Jag älskar honom! Och du tjatar om något helt meningslöst! Jag vill inte höra mer! Du är bara avundsjuk, det är därför du lägger dig i mitt liv! Låt mig vara ifred! Ta hand om dig själv!
Märta skriker inte. Hon vrålar så högt att till och med halvförståndshöga grannen Bengt Eriksson, som står vid sitt garage och pillar på bilen, vänder sig om och lyssnar. Han brukar inte vara nyfiken, så detta betyder enbart att Märta vrålar på tok för högt.
Och det hade hon, enligt henne själv, all anledning till.
För förälskelse det var Märta själv, det var hennes själstillstånd. Om det blev avbrott, så var de så korta att bara de som kände henne inifrån och ut, märkte något. Nu fanns det bara två sådana kvar: Märtas mamma lever inte längre, och hennes syster, Linnéa, vägrar förstå henne.
När Märta inte är förälskad så känner hon sig som halv. Hennes blick blir tom, tankarna snurrar omkring i huvudet, inget funkar, och hennes kollegor på caféet skruvar på sig och frågar, ibland lite snällt, ibland mer rakt:
Vill du ha lite valeriantdroppar eller något, Märta? Du är så svår just nu.
Märta biter ihop, gnisslar tänder och tänker sura tankar om alla dessa “normala” kvinnor.
Lätt för er! Era män väntar hemma, era barn hoppar runt allihop Och hon? Inget hem, ingen man! Nej, inte ens på gång! Jo, en son, förstås. Men inte är han direkt världsbäst. Tyvärr är det inget positivt med att jämföra honom med kusinerna. Linnéas barn är smartare och bättre. Äldste, Jonas, spelar fotboll och får bara högsta betyg. Och lilla Tuva sjunger och dansar i en barngrupp som far runt på festivaler och tävlingar. Under sina inte ens tio år har hon sett mer än vad deras moster hunnit uppleva på ett helt liv.
Det känns nesligt. Varför är det så? Märta var ju ändå aktiv som liten, gick i scouter, dans och massa annat, men inget fastnade hon tröttnade så snabbt. Hjärtat måste få säga sitt! Självklart slutade hon om det blev trist och letade efter något nytt.
Så måste en leva! Följa det inre! Man får ju inget serverat: Varsågod, Märta, allt är för dig!
Det hade Märta lärt sig tidigt. Hon brukade skratta åt systerns pluggande och var på väg ut på klubb:
Plugga, Linnéa, plugga på! Vem ska vilja gifta sig med dig? Kommer du ihåg vad farmor sa, man ska inte vara smartare än mannen! Pojkarna kollar inte ens åt dig.
Tur det varför ska jag ha någon nu? Och farmor sa faktiskt inte så.
Jo då! Jag minns!
Nej, det var något helt annat. Hon sa att en klok kvinna aldrig visar sig bättre än mannen om hon älskar honom. Det är inte samma sak.
Äh, sluta prata, hjälp mig med håret! Emil väntar!
Märta sprang på dejt, Linnéa tog en bok och la sig i soffan. Två timmars tystnad i huset ren fest.
Linnéa älskade sin syster. Hur skulle hon inte? Märta var ingen elaking. Orolig, känslig, ostrukturerad, visst, men mjukare än Linnéa. Märta tog hem djur från gatan: två katter och en gammal hund, gråtandes för att de skulle få stanna. Föräldrarna gav efter, bara Märta tog hand om dem själv. Hon fixade allt, och frågade aldrig sin syster om hjälp. Ibland tyckte Linnéa att Märta till och med tyckte bättre om djuren än om folk.
Märta, mamma vill att vi hjälper mormor med städningen.
Nej, gör det själv! Jag har fullt upp!
Vad då för något?
Men vad spelar det för roll? Viktiga saker! Sigge haltar, behöver till veterinären.
Han har haltat en vecka.
Och? Det gör det inte okej att byta ut honom mot mormors dammråttor. Hon klarar sig, men Sigge kan inte hjälpa sig själv!
