Nu får ni ju ett eget barn, så nu är det dags att lämna tillbaka henne till barnhemmet.
När ska min son äntligen få sin arvinge? frågade Birgitta Eklund, min svärmor, med irriterad blick mot mig där jag satt vid köksbordet och försökte jobba på datorn.
Du vet lika väl som jag att vi har försökt i tre år, suckade jag tungt. Varje gång vi ses så undrar hon samma sak. Vad kan jag göra? Läkarna säger att varken jag eller Henrik har några problem.
Just det, ni har varit gifta så länge men inget barn syns till, sa Birgitta och log snett. Du verkar ha haft ett rätt vilt förflutet.
Birgitta, vad menar du egentligen? Jag kunde inte hålla mig, stängde igen laptopen med en smäll. Det blir inget mer jobb idag. Har du sett mig göra något som gett dig anledning att säga så? Och förresten, sluta tala till mig på det där sättet!
Och vad ska du göra åt det? Snyftade hon hånfullt. Ska du springa och klaga till Henrik? Är du inte rädd att han tar min sida? Jag är ändå hans mamma.
Svaret blev ett ljudligt dörrslag. Självklart tänkte jag inte säga något till Henrik. Inte för att jag trodde han skulle hålla på sin mamma, jag vill bara inte att han ska bli ledsen.
*******
Redan första gången jag träffade Birgitta märkte jag att vi aldrig skulle komma överens. Hon störde sig på allt med mig. Tyckte jag såg alldeles för vanlig ut, klädde mig tråkigt, lagade inte god mat Listan var lång och kunde göras längre. Hon försökte påverka Henrik att lämna mig, men han stod lyckligtvis på sig.
Vi gifte oss ändå. Hon lugnade sig något, särskilt när vi flyttade till en egen lägenhet långt bort från deras villa.
Men knappt ett halvår hann gå innan hon hittade något nytt att klaga på vi hade inga barn.
I början försökte jag skämta bort det, sa att vi ville vara unga och fria ett tag till. Ville bygga vår karriär. Birgitta tvärvägrade. Man skulle skaffa barn så snabbt som möjligt. Och helst fler än ett.
Tillslut gav jag efter för pressen. Men det gick inte, hur vi än försökte. I tre tunga år gick jag på olika undersökningar, åt mediciner, bytte klinik, men inget hände.
En av läkarna antydde att det kunde bero på psykisk stress. Birgitta bara skrattade åt det, och tyckte jag skulle byta läkare.
******
Efter ännu ett tungt samtal med Birgitta satt jag och slöscrollade genom sociala medier för att inte tänka. Alla de där bebisbilderna rev till i mig. Jag ville verkligen ha ett barn, och inte för min svärmors skull för min egen.
Då fastnade mitt öga på ett inlägg om ett barnhem utanför Uppsala. En kvinna berättade om alla barn som saknar både mamma och pappa…
Jag stannade upp. Skulle jag kunna älska någon annans barn som mitt eget? Jag såg för mitt inre en liten flicka leende mot mig med händerna utsträckta. Bestämd satt jag närmare tangentbordet och började söka på adoption i Sverige.
Massor av papper, hälsokontroller, intervjuer Men rädslan för byråkrati vägde lätt mot längtan efter barn.
Bara Henrik återstod att övertyga. Jag var nervös, men han tog det nästan förvånansvärt lätt och sa att vi skulle försöka hitta en så liten som möjligt, en baby om det gick. Så blev det.
Några månader senare kom lilla familjen hem med sitt nyaste tillskott fem månader gamla Linnea, som vi direkt älskade. Birgitta var förstås rasande och ville inte veta av Linnea, men Henriks hot om att vi skulle flytta långt bort fick henne tyst. Offentligt låtsades hon älska barnbarnet.
Sju år gick. Linnea hade just slutat ettan, fått många vänner och var snäll och omtänksam. Jag var så stolt.
