Föräldrarna kände jag bara till från gamla foton i fotoalbumet. Min mamma gick nämligen bort när jag föddes, och pappa förkrossad över förlusten av sitt livs kärlek ville inte ens se på mig och avstod helt från sitt faderskap. Morfar plockade upp mig från BB och blev min räddande ängel och vårdnadshavare.
Morfar hade dock sitt jobb och kunde inte bara säga upp sig, så han anlitade en barnvakt åt mig. Hon tog hand om mig tills morfar kom hem på kvällarna. Så småningom började jag på förskolan och allt blev enklare. Åren rullade på, och morfar och jag kom förvånansvärt bra överens vi grälade knappt, och kompromissen var vår bästa vän, även under min vildare tonårstid. Jag var alltid innerligt tacksam över att jag hade honom. Bara tanken på vad som kunde ha hänt om han inte funnits där, gav mig kalla kårar.
Min huvudsakliga tacksamhet visade jag förstås genom att hjälpa till hemma och plugga flitigt. Morfar brukade stolt berätta för alla om hur hans barnbarn skickades till alla möjliga matteolympiader och idrottstävlingar.
Han hjälpte mig även att hitta min bana i livet. Jag hade länge varit nyfiken på biologi, men visste inte riktigt vad jag ville satsa på. Morfar presenterade mig därför för en gammal vän en högt uppsatt läkare på Karolinska och efter samtalet med henne förstod jag att det var det här min själ ville.
Universitetsåren försvann i ett nafs bland kurslitteratur och labbrockar. Praktiken gjorde jag på ett av Stockholms finaste sjukhus. Det var tufft ibland att vara ung och aspirerande bland grånade professorer med hornbågade glasögon men jag klarade mig, och till och med specialiserade mig till neurokirurg!
Direkt efter examen hörde chefen för ett nystartat privatsjukhus på Östermalm av sig och erbjöd mig jobb. Bara en dåre hade tackat nej till ett sådant erbjudande! Sedan följde många långa arbetsdagar och otaliga operationer ingen av dem blev misslyckad, vill jag gärna skryta med. Efter bara ett år stod jag och föreläste för till och med de mest inbitna veteranerna, och inom tre år började mitt namn dyka upp i internationella läkartidningar. Morfar och jag var knappt chockade när jag fick jobberbjudande från ett toppsjukhus i USA. Vi funderade ett tag och bestämde oss: nu provar vi vingarna!
Vi flyttade alltså till andra sidan Atlanten. Morfar stod dock inte ut i längden han längtade hem till sina havregryn och surdegsbröd, så han packade väskan och åkte tillbaka till Sverige. Själv hade jag stannat om det inte vore för Theo, min stora kärlek, som jag träffade under en föreläsning. Han var kirurg på ett annat sjukhus. Vi började som vänner, sex (eller kanske tolv) fikadejter senare var vi mer än så, och till slut flyttade vi ihop.
Vi bestämde oss för att gifta oss hemma i Sverige jag ville nämligen att min morfar skulle följa mig till altaret. Jag försökte få honom att flytta över till oss igen, men han skakade bara på huvudet och sa att när ens år är räknade, vill man bli begravd på hemmaplan.
Den där dagen, när Theo och jag suttit hela dagen och spelat Fia med knuff med morfar (och han, förstås, alltid vann), så ringde min pappa. Han började samtalet med ett grattis till giftermålet, men jag orkade inte riktigt höra på hans hyckleri utan frågade rakt ut vad han egentligen ville. Han svarade:
Jag vill ha pengar, lilla gumman! Du lever ju som en drottning nu. Träffat en rik karl borta i utlandet, och nu badar du i stålar. Så vad kostar det att ge lite till sin egen pappa?
Jag fick nog, la på luren och blockade hans nummer snabbare än man hinner säga Swish.
Hur han ens vågade ringa och prata om familjeband är för mig en gåta han som dumpade mig när jag var bebis.
Jag har två människor jag räknar som familj och skulle göra allt för dem, men pappa? Han är ingen.
