Nycklarna
Jag älskar honom! Och här kommer du och snackar strunt! Jag vill inte höra på det! Du är bara avundsjuk, därför lägger du dig i sånt du inte har med att göra! Lämna mig ifred, ta hand om dig själv!
Jag kan fortfarande känna ilskan i min egen röst. Hedvig, min syster, hörde mig förstås och säkert halva området också, för till och med Ulf, vår halvdöva granne, tittade undrande upp från sitt garagetak. Jag skrek alltså rakt ut över vår lilla skånska villaidyll, där gräl sällan når utanför väggarna.
Varför? Tja, alltid finns det ju sånt …
Jag har alltid levt i förälskelse, från hjärtat. De små pauserna har varit så korta att bara folk som känt mig länge skulle märkt av dem. Men mamma lever inte längre, och syster min, Hedvig, vägrar förstå mig på riktigt.
Och ändå utan denna eufori, existerade jag mest bara. Med blicken vilsen, tankarna som rusade åt alla håll och en rastlöshet som skavde så att kollegorna ibland såg snett på mig och försiktigt föreslog:
Är det inte dags för dig att testa lite lugnande? Det är allt lite svårt att samarbeta med dig nu, Helga.
Jag bet ihop, tuggade irriterat på insidan av kinden och tänkte att de ju ändå hade allt: man hemma, barn springande runt benen … Och jag? Ingen stabil man, inget hem som de. Visst, min son finns, men han Ja, Albin har aldrig varit någon mönsterelev. Jämfört med Hedvigs barn Alexander, fotbollsstjärnan som toppar betygen, eller lilla Olivia som sjunger och dansar på scener över hela södra Sverige Det gjorde onekligen ont. Varför blev det så?
Fast jag själv var likadan som liten bytte aktiviteter som andra byter strumpor, och inte hade hjärtat stannat på ett ställe. Man ska ju lyssna på sin inre röst, har jag alltid sagt. Ingen lever ditt liv åt dig, ingen bjuder dig på lycka på silverfat: Varsågod, Helga! Ta för dig!
Det förstod jag tidigt. Jag brukade skratta när Hedvig satt över böckerna och jag smet ut till dansbanan:
Plugga bara, du! Vem tror du vill gifta sig med en bokslukare? Pappa sa alltid att kvinnor inte ska vara smartare än män!
Och vem bryr sig? Det var inte ens så pappa sa det, svarade Hedvig.
Då minns du fel! Men nu hjälper du mig med håret, Simon väntar!
Jag stack iväg på ännu en dejt, och Hedvig återvände till sin bokhörna. Dubbla timmar av lugn hos oss var ren lyx.
Hedvig har jag alltid älskat. Det fanns ju ingen annan. Hon förstod mig nästan bättre än mig själv. Jag var aldrig elak kanske lite rörig, alltid känslosam och osäker, men aldrig medvetet elak. Tvärtom hade jag nog nära till vänlighet och ömhet. Djur tog jag hem på löpande band båda katterna och hunden, som jag snyftandes övertalade mamma och pappa att få behålla. De levde länge och hade det så bra det bara gick. Jag bad aldrig Hedvig hjälpa mig, tog allt ansvar själv. Ibland kändes det till och med som jag älskade djuren mer än folk.
Helga, mamma vill att vi hälsar på mormor och hjälper henne.
Gör det själv, jag har annat idag!
Vad då?
Det spelar ingen roll. Viktigt! Selma haltar, måste ta henne till veterinären.
Hon har haltat en vecka.
Men ändå! Tycker du det är rätt att sätta mormor före katten? Hon klarar sig fint, men Selma är ju bara en katt!
Vi bråkade, och Hedvig åkte till mormor medan jag letade fram min finaste blus för ännu en dejt med Simon. Selma var, förstås, bara en ursäkt.