De tvistade till och från. Linnéa åkte till mormor och Märta tog på sig sin finaste blus. Emil väntade, och Sigge var bara en förevändning för att slippa städa.
Skolan gick också olika. Linnéa med högsta betyg, Märta sådär. Helt normalt. Yrkesval var inget val. Märta skulle bli konditor. Hon älskade bakelser och tårtor, kunde stirra på kakfönster tills hon nästan grät. Äta dem var mindre viktigt än att först beundra och sedan återskapa med Play-Doh och fingerfärger.
Systrarnas liv gled isär. Linnéa flyttade in till mormor för att hjälpa henne, nära universitetet, och det passade alla. Mormor fick omsorg, Linnéa sov längre om morgnarna. Hon älskade mormor, var orolig för henne. Hon presenterade sin Erik för mormor först av alla.
Bo kvar, barn! Det finns plats!
Bröllopet var litet men glatt. Linnéa och Erik bodde med mormor, som var öppen med sina planer för bostaden:
Du får ärva min lägenhet, Linnéa. Märta får pappas gamla rum i kollektivhuset. Det är rättvist. Önskar bara jag hinner se era barn!
Det första barnbarnsbarnet fick mormor både se och hålla. Hon gick bort när Jonas just fyllt två. Ett helt år kämpade hon efter slaganfallet, drömde om att gå igen, prata, men hjärtat orkade inte.
Linnéas föräldrar protesterade inte dottern förtjänade mormors lägenhet.
Märta såg heller inget problem. Hon var upptagen av sin senaste romans. Hon brydde sig inte om vem som fick vad. Hon var förälskad!
Fast att kalla det kärlek var att ta i. Hon brann, men han tittade mest åt annat håll. Hon städade, lagade mat, tvättade, men fick aldrig övernatta hos honom.
Jag är gammal ungkarl, Märta. Det är inte så enkelt
Han rullade med ögonen, bad henne röja i “ateljén”, och så fick hon gå hem innan kvällen.
Konsten kräver hela mig! Men du förstår det är så mycket i mitt liv Kärlek, ansvar, jobb Allt snurrar! Jag är utmattad!
Märta nickar, minns sitt sneda porträtt som dammar bakom staffliet. Ingen har målat henne förr. Porträttet är beviset på att hon en gång inspirerat någon.
Det fick hon som minne när hon kom och berättade om barnet i magen.
Den dagen bländar solen henne på vägen, hennes framtidsdrömmar dansar så högt och lätt att hon knappt kan andas. Men så fort hon nämner barnet hugger han av henne:
Vadå barn?! Har du blivit galen?
Allt kraschar. Drömmen spricker, hennes stolthet trampas sönder. Märta ber att få ta sitt porträtt med sig.
Som ett minne
Han tillåter det generöst, och den kvällen river Märta porträttet i småbitar, viskande:
Jag kommer lyckas ändå! Men du troligen inte!
Hur det gick för exet får Märta aldrig veta. Det intresserar henne inte. Barnet, som ändå föddes, blev ingen direkt lycka. Hon försökte hitta drag av fadern hos Isak (sonen), men fann inget. Isak är lugn och eftertänksam. Gillar bollspel på gården och schack. Han hittar själv till schackklubben och går dit efter skolan, medan mamma förvånat undrar:
Men vad gör du där? Det måste ju vara tråkigt!
Isak tycker inte alls det. Spelet är som en dans, vacker i sin enkelhet. Ibland när han analyserar ett parti snurrar han runt i rummet för sig själv, som om han hör en inre musik. Men inte när mamma ser. Märta gillar inte sådana “danser”. Det skrämmer henne.
Dans är inget för pojkar! Sluta genast!
Den enda som förstår Isak är kusinen Tuva. Hon fattar direkt vad hans drömmar betyder.
Hör du spelet? viskar Tuva.
Ja Tyst men vackert.
Jag hör det också. Kom, jag visar!
