och tänkte att en promenad i skogen kunde ge mig lite ro. Det var där jag mötte honom. Jag hade sett honom i matsalen en kortväxt man med väldigt intensiv blick och perfekt rakad haka, alltid prydligt klädd. Han verkade nästan för självsäker, hans blick gjorde mig illa till mods. Efter maten brukade han buga sig och ge mig ett litet leende, och en kväll satte han sig vid mitt bord:
Trivs du här, frun? frågade han med sammetslen röst.
Jo då, svarade jag spänt.
Det syns på dig att du bär sorg, fortsatte han, envis som få.
Du har rätt. Min man dog nyligen, så jag har ingen lust att prata.
Han bad om ursäkt, men gav ändå inte upp.
Jag heter Valentin, presenterade han sig till slut.
Inger, svarade jag kort.
Så började hans små konstanta inviter. Vid varje måltid satte han sig hos mig och gav mig en bukett blåklockor, som växte vilt i området. Visst, det var småtrevligt, men jag var inte intresserad av vare sig romans eller nya bekantskaper.
Men Valentin gav sig aldrig. Han anslöt sig till mina promenader på kvällarna. Jag började till och med gå i lågskor, för att vi inte skulle se riktigt så olika ut i längd. För honom verkade sådant inte spela någon roll kortväxt, tunnhårig det var som om han charmade kvinnor bara med rösten. Jag började ana att jag kanske fastnat i hans nät.
En kväll bjöd han upp mig till dans och nästa dag åkte vi tillsammans till byn för att köpa jordgubbar. Han försökte bjuda in mig till sitt rum mer än en gång, men jag höll emot.
Nästsista kvällen på kurorten frågade han:
Inger, du åker imorgon. Vill du komma över på en kopp te ikväll, kanske?
Jag svarade undvikande. När kvällen kom gick jag ändå över till honom, med en känsla av att det där med te nog skulle betyda mer.
Hans rum var prydligt, bordet dukat med snittar och kakor, fina glas och minsann svenskt bubbel.
Jag har ingen aning om hur jag ska kunna åka härifrån imorgon, sa Valentin sorgset.
Man glömmer fort, du kommer knappt minnas mig om några dagar, försökte jag skämta bort det.
Du förstår inte Jag vill skåla för kärleken, Inger. För oss!
Vi somnade tätt tillsammans, och på morgonen ångrade jag att jag varit så avvaktande alla dessa dagar. Hur mycket tid som slösats! Plötsligt kände jag mig nykär, men nu skulle allt snart ta slut.
När jag sa hejdå till Linnéa satt hon på sängkanten och grät.
Vad är det, Linnéa?
Jag är gravid, men vet inte vem pappan är sa hon med darrande röst.
Var det aktivitetskillen?
Vet inte. Har träffat en annan, från grannhuset. Och han är gift.
Jag tröstade henne så gott jag kunde:
Ring dina föräldrar. Låt dem komma hit. Vi går till föreståndaren tillsammans, så får vi se.
Tiden var kommen för mig att åka hem. På 24 dagar hade tillvaron blivit bekant och Valentin hade blivit speciell.
Bussen stod redo. Valentin mötte upp med ännu en bukett blåklockor, vi kramades länge. Det var över. Om han bara hade bett mig komma med, hade jag följt efter honom direkt…
Vi bodde i olika städer, långväga ifrån varandra. Det fanns bara brev att tillgå. Och så blev det hans fru, Elsa, som skrev till mig istället. Hon berättade att hon visste allt och att det ändå aldrig skulle bli något mellan oss hon var trettio, jag var fyrtio. Jag svarade henne aldrig. Varför skulle jag?
Ett halvår senare dök Valentin upp i min hall. Pojkarna såg undrande ut, men höll sig ur vägen.
Valentin? På genomresa, eller? (Jag ville höra Jag är här för alltid.)
Nej eller ja. Får jag stanna hos dig, Inger?
Pojkarna gick obekvämt in i sitt rum.
Vi satte oss vid köksbordet.
Du har väl inte med dig brev från din fru? spetsade jag till det.
Förlåt. Jag skrev till dig, men min exfru hittade brevet Vi är skilda nu.
Jag visste inte ens att du var gift. Det hade aldrig blivit något om jag vetat. Vad händer nu?
Låt oss gifta oss, Inger!
Jag vet inte har två tonårssöner, du vet. Hur skulle det gå? Jag kan inte bestämma sådant direkt.
Det ordnar sig. Jag har själv en dotter på tio, Lovisa, sa Valentin lugnt.
Hennes mamma då?
Hon har haft det svårt. Jag tar med Lovisa till oss. Vi blir en stor familj.
Jag sa att jag behövde tänka, prata med pojkarna. Samtidigt var jag glad över förslaget.
Vi försökte men den lyckliga storfamiljen blev det inte. Det var gräl, slitningar, folk gick och kom. Inte alla är beredda att backa eller kompromissa.
Åren gick fort. Min äldste son Erik och Lovisa blev kära och gifte sig. De anklagade oss för alla möjliga gamla oförrätter; att vi förstört deras barndomsfamiljer och att jag, som änka, aldrig borde gift om mig. De flyttade ut till en liten hyreslägenhet och bröt med oss.
Jag och Valentin ryckte på axlarna och älskade varandra ändå.
Ett år gick. Erik och Lovisa hörde inte av sig, bara ett kort till födelsedagen någon gång.
Tre år senare bjöd de hem oss till sig. Vi blev glatt förvånade men också lite misstänksamma.
Då visade det sig att de hade fått barn. En pojke. Vårt gemensamma barnbarn. Så mycket glädje!
Vid middagsbordet bad de om förlåtelse, de hade förstått att livet kan bli hur som helst. Att man måste kunna förlåta och att föräldrar är något man ska värna om. De döpte sin son till Fredrik. Det ska vara fred i familjen, sa Lovisa.
Så här blev vårt nyfödda svenska lycka, mitt och Valentins.
