Nyårsmiraklet
31 december
Klockan närmade sig elva på kvällen, och jag stod och såg min fru, Ann-Sofie, kasta oroade blickar mot mig.
Erik, kan du förklara för mig hur du kunde glömma? Jag har ju sagt det flera gånger i morse och skickade till och med ett sms, suckade hon besviket.
Jag stod där i dörröppningen till köket och försökte krysta fram någon slags ursäkt.
Ja, jag vet inte riktigt Ann-Sofie Det bara försvann ur huvudet, försökte jag.
Men telefonen då?
Jag plockade aldrig upp den, så jag såg inte att du skrivit.
Jag såg hur hennes frustration växte.
Så, ett nytt bilbatteri till Volvon glömde du inte, men att köpa ett paket till Matilda det gled dig bara ur minnet?
Jag är ledsen… Verkstaden stängde tidigare, jag fick skynda mig. Förlåt, viskade jag.
Ibland undrar jag om den där gamla bilen är viktigare för dig än Matilda.
Ann-Sofie slog sig ner vid köksbordet med en tung suck och kastade en blick på köksklockan fem i elva.
Det var sent, och jag kände mig urusel. Inte blev det bättre av att veta att situationen nu var hopplös: allt hade ju stängt.
Du vet ju att jag älskar Matilda, försökte jag. Det blev bara så här den här gången Jag glömde det händer ju folk!
Det händer inte mig, Erik! Ann-Sofie höll rösten låg för att dottern inte skulle höra.
Jag tog ett steg fram för att lugna henne, men hon vände ryggen mot mig och började hälla upp potatissalladen den där klassiska med ärtor och äpple som hon gjort halva dagen för att glädja oss.
Jag hade väl en känsla av att jag borde gjort det själv, muttrade hon lågt. Men jag vågade hoppas att du tog ansvar, Erik.
Jag förstår att jag klantat mig. Men allvarligt jorden går inte under. Vi får väl säga till Matilda att
Säg vadå? Att pappa har sämre minne än farmor? Eller att batteriet var viktigare än hennes julklapp?
Vi kan säga att jultomten haft för mycket att göra, så han hinner komma i morgon istället, föreslog jag.
Men var ska du få tag på något? Inga affärer har ju öppet på nyårsdagen. Möjligen ICA.
Jag förstod hennes ilska; traditionsenligt hade vi varje nyår sedan Matilda kom till världen smugit in presenter under granen. För henne var det det största. Kartongen med rött snöre öppnades alltid med den där barnsliga förtjusningen.
Redan idag hade hon krupit runt granen flera gånger för att se om hennes paket från tomten kommit.
Undrar vad tomten ger mig i år?… Tänk om det är en cykel som Isak i huset bredvid har Eller kanske inlines, det vore nästan lika kul!
Jag log åt henne. Jag hade bett Erik köpa just inlines men det glömde han alltså på grund av det där fördömda batteriet.
När jag sedan vid niotiden frågade om presenten såg han ut som om han plötsligt klev in i verkligheten igen och insåg sitt misstag fullt ut.
Låt oss inte låta detta sabba hela kvällen, försökte jag och lade en arm om Ann-Sofie. Jag kan själv förklara för Matilda i morgon.
Hon svarade inte, fortsatte bara duka tyst med blanka ögon.
Jag trodde ju hela tiden att han gömt paketet någonstans för att överraska Nu var det för sent ingenstans fanns det att köpa en passande present.
Ska jag hjälpa dig?
Nej tack, du har “hjälpt” nog
Just då kom Matilda studsande in till köket, överlycklig efter att ha sett varenda svensk nyårstecknad film.
Mamma, pappa! Mindre än två timmar kvar till tolv snart kommer tomten med min present!
Ann-Sofie kastade en skarp blick på mig, men vände snabbt bort ansiktet för att inte visa besvikelsen inför dottern.
I samma stund bestämde hon sig ett kuvert med ett par hundralappar i, och texten “Till Matildas inlines” skulle hamna under granen.
Det var verkligen inte magiskt, men bättre än ingenting.
****
Vid elvatiden satte vi oss vid långbordet, och just då knackade det plötsligt på dörren.
Har du bjudit någon, Erik? frågade Ann-Sofie.
Nej, kanske grannarna? Jag går och kollar slå du upp äppelcider så länge.
När jag öppnade dörren stod där en skäggig man i sliten röd jacka. Han var långt ifrån en klassisk Tomte. Mer hemlös. Det syntes och kändes på doften.
Vad vill du? Har du gått fel eller är du här för att tigga? Jag säger direkt, jag har inga mynt till övers.
Nej, nej, har inte tänkt be om pengar, log mannen diskret.
Jag hade svårt att tro det. Han såg ut att ha klarat sig på gatan länge, men han såg ändå rätt glad ut.
Vad vill du i så fall?
Jag gick ut och stängde dörren bakom mig för att dölja doften för familjen.
Jag hittade en kattunge i trappuppgången, sa han och tog fram ett liten, vit pälsboll ur jackan. Är det er?