Så dansar Tuva och visar brodern hur hon tolkar hans logiska musik. Isak känner att han inte är ensam. Någon förstår honom på djupet.
Men barn bestämmer inte själva vem de träffar. Föräldrar styr efter sina hu ms. Märta kunde från en dag till en annan förbjuda Isak att vara med syskonbarnen.
Isak kämpar mot mammans humörsskiftningar. Han strejkar, vägrar äta, tills Märta utbrister:
Gör som du vill då! Sluta gnälla!
Isak fattar länge inte varför hans mamma och moster är osams. Han vet inte att Linnéa alltid hjälpt Märta, men motades ut när Märta blev besviken och dessutom fick veta hur mormors lägenhet blivit fördelad.
Orättvist, jag är lika mycket barnbarn!
Men Märta, jag bad henne aldrig om det! Vill du säljer vi, delar kronorna rättvist! Jag vill inte bråka.
Nej, inga allmosor! Mormor älskade alltid dig mest! Därför fick du allt! Mig har ingen någonsin älskat riktigt!
Märta, kom igen! Och jag då? Och mamma och pappa?
Vad spelar det för roll, om ni inte förstår mig! Behöver ingen lägenhet, vill bara känna att familjen älskar mig!
Märta
Sluta! Orkar inte lyssna!
Såradsamladheten bygger bo mellan systrarna, letar i bådas hjärtan efter gamla irritationer och glömda minnen.
Märta, minns du hur Linnéa fick en docka med rosa klänning när din var grön? Små saker, men de är byggstenar i ditt liv! Det är därför allt blev som det blev. Allt du ville ha landade hos någon annan. Huset du drömmer om är skevt byggt, aldrig riktigt klart. Och den som bygger sitt hus av avund får ont i hjärtat.
Linnéa gnager ibland på sin egen besvikelse, men boet blir aldrig lika kompakt. Hennes förlåtande andetag blåser litet hål på det, letar sig mot systern. Men Märta svarar ofta:
Du är inte min syster! Så gör man inte mot släkt!
Efter föräldrarnas död båda samma år saknar systrarna fotfäste.
Hur kan det vara såhär, Linnéa? De var ju unga!
Märta, livet lyssnar inte, och hälsa klarar man inte alltid. Vi gjorde allt vi kunde. Resten ligger inte i våra händer, svarar Linnéa.
Det är fel! Orättvist!
Livet är ingen rättvis sak. Man tror att alla får vad de förtjänar, men
Just det! Det stämmer verkligen inte.
Under en tid blir det lugnare mellan systrarna, när Linnéa låter Märta få föräldrarnas lägenhet. Märta fixar pappren.
Jag trodde du skulle ta den också.
Varför tror du så? Vi är väl släkt?
Ingen aning. Men du har aldrig förstått mig.
Och du aldrig mig Men är det så viktigt?
Ja! Om man inte förstår varandra, varför ska man då vara tillsammans?
För att försöka förstå! Inget i livet är gratis, det vet du väl!
Det vet jag bättre än någon! Allt är lätt för dig: man, barn, hem. Och jag jämt ensam!
Märta, så är det inte! Och Isak då?
Vad då Isak? Han är bara hos dig, han bor knappt hemma. Jag jobbar jämt.
Han trivs hos oss. Det är lugnt
Just det! Det är typiskt dig! Varför antyder du att jag är en dålig mamma? Vad har jag gjort dig så ont?
Märta, sluta skrika! När har jag sagt att du är dålig? Hittar du bara på?
Hela tiden! Du och dina duktiga barn! Medan jag nej, vi duger inte! Och min Isak Han drar bara iväg!
Men snälla nån, Märta! Hör du dig själv?
När Erik hämtar sin fru sitter hon ensam och gråter.
Varför behandlar hon mig så? Vad har jag gjort henne?
Erik vaggar om henne:
Det handlar bara om sår, hjärtat. Livet har inte slipat av henne än.
Säg inte så! Tänk om något händer på riktigt, Erik. Jag är rädd om henne.