Vi gick skilda vägar efter gymnasiet. Hedvig med högsta betyg, jag med godkänt. Inget särskilt. Jag visste vad jag ville bli konditor. Kärleken till bakelser har jag haft sen barnsben. Jag brukade stå klistrad vid konditoriets skyltfönster i Lund, och bara titta; åt sällan mer än en tugga, delade gärna med Hedvig. Men skapa rosor av marsipan hemma det älskade jag.
Nästa steg förde oss ännu längre isär. Hedvig flyttade till mormor, nära universitetet i Lund. Det blev lugnt och tryggt. Hon älskade mormor innerligt och visade stolt upp sin Jesper för henne innan någon annan.
Ni får plats allihop, barn! sa mormor. Bo kvar, det blir bäst!
Snart ordnades det en liten men glad bröllopsfest. Bostaden blev deras, och mormor höll inget hemligt om sin vilja Helga skulle få farfars rum, det upprustade i Malmö, medan vår gamla lägenhet i förorten skulle bli Hedvigs, så snart mormor gick bort.
Mormor hann hålla sitt första barnbarnsbarn, Alexander, innan hon lämnade oss. Hon slogs i ett år med sviterna av en stroke, men hjärtat orkade tillslut inte mer. Det var sorg, förstås. Men alla visste att Hedvig förtjänat att få ta över mormors hem; hon hade ju tagit hand om henne hela den sista tiden.
Mig var det faktiskt lite likgiltigt. Jag svävade ändå iväg i mitt nästa förhållande. Vad lägenheter och arv beträffade det rörde mig inte då.
Fast det där var väl inte riktig kärlek heller. Jag brann för honom Kalle men han såg mest åt andra håll. Han var nöjd: jag kom över med mat, städade, skötte om, men fick aldrig stanna över natten.
Jag är ju bara en gammal ensamvarg, Helga. Jag har svårt med närheten …
Han satt där, konstnärlig och mallig, och bad mig städa “ateljén”, sen åkte jag ut igen. Och hans enda “gåva” till mig? Ett snett självporträtt han målat med halvt avskurna drag. Men det var ändå första gången någon såg mig på det sättet.
När jag sedan berättade för honom att jag väntade barn, såg han strängt på mig:
Vadå för barn? Har du blivit tokig?
Mitt hjärta slogs i bitar där och då. Alla drömmar krossades och blev till så små, vassa flisor att det gjorde ont att ens andas. Jag försökte inte ens plocka ihop dem igen. Bad bara tyst om att få ta med mig porträttet innan jag gick.
Till minne
Han lät mig ta det. Men när jag kommit hem, rev jag det i bitar.
Jag får mitt ändå! Men du, du får inget, mumlade jag.
Hur det gick för honom sen har jag ingen aning om, och det spelar ingen roll. Istället kämpade jag för att vara mamma åt Albin. Han blev aldrig den konstnärliga, intensiva son jag väntat. Han blev … Albin. Sval, stilla, lugn. Hade inga konstnärliga talanger, gillade fotboll och schack. Han fann själv en schackklubb i Lund, och gick dit efter skolan. När jag frågade vad han såg i det svarade han bara:
Det är inte alls tråkigt, mamma. Det är som en dans när man förstår den.
Han dansade ibland själv runt i rummet när han plockade isär ett särskilt snyggt parti. Men aldrig om han trodde jag såg då blev jag skrämd.
Dansa är inget för pojkar! Sluta med det, Albin!
Den enda som förstod Albin var kusinen Olivia. Hon hittade alltid en väg till honom och lyssnade gärna medan han berättade om schackets musik.
Hör du den? frågade Olivia försiktigt.
Ja, tyst men vacker …
Jag tror jag också gör det. Visa mig!
Så snurrade hon runt rummet, försökte fånga hans känsla; då förstod han han var inte ensam.
Men barn får inte själv välja, med vem de pratar, det hänger på föräldrarnas humör. Och mina gick som en bergochdalbana. Om jag bråkade med Hedvig över något, kunde jag förbjuda Albin att träffa sina kusiner.
Det hjälptes inte. Han försökte ändå, med bråk och hungerstrejk, tills jag till slut suckade:
Men gör vad du vill! Jag orkar inte höra dig gnälla längre!
