Glädje till extrapris
– Tack, mamma. – Gustav ställde sig upp från bordet och sträckte på sig. – Jag ska ta en liten sväng med bilen. Oroa dig inte, jag ska vara försiktig, och det är ju knappt några bilar ute nu på kvällen.
– Sedan du köpte den där bilen har du inte gjort annat än åkt runt. Det är dags för dig att gifta dig. Man kan verkligen säga att en mans första kärlek är hans bil.
– Mamma, börja inte nu. – Gustav gick fram och gav henne en kram. – Du vet hur länge jag drömde om en egen bil. Låt mig bara få njuta av den lite till, så ska jag börja tänka på familjeliv. Det lovar jag.
– Jaja. Snart trettio år gammal och leker fortfarande med bilar. – Modern strök honom över håret. – Gå nu då.
Gustav klev ut från porten, gick fram till sin bil och borstade bort de fluffiga snöflingorna från vindrutan. Han hade haft körkort länge – pappa lät honom köra den gamla Volvon tills den totalhavererade. Så erfarenhet hade han. Men Gustav hade ännu inte riktigt fått njuta av känslan att äga en egen bil.
Han hade sparat länge, sedan letat noggrant. Nu åkte han ut varje kväll, ibland ut på landsvägarna. Om någon stod och lifdade vid vägen, stannade Gustav och tog med dem – utan att ta betalt.
Han satte sig bakom ratten, vred om tändningen och njöt av motorljudet. Sedan skruvade han upp volymen på radion och lirkade sig sakta ut från gården.
I strålkastarnas sken glittrade snöflingorna som dansade mot vindrutan. Vintern hade kommit plötsligt i år, och på bara några dagar hade det hopat sig en massa snö. Gustav körde runt utan mål tills han såg en kvinna med barn som lifdade vid vägen. Han sänkte radion, stannade och vevade ner rutan på passagerarsidan.
– Skulle du kunna köra oss till Byggmästaregatan? – Kvinnan tittade in genom fönstret.
Hon var ung och söt.
– Hoppa in. – Gustav nickade mot passagerarsätet.
– Hur mycket kostar det? Det är ju en bit, eller hur? – frågade hon och lutade sig fortfarande mot rutan.
– Oroa dig inte. Jag tar inte betalt av vackra kvinnor. – När han såg hur hon ryggade tillbaka, skyndade han sig att lugna henne. – Hundra kronor, är det okej? Sätt dig nu, jag bits inte, skrattade han.
Kvinnan öppnade bakdörren och först in sin femårige son innan hon själv satte sig. Gustav körde ut på huvudvägen.
– Hur många hästkrafter har den? – frågade pojken bakom Gustav.
– Hästkrafter? – upprepade Gustav. – Det vet jag faktiskt inte.
– Hur kan du inte veta det? – envisades den nyfikne passageraren.
– Du förstår, när jag köpte bilen tittade jag mest på att den skulle se snygg ut och att det skulle vara bekvämt att sitta i den. Motorns effekt var inte så viktigt. Men du verkar ju vara en expert? – Gustav skrattade.
– Det är jag, förklarade pojken stolt.
– Vad heter du då, bilkunnige man? –
– Emil. Och du?
– Där ser man. Jag heter Gustav. Förlåt, men jag kan inte skaka hand just nu. – Gustav blev road av samtalet.
– Sluta nu, Emil. Bli inte till besvär för … – kvinnan avbröt sig.
– Låt honom hållas. Vilken fin son du har. Emil … mysig och fin. Det blev nästan en ordlek. – Gustav mötte hennes blick i backspegeln.
Plötsligt kändes det varmt och glatt där hjärtat slog.
Staden lystes upp av butiksfönster och gatlyktor. Utanför köpcentren stod redan julgranar, blinkande med tusentals färgglada lampor. Det var fortfarande en månad kvar till nyår, men feststämningen hängde redan i luften.
– Stanna här, vid det här huset, sa kvinnan från baksätet.
– Vill du inte att jag ska köra fram till porten? – Gustav tittade i backspegeln igen, men hennes blick var riktad åt sidan.
Han stannade bilen vid början av det långa niovåningshuset.
Kvinnan klev ur och höll dörren öppen medan hon väntade på sonen.
– Emil, skynda dig nu.
– Kommer du och hämtar mig imorgon? – frågade pojken med gråten i halsen.
– Jag hämtar dig på söndag. Och gråt nu inte, så blir du snuvig. Jag har bråttom, vet du. Kom nu.
Emil kröp långsamt ut ur bilen. Gustav klev också ur.
– Här. – Kvinnan räckte honom en hundralapp.
Gustav tog sedeln, vek ihop den och stoppade den i jackfickan.
– Jag ska spara den som en lyckotalisman, sa han allvarligt och sträckte fram handen mot Emil som äntligen kommit ut. – Hejdå.
– Hejdå. – Emil lade sin lilla varma hand i Gustavs stora handflata.
– Kom nu. Farmor har väntat länge nog. – Kvinnan drog Emil med sig.
Efter några steg vände Emil sig om, och Gustav vinkade. Då såg han hur en man klev ur en av bilarna på parkeringen, gick fram och kysste Emils mamma. Sedan sträckte han fram handen mot pojken, men Emil vände sig bryskt bort.
»Hon har en dejt, och pojken är svartsjuk. Och han verkar inte gilla mammas nya kille«, tänkte Gustav, och den tanken gjorde honom glad.
Han satte sig i bilen igen och skruvade upp volymen. Kent sjöng: *”Den första gång jag såg dig, då visste jag direkt …”* I bilen fanns en svag, behaglig doft av parfym. Gustav tittade i backspegeln, som om kvinnan fortfarande satt där. Men baksätet var tomt.
Lusten att köra runt försvann. Låten började irritera honom, och Gustav bytte kanal. Han kunde inte sluta tänka på kvinnan. Hon var inte mer än vanligt söt. Men varför fastnade han för henne?
För några år sedan hade han blivit kär i en äldre kvinna med en stor dotter. Gustav friade till henne och tog hem henne för att träffa sin mamma.
– Hon är äldre än du. Hon har ett barn. Du är ung, snygg, kan du inte hitta någon yngre? Snälla, gör inte ett misstag … försökte mamOch när det första ljuset av det nya året nådde fram genom fönstret, visste Gustav redan att denna natt hade gett honom mycket mer än bara en fest – den hade gett honom en chans till kärlek, om han bara vågade ta den.