Det är bra! Du bryr dig. Märta förstår ännu inte vem som älskar henne mest kanske aldrig. Men du, du är ändå hennes syster, och kommer alltid att älska henne.
Jo, och det gör jag. Vem annars? Isak är för ung.
Bättre en dålig fred än ett bra gräl. Linnéa gör allt för att rädda bandet till Märta. Den redan sköra tråden mellan dem får inte gå av.
Män i Märtas liv kommer och går, lämnar sällan något efter sig bara besvikelse.
Märta, oroa dig inte! Vi har ju bara ett fritt förhållande! Det har vi ju sagt, eller hur?
Jo, det hade hon gått med på. Nästan varje man talade ut innan: Han var inte redo, allting var komplicerat, hon svarade ett förstående “jag vet”. Men snart glömde Märta överenskommelsen och när hon blev dumpad, ibland utan ens ett sms, förstod hon ingenting.
Hon kämpar, försöker bli den han vill ha. Om han jagar lär hon sig skjuta. Om han fiskar blandar hon bete och vet snart allt om abborrar.
Hela tiden försöker hon ge någon nycklarna till sitt inre, men ändå vill ingen ta emot dem.
Under dessa romanser bor Isak oftast hos Linnéa. Erik och hon behandlar honom som en egen son. I Jonas rum står en våningssäng, på skrivbordet två datorer. Pojkarna spelar datorspel på nätterna och vrålar:
Tuva! Du är för snabb! Spela på lag med oss! Det är meningslöst att tävla mot dig själv!
Linnéa, när hon berättar om Isaks framsteg för systern:
Han är jättesmart, Märta. Han borde söka till mattekurs.
Det räcker med den vanliga skolan. Jonas och han går ju tillsammans, du har koll på dem.
Isak får åka långt hem om han sover här. Han är ofta trött.
Låt honom bo hos dig lite. Du vet läget, äntligen börjar det lösa sig för mig.
Okej. Visst. Han kan stanna.
Tack! Kalle är jättefin, han vill bli en familj!
Har han friat?
Inte ännu, men det är på gång! Nu får ni inte lägga er i. Hjälp mig! Det är min chans!
Linnéa slirar på sanningen. Hon gillar inte Kalle. Han är överlägsen, skämtar underligt, ibland så elakt att Linnéa inte vet vad han menar. Märta märker inget, hon är helt uppslukad. Isak glider ifrån henne, söker sig ännu mer till Linnéas familj.
En dag får Linnéa av en slump veta att Kalle försöker få Märta att sälja lägenheten och dela pengarna.
Det är en vanlig kväll. Skorna ligger huller om buller i hallen. Jonas och Isaks kängor är dyngiga. Linnéa muttrar:
Pojkar! Vem är hemma? Vad är detta?
Tuva kommer från pojkrummet, slår igen dörren snabbt.
Mamma
Vad är det?
Ingen fara, mamma, men eh vi har lagt is på honom, men det har inte hjälpt så mycket
Sedan blir Linnéa orolig på riktigt.
Var är han?
Isak ligger på övervåningen av sängen, vänder sig mot väggen och pressar ett ispaket mot kinden.
Isak, vad har hänt hjärtat?
Inget
Hans röst är sträv och Linnéa förstår att det är något stort. Isak brukar alltid vara öppen. Hon kliver upp och sätter sig hos honom, smeker det blånande ögat.
Släpp in mig Snälla
Jag vill inte prata.
Nu förstår hon, något är helt fel. Hon skickar ut barnen i köket och byter om, återvänder och slår sig ner bredvid Isak på överslafen.
Kalle?
Svaret är självklart. Isak gråter. I hennes famn, behöver han inte skämmas.
Han vet Linnéa förstår. För vilken rättvisa finns när man försvarar sin mamma, och en vuxen man slår en i ansiktet, säger:
Ska du sätta dig upp mot mig? Vem tror du att du är? Torka snoret och lägg dig inte i!
