Hej, min vän. Härom natten hade jag en märklig dröm, där jag mötte en kvinna på Stortorget i Gamla stan, med sin lilla dotter Elsa stapplande bredvid, knappt mer än ett och ett halvt år gammal. De rörde sig som om de flöt genom dimman, helt oberörda av de slingrande cyklarna, doften av varm kanelbulle, och stadens stillsamma brus omkring sig. Om jag inte ropat hennes namn Linnea hade hon svävat förbi som en vindfläkt längs grå kullersten.
När Linnea såg mig gled ett försiktigt leende över hennes ansikte, men snart byttes det till en slags drömsk tomhet, som om något tungt låg över hennes hjärta. “Är allt bra?” frågade jag, men orden ekade konstigt, svävande i luften som snöflingor, innan hon suckade och vi sjönk ned på en grön parkbänk av väderbiten ek.
Medan Elsa jagade osynliga fjärilar omkring våra fötter, började Linnea berätta om kärleken till Erik, den där pirriga förälskelsen som doftade midsommar och jordgubbstårta, långa promenader vid Mälaren, fniss i nätter som aldrig ville ta slut. De hade gift sig i Maria Magdalena kyrka, lyckliga och höga av framtidsdrömmar. Allt var mjukt och tryggt, och Erik bar henne nästan på armarna genom den första tiden.
Men när Elsa kom till världen, vände vinden. Drömmen krackelerade. Erik, som jobbade hemifrån vid sitt skrivbord, kände sig störd av Elsas skrik och nyckfulla gråt. Han ville ha tystnad och ordning, fastän hemmet nu brusade av småbarnsliv. Linnea, klassiskt svensk och plikttrogen, tog huvuddelen av barnomsorgen själv, men Erik kunde ändå kasta bitska kommentarer om bristen på egentid när han fick hjälpa till.
Pengarna ja, pengarna började ta slut när Linnea var hemma på föräldraledighet och inkomstströmmen krympte till ett par tusenlappar i månaden. Erik höll hårdare i plånboken, ville räkna varje krona, och föreslog snart att Linnea skulle återvända till jobbet och låta farmor passa Elsa. Han lyssnade inte på hennes bekymrade protester: att varken farmor eller mormor orkade springa efter lilla Elsa hela dagarna kändes för honom oviktigt. Familjens ekonomi vägde tyngst på Eriks inre våg. Han började till och med själv sköta matinköpen på ICA, övertygad om att Linnea slösade bort deras pengar på onödiga saker som sylt och små kalaspuffar till Elsa.
Linnea tog därför Elsa i barnvagnen och gav sig ofta ut på långa promenader i Vasaparken, ibland vidare till lekparken vid Karlaplan, för att fly undan den kyliga stämningen hemmavid, undan Eriks ständiga suckar och granskande blick. Det var som om luften var tunn där hemma, och bara ute bland folk kunde Linnea andas.
Till sist vände hon sig till mig, vilsen och trött, och frågade vad hon skulle ta sig till. Skulle hon lämna Erik? Sånt gör man inte gärna i Sverige, när rötterna gått djupt och kärleken fortfarande knackar svagt inifrån, trots allt. Linnea älskade honom ju, på sitt stillsamma, envisa sätt. Och Elsa hon skulle aldrig vilja att hennes dotter växte upp med föräldrar på var sitt håll. Linnea orkade inte vara den som förstörde helheten.
Jag kramade henne som om drömmen ville frysa tiden. Orden malde; sådana där svenska trösteord som är svåra att säga i en dröm: Du är stark, Linnea. Det kommer att ordna sig. Allt blir bra. Fast i drömmen var allt så suddigt hoppet och rädslan dansade sida vid sida, och jag minns bara hur vinden bar våra röster bort över hustaken och vidare ut mot Mälarens grå vidd. Jag hoppas innerligt, även nu när jag vaknat, att det ordnar sig för dem.