Varför jag och Hedvig bråkat så mycket, förstod han aldrig helt. Han visste inte att Afton när Albin föddes hjälpte Hedvig så ofta hon hann, men föstes bort varje gång nya män kom in i mitt liv. Att arvet efter mormor stack som fnas i själen.
Det är orättvist! Jag är lika mycket barnbarn!
Helga, det var inte jag som bestämde, men vi kan sälja och dela pengar.
Nej tack! Jag ska inte ha dina allmosor! Mormor älskade dig bäst!
Du har fel! Vi älskar dig alla, mamma och pappa också …
Vilken kärlek pratar du om? Ni förstår mig ju aldrig! Tror du bostaden betyder nåt? Jag vill bara känna att jag blir älskad hemma med!
Helga …
Lägg av! Jag vill inte höra mer!
Sårade ord byggde upp en mur mellan oss. Och djupt inne visste jag det, men kunde inte ruska av mig det gamla; som när Hedvig fick dockan i rosa klänning och jag i grön. Länge förargade det lilla varför fick hon, inte jag? Alla dessa små saker som byggde mitt klena hus av drömmar och hopp.
Ur mitt perspektiv såg det ut som att Hedvig fått allt den perfekta mannen, ungarna, livet på räls. Men hon saknade, insåg jag senare, samma flyktiga längtan, samma svårmod, för henne var huset av minnen trasigare, och ett enda andetag kunde bryta allting.
När föräldrarna dog, nästan samtidigt, svepte sorgen oss båda.
Hedvig, varför? De var ju unga! Skulle ju funnits kvar!
Livet rår vi inte över, Helga …
Hon höll om mig, mina utfall och min vrede.
Jag ville ge upp arvet efter dem, till henne. Helst ville jag bara ha lugn; jag kände ändå att ingenting blev bättre av mer bråk kring ett dödsbo.
Jag trodde att du skulle ta även den här lägenheten
Varför skulle jag det, Helga? Vi är ju systrar.
Vi är släkt, men du förstår mig aldrig …
Kanske det inte är så viktigt? Konsten är väl ändå att försöka förstå.
Nej, sa jag, du har det alltid så lätt. Stabil man, barn, trygghet … Jag är ensam! Alltid ensam!
Hon hann knappt svara innan jag avbröt.
Men Albin då? Han är väl också din familj?
Han har ändå dig. Jobbar ständigt, han bor nästan hellre hos er.
Han trivs här. Det är lugnt.
Ja exakt! Hedvig, du tror alltid att du är bättre än jag! Du och dina barn, perfekta! Medan vi andra
Men hör du inte dig själv, Helga?
Stackars Jesper, hennes man, kom just hem den dagen, och fann henne ensam och gråtande.
Varför är hon så elak mot mig? undrade hon.
Egentligen av gammal vana. Livet har inte brutit henne, svarade han.
Säg inte så! utbrast Hedvig. Jag tycker faktiskt synd om henne. Hon förstår bara inte vilken kärlek hon har.
Och det är nog så. Hon älskar mig på sitt vis ändå. Jag kan inte släppa taget hon är ju min syster.
Män kom och gick ur mitt liv. De log, ville inget riktigt, upprepade ständigt:
Helga, varför göra allt så svårt? Vi kör på casual vi sa ju så?
Jag nickade, försökte vara smidig, men glömde raskt vad vi avtalat. Gång på gång blev jag lämnad. Varför är det ingen som vill ha min nyckel till lycka?
När jag träffade Petter trodde jag på allvar livet vänt. Men nej. Han var lika flyktig som de andra, och jag bad, försökte tillfredsställa. Började fiska, lära mig jakten, för att anpassa mig. Men ingen ville ha mina lycko-nycklar.
Albin bodde under de här perioderna nästan bara hos Hedvig. Hon och Jesper såg honom som sin egen, och hemma hos Alexander stod en våningssäng färdig. Pojkarna lanade nätterna igenom och bråkade ibland med Olivia genom dörren.