Kalle, hotfull och hårdhänt, vänder ut och in på hela Isaks världsbild. Isak tappar tron. Han minns Tuvas ord:
Man ser det när någon är älskad. Är det så svårt, Isak?
Ja. Svårt
Men du ser ju musik, du vet.
Ser jag?
Kanske är det annorlunda med kärlek. Den liknar musiken, säger de…
Kanske förstår inte alla det…
Tror du din mamma varken hör eller ser den?
Nej. Hon vill, men hon kan inte
Jag tycker synd om henne.
Jag med!
Isak kastar sig mot Kalle för att skydda mamma. Blir lätt undanputtad. Isak lämnar rummet, försöker svälja tårarna, rädd för att han som kille inte “får gråta”. Kalle hånar:
Vad lipar du för? Städa upp istället!
Till slut packar Isak sin skolryggsäck och sticker till Linnéa.
Linnéa ringer Märta, får inget svar. Hon bestämmer sig Erik, vi måste köra till Märta. Barnen stannar hos Isak.
När Märta möter henne i trapphuset gråter hon, förbannar sitt liv. Kalle har dragit, sagt hemska saker.
Du förstår inte! Jag älskar honom! skriker Märta.
Vem? Han som slog ditt barn?! Märta, har du tappat förståndet? Visst, sök lyckan, men vad har Isak gjort för fel? Det är din son!
Han är ju mest din! Han bor nästan bara hos dig! Allt är ditt fel! Du tog allting!
Vad tog jag?
Mitt liv! Mina nycklar!
Vilka nycklar?
Linnéa hajar plötsligt till, ser systrarna utifrån: två vuxna kvinnor som skäller på gården. Hade deras föräldrar och mormor velat se det såhär?
Hon sänker rösten:
Vilka nycklar, Märta? Vad menar du?
Nycklarna till lyckan gråter Märta. Du har dem! Jag har inga
Nu börjar Linnéa fatta. Hon andas djupt, går fram till Märta, kramar henne, som deras mamma brukade göra.
Kom hit nu Märta, du är så
Dum? Ville du säga det?
Nej. Så lättsårad. Så törstande efter kärlek. Men jag kan inte förstå att du tänker välja någon före ditt barn, Märta. Det är inte rätt. Och nycklar Jag har inte tagit något ifrån dig! Jag har fullt upp att fatta mina egna. Om det är någon skillnad mellan oss så är det denna:
Vadå?
Du försöker alltid ge bort dina nycklar. Jag håller fast vid mina.
Vilket är rätt?
Vet inte. Det visar sig nog med tiden.
Fast det har det väl gjort Vad ska jag göra nu? Ingen behöver mig.
Jag Isak. Räcker det inte?
Kanske jag vet inte.
Börja där. Resten kommer.
Och om det aldrig gör det?
Då har du fel nyckel till fel dörr. Men vill du leva hela livet i hallen, bredvid dörren du aldrig prövar öppna?
Nej!
Bra! Vill du träffa Isak?
Han kommer inte förlåta mig
Märta, Isak förstår mer än du tror. Men ni måste prata. Han är sårad.
Jag förstår
Så, gör något! Du är hans mamma.
Linnéa!
Vadå, Linnéa? Kom nu! Erik, ge henne näsdukar, de ligger i handskfacket. Så kan vi dra hem till barnen!
En dag möter Märta rätt man. Det blir sent i livet. Kanske bor Isak kvar hos Linnéa, väljer den trygga familjen framför en okändhet med en nyfödd lillasyster. Men Märta gör sitt bästa för att han ska veta att han är älskad och väntad. Hennes nya livskamrat är klok, ger Isak tid, bygger broar till honom som håller mycket bättre än några biologiska band.
Och när Isak, innan lumpen, står med tårfyllda ögon på Stockholms Central, omfamnar han familjen där och ger sin låtsaspappa ett fast handslag:
Ta hand om mamma!
Den långe mannen, lite grå vid tinningarna, nickar allvarligt.
Ta hand om dig själv, pojk. Vi väntar.
Jag vet.