Den sommaren åkte vi alla till Gotland. Solen värmde, vågorna slog mjukt in över sanden, barnen skrattade livet kändes lätt. Framför allt eftersom Birgitta var långt borta och inte kunde förstöra min semester.
Mot slutet av semestern kände jag mig plötsligt svag. Sa inget, ville inte störa stämningen. Men när vi kom hem bokade jag tid på vårdcentralen.
Henrik märkte ändå att något var fel. Han fick oss att åka hem tidigare och lovade att vi kunde resa igen till jul. Jag gav med mig.
Vi blev lika chockade som glada över provsvaret jag var gravid. Linnea blev nog gladast av oss alla och pratade redan om att bli storasyster.
Birgitta fick veta först flera månader senare, när magen började synas. En dag när bara jag var hemma dök hon upp.
Jag tänker inte fråga varför ni inget sagt, sa hon utan hälsning, noga granskande magen. Har bara en fråga.
Vilken då? För mig lät det som hotande ton.
När tänker ni lämna tillbaka Linnea på barnhemmet? Nu när ni får ett eget barn så är det dags att lämna bort henne, sa hon kallt.
Jag började skaka. Hur kunde man säga så om ett barn? Om min dotter, vårt allt?
Är du allvarlig?
Självklart, fnös hon. Så när sker det?
Ut härifrån, väste jag, knappt i stånd att behärska mig. Och kom aldrig tillbaka.
Jag knuffade ut en snopen Birgitta ur lägenheten och försökte samla mig. Skulle jag ringa Henrik? Han hade ett viktigt möte. Men det här måste vi prata om.
***********
Argt åkte Birgitta raka vägen till Henriks arbete. Hon ignorerade sekreteraren och stormade in.
Din fru kastade just ut mig, ropade hon så snart hon kommit in. Som om jag vore någon främling!
Hej, svarade Henrik trött. Vad sa du för att göra min annars så tålmodiga fru så arg?
Jag undrade bara när ni skulle lämna tillbaka Linnea till barnhemmet. Ni får ju ett eget barn nu, då behöver ni lägga era resurser på det.
Har du blivit galen? frågade Henrik med hårt sammanbitna käkar. Linnea är min dotter, oavsett vad du tycker. Vi får aldrig för oss att lämna henne.
Men hon är bara ett fosterbarn. Hon är ju dessutom redan stor. Hon förstår nog om man pratar med henne.
Försök aldrig säga något till henne! Henrik slog näven i bordet. Hör du det?
Och hur ska du stoppa mig? svarade Birgitta spydigt på väg ut. Flickan har ingen plats i vår familj. Jag ska se till det.
Henrik satt länge tyst efter att dörren slagit igen. Sekreteraren kikade in och bad om ursäkt för att ha släppt in hans mor, men han svarade inte. Han funderade djupt på vad som nu måste göras.
Han tog till sist upp telefonen
*********
Jag gick sakta genom Slottsskogen med vagnen. Linnea snurrade glatt runt sin lillebror. Hon tog sitt storasysteransvar på största allvar.
På en bänk satt två kvinnor och pratade om sina svärdöttrar. Mina tankar vandrade, förstås, till Birgitta.
Vi har inte setts sedan den där dagen. Henrik packade ihop allt och flyttade oss till Skåne, långt från Göteborg, på bara några dagar. Han insåg att det var enda sättet att skydda Linnea han visste att hans mamma kunde sprida skvaller om adoptionen till andra.
Vi lever lugnt nu. Med vår underbara dotter, en liten son, och ganska snart ännu ett barn.
Henrik pratar ibland med sin pappa. Han berättar att Birgitta ännu inte gett sig, men nu jagar hon Henriks nygifta syster. Jag tycker synd om henne, men hon verkar inte misstycka.
Vi har vårt liv, de har sitt. Jag tittar på min familj och är lycklig. Mer än så kan man inte önska.