Du är för kvick, Olivia! Vi måste vara lag, annars är det orättvist!
Han är så smart, Helga, suckade Hedvig när vi pratade. Han borde börja på matteinriktning.
Det går inte. Så länge han och Alexander går i samma skola är allt smidigt.
Han sover ju aldrig ordentligt om han bor hemma.
Låt honom väl bo hos er ett tag. Du vet hur det är allting är upp och ned just nu.
Vi tar hand om honom, klart vi gör.
Jag ljög ibland för henne, för Petter var inte alls något vidare. Lite dryg, med taskig humor, gränslös ibland särskilt mot Albin. Men han ville dessutom att jag skulle sälja den lilla tvåa jag ärvt, så vi kunde börja om ihop.
När Hedvig fick reda på det (genom att Albin kom hem med ett blått öga), bröt allting samman.
Jag hittar honom, gråtande mot väggen hemma hos dem, med en iskall påse mot kinden.
Vad har hänt, älskling? frågade Hedvig mjukt.
Ingenting …, mumlar han dovt. Hedvig förstod genast det var Petter.
Jag vet fortfarande inte riktigt hur Hedvig gjorde, men hon klev rakt in. Släppte jobbet, kallade hem Jesper, bar ut Albin och höll honom hårt.
Jag blev stående kvar. Petter slängde sina saker i en väska och försvann. Jag skrek och grät, över ännu ett misslyckande.
Du fattar ingenting! Jag älskar honom! Då skällde Hedvig ut mig:
Vem då, Helga? En man som slår din son? Kan du någon gång se det du har? Du letar lycka någon annanstans än där den redan finns! Och Albin, vad honom då? Han är ju din son, varför väljer du bort honom?
Jag hade inga svar. Albin var nästan mer hennes än min, kändes det som. Allting är ditt fel! skrek jag. Du har tagit allt!
Vad har jag tagit ifrån dig, Helga?
Livet! Mina nycklar!
Vilka nycklar?
Jag tystnade då, såg oss utifrån, där vi stod och vrålade på en skånsk gårdsplan som två arga kråkor. Skulle mamma eller mormor känt igen oss? Hade de förstått att sorgen byggt den där vassa muren mellan oss?
Så Hedvig tog ett steg fram, drog in mig i sin famn och kramade mig så hårt att jag inte kunde göra annat än låta henne hållas.
Kom här! O Helga, vad du är …
Dum? frågade jag med kvidande röst, och försökte slingra mig loss.
Nej bara så sårbar. Längtar alltid efter kärlek. Men att byta bort sitt barn? Det förstår jag aldrig, sa Hedvig.
Jag har inte tagit några nycklar från dig. Jag försöker bara förstå mina egna. Skillnaden mellan oss är kanske att du alltid vill ge dina nycklar till någon annan, men jag vägrar släppa mina ifrån mig.
Vad är rätt?
Ingen aning. Vi får väl se.
Jag vet inte hur jag ska gå vidare, Hedvig. Jag är så ensam.
Du har mig. Du har Albin. Börja där, så kommer resten.
Och om det ändå aldrig räcker?
Då försöker du öppna fel dörr med fel nyckel … Men lämna inte livet i korridoren, Helga.
Nej …
Åk och träffa Albin nu! Han behöver dig.
Han förlåter mig aldrig …
Det blir ingen enkel pratstund, men prata ska du ändå. Gör det som en mamma!
Jesper, förbered bilen! Ge henne servetter. Nu kör vi!
Det kommer ta tid innan Albin litar på en bonuspappa, men till slut landar vi alla. Jag hittar till sist någon som är mer balanserad än jag, som vinner lyhördhet både från Albin och mig. Han låter Albin gå i sin egen takt, bygger långsamt en relation så stark med tiden, att den till slut är mer familj än blod.
När Albin tar farväl på perrongen i Malmö, på väg ut i livet, håller han om oss hårt och vänder sig till min man:
Ta hand om mamma!
Och du om dig, grabben. Vi väntar på dig.
Det vet jag.