Jag skakade på huvudet och log.
Nej, vi har aldrig haft djur hemma och jag har aldrig sett den där katten.
Men vill ni inte ta honom ändå? Han är ju fin. Har ni en dotter, så kommer hon älska honom
“Jaha, haha, nu ska han bli av med katten,” tänkte jag men tackade vänligt nej.
Nej tack, vi klarar oss utan.
Då sa mannen tyst:
Nåväl, då lägger jag honom bland kartongerna vid återvinningen.
Jag ryckte till.
Men herregud, varför lämna en liten kattunge där? Låt honom vara i porten i stället.
Nej, han åker ändå ut, så bättre bland kartongerna där finns både mat och skydd.
Handen på hjärtat, jag har aldrig varit särskilt svag för djur men när han sa så kände jag något knyta sig i magen.
Innan jag hunnit tänka efter grabbade jag tag i katten.
Ge hit honom! Du ska inte slänga ut honom.
Mannen log brett och bugade lätt innan han försvann nerför trapporna.
****
När jag kommit in igen kikade Ann-Sofie och Matilda nyfiket från köket.
Det tog tid! Vem var det?
Inga problem, svarade jag och försökte dölja kattungen bakom ryggen, för jag visste att Ann-Sofie riskerade att slänga ut både katten och mig om hon fick veta. Jag behövde tid att komma på en smart förklaring.
Vem var det?
Jo, det var Viktor på våning fem. Han frågade om råd om bilbatterier.
Jaså, du är ju experten, sa Ann-Sofie torrt. Kom nu, maten kallnar.
Så snart de försvunnit till köket sprang jag mellan rummen med katten. Balkongen var för kall, toaletten för osäker, barnrummet och vårt sovrum för riskabelt kvar blev vardagsrummet.
Jag fick snabbt ner katten på nedersta hyllan i bokhyllan, lät dörren stå lite öppen och sprang till bordet.
****
Gott Nytt År! hördes ropen utanför fönstren.
Vi kramade om varandra. Matilda skuttade iväg när vi skålade, direkt mot vardagsrummet. Då kom Ann-Sofie på att hon glömt kuvertet, och gav mig åter en bister blick.
Du får trösta henne nu!
Men så, nästan samtidigt, hördes Matildas glädjetjut:
Mamma! Pappa! Kom snabbt tomten har lämnat ett paket!!
Vi rusade efter. Och där satt hon, på golvet vid granen, med en liten, vit kattunge i famnen. Tårarna blänkte av lycka.
Jag har önskat mig en kattunge i flera år, och tomten har lyssnat! Han ska heta Snöboll!
Ann-Sofie såg på mig, och hennes blick var oväntat mild.
Vad har du nu hittat på?
Snälla, bli inte arg Jag viskade jag.
Arg? Säger du det? Titta på Matilda så lycklig! Kunde du inte ha sagt att du förberett en överraskning, din klant! Hon kramade om mig och kysste mig på kinden.
Jag bara stod där och kunde knappt tro att jag kom undan så lätt. Ja, det sägs att på nyår tänds mirakel för nu var både dottern och min fru glada igen. Allt tack vare en kattunge och
Då slog tanken mig den hemlöse.
Jag stack till Ann-Sofie en påse och viskade lite om min plan.
****
På bänken bakom huset satt den skäggige och hans vän, och de pustade ut.
Jaha Jörgen, vi hann placera alla kattungar idag. Tur ändå, sade den ena och tog av sig mössan.
Ja du, Bengt, det här var nog smart, det där med kartongerna, skrattade den andre.
Jag var rädd att folk skulle bli arga, men… Jo, bara någon som faktiskt bryr sig om djur tar hem en katt så där.
Allt blev ju bra till slut. Småttingarna hamnade till och med i varma hem!
Folk gick förbi, några önskade gott nytt år eller log, istället för att som vanligt ge dem onda ögat.
Då dörren öppnades kom jag utspringande, vinkade och sprang fram till bänken.
God fortsättning, mina vänner!
Jag räckte över en stor matkasse och en flaska äppelmust till dem.
Vi ville tacka er för kattungen. Här är lite gott till nyår.
Bengt och Jörgen log tacksamt.
Måste erkänna, vi trodde inte vi skulle få fira så här gott
Men var firar ni?
Det blir nog i källaren, där är varmt.
Nej, kom med mig.
Jag ledde dem till mitt garage och bjöd in med värmefläkt och bäddsoffa.
Här får ni fira. Bilen kan stå ute det är nyår. Och jag kommer förbi i morgon. Kanske kan jag hjälpa er på något sätt.
Jörgen såg på Bengt och log, nästan förvånad.
Det här var oväntat… Men ibland sker det mirakel.
Ja, den här nyårsnatten blev verkligen något extra och gav mig insikt om att ibland blir det inte som man tänkt sig, men det kan ändå bli bättre än man vågat drömma. Hjärtat blev lite större och det är kanske det allra viktigaste.
