Hej, min vän. Häromdagen stötte jag på en kvinna som gick längs Vasagatan med sin halvannatåriga dotter, alldeles uppslukad av sina egna tankar och helt oberörd av världen omkring. Hade jag inte ropat hej, hade hon säkert gått rakt förbi mig som om hon varit på jakt efter tunnelbanan en måndagsmorgon. När hon såg mig log hon först, men snart gled ett slags underligt likgiltigt uttryck tillbaka över ansiktet. Jag frågade förstås vad som stod på och då kom hela berättelsen om hennes familjebekymmer forsande.
De gifte sig av ren kärlek ja, det var kärlek vid första glöggen. Förlovningstiden var rent ljuvlig, så där drömsk som bara svenska somrars ljusa kvällar. Hennes man, Mattias, bar henne bokstavligen på händerna efter bröllopet. De försökte hitta en vardag med lugn och kompromisser, även när deras banor gled isär likt surdegsbagare med olika degar.
Men när deras lilla Stina kom till världen förändrades allt i ett nafs. Mattias fick för första gången känna av det där med att vara förälder och helt ärligt var han inte stormförtjust. Han jobbade hemifrån, och tyckte Stinas gnällande och skrik sabbade både arbetsro och kaffetiderna. Självklart hamnade nästan allt barnansvar på hans fru, men då och då fick även han ta en omgång “pappa-skäll”.
I takt med att föräldrapenningen tickade på och hushållets budget plötsligt blev betydligt tunnare än deras vanliga lördagsfika, började Mattias se möjligheter eller rättare sagt, hur han kunde undvika blöjbyten. Förr eller senare krävde han att hon skulle börja jobba igen, så att mormor eller farfar kunde passa Stina.
Han vägrade lyssna på förklaringar om att mor- och farföräldrarna inte orkade springa efter ett litet barn hela dagarna. Istället började han budgetera och jämföra alla förskolor i hela Stockholm, bara för att slippa sjunga Imse Vimse Spindel på arbetstid. Och shoppingen ja, där satte han stopp. Han tog kontroll över kortet och handlade själv, för enligt Mattias lade hans fru alltför mycket av familjens SEK på onödigheter som ekologiska fruktpuréer och dyra nappar.
Hans fru började därför promenera allt oftare, och Stina blev snart expert på alla stockholmska lekparker. Hellre gungor och sandlådor än att sitta hemma i köket med surmulen make.
Min förtvivlade vän frågade till sist vad hon skulle göra. Skilsmässa? Nej, så långt ville hon inte gå, trots Mattias tillkortakommanden hon älskade honom ju ändå, på något underligt svenskt vis, och ville inte söndra familjen. Dottern behövde båda sina föräldrar, tänkte hon. Och så var hon utmattad av att ständigt skuldbeläggas för att inkomsterna minskat, fast det inte ens var hennes fel.
När jag sa hej då hade jag bara sådana där allmänt trygga svenska fraser att bjuda på: Det ordnar sig, Var stark, Man vet aldrig vad som väntar bakom knuten. Och innerligt hoppas jag att det blir just så för henne, för Stina och, ja, kanske till och med för Mattias.
