Min son tog hem sin nya fru med två barn. Nu är varje dag en ren mardröm för mig.
Tre år har gått, och det känns som en evig natt jag inte kan vakna ifrån. Allt började när min son Erik, 35 år gammal, flyttade in sin nya flickvän i vår tvåa i Stockholm. Hon heter Lovisa och har två barn från ett tidigare förhållande. Först sa han att det bara var tillfälligt. Tillfälligt. Vi kvinnor tror ju alltid på det ordet, eller hur?
Tre år senare bor det inte bara en familj här – det är en hel armé: jag, min son, hans fru, hennes två barn, och… nu väntar hon ytterligare ett. Gud verkar ha bestämt att jag inte ska få någon ro eller trivsel på mina gamla dagar. Kanske straffar han mig för något.
Lovisa är inte sjuk eller handikappad, hon är strax över 30. Men jobba? Nej, det vill hon inte. Hon säger hon är ”upptagen med barnen”. Fast samtidigt går barnen till förskolan varje morgon. Men inte Lovisa. Hon går inte till jobbet – hon går ut och promenerar, hänger med kompisar eller fixar naglarna. Vart hon tar vägen egentligen? Ingen aning.
Erik försäkrade mig först att de skulle fixa papper, hon skulle skaffa jobb, och sen hyra en egen lägenhet eller ta ett bolån. Jag trodde honom. Jag är ju hans mamma – jag hoppas alltid. Men ett år gick, sen två, och nu börjar det tredje. Inget har förändrats. Exakt noll. Förutom att Lovisas mage blivit större.
Jag kan inte säga att hon är elak mot mig. Hon är inte otrevlig, pratar artigt. Men hon gör ingenting hemma. Inte dammsuga, inte diska, inte laga mat. Inte ens barnen sköter hon ordentligt – hon sätter på tecknat, ger dem något i händerna och sitter i telefonen. På kvällen blir det tyst från henne men skrik från barnen.
Allt husarbete faller på mig. Jag går upp fyra på morgonen. Jobbar som städerska på två kontor, åker hem vid åtta, och innan jag ens hunnit dricka te måste jag städa, tvätta, laga mat. Medan alla är borta skrubbar jag köket ensam så det inte klibbar av smuts, tvättar kläder, lagar lunch. För vid lunch kommer Erik och Lovisa hem – de måste ju äta. Sen är det mer arbete, middag, och först vid nio kan jag äntligen slappna av. Ibland står jag bara i köket och gråter. Av utmattning.
Min pension går åt till hyra och mat. Eriks lön räcker inte för en sådan här skock. Och Lovisa är förstås ”i föräldraledighet” – fast redan innan hon ens gick dit.
Nyligen försökte jag prata med Erik. Sa att lägenheten är för liten, att vi är för många, att jag är trött och inte mår bra. Jag hamnade till och med på sjukhus – fick högt blodtryck mitt i matlagningen. Läkaren sa bestämt att jag måste ta det lugnt. Men han ryckte bara på axlarna och sa:
*”Mamma, du bor inte här ensam. Lägenheten är min också. Vi tänker inte flytta. Det finns inga pengar. Så du får stå ut.”*
Så det var det samtalet.
Sådan är tacksamheten.
Sådan är min son.
Jag funderar på att flytta. Ta lån, skuldsätta mig, men hitta ett eget hörn. Även om det är mindre, även om det är gammalt. Bara det är tyst. Bara jag är ensam. För jag orkar inte mer. Jag klarar inte av ytterligare ett barn i det här huset. Här lever vi inte – här överlever vi.
Jag lever inte längre. Jag betjänar. Jag är en slav. I mitt eget hem. Under mina sista år. Och det värsta är att ingen, absolut ingen av dem, ens funderar på hur jag mår. De lever bara. Och väntar på att jag ska laga mat, städa, och vara tyst.
Jag vill skrika, men jag biter ihop. Jag orkar inte, men ändå fortsätter jag. För annars blir det smutsigt, hungrigt, kallt. För jag är mamma. För jag är mormor. För jag är ensam.
