Katarina har gått bort Sönerna har tagit sig ut från Stockholm till byn för minnesstunden.
Tur att de i alla fall dök upp nu, viskar grannarna till varandra. De fick ge sin mor det sista avskedet i alla fall.
När minnesstunden är slut börjar sönerna och deras familjer packa ihop för att åka hem igen. Plötsligt kliver moster Lida, Katarinas syster, in genom dörren.
Moster Lida, det börjar bli dags för oss att åka, säger den äldste sonen försiktigt. Vi måste ju låsa huset, och egentligen borde du också tänka på att bege dig hemåt.
Hemåt? Lida ser häpen ut. Men jag är ju hemma! Jag har ingen annanstans jag behöver gå.
Alla tittar förvånat på Lida.
Rita och Daniel gifte sig och flyttade in hos Daniels mamma.
Bröllopet var enkelt. De bestämde sig för att spara pengarna till framtiden istället för att satsa allt på bostad.
Tidigare bodde de var för sig Daniel med sin mamma i Uppsala, Rita på studenthem. Hon bodde inte hos sin egen mor eftersom hennes mamma levde ett ganska vilt liv
Sin far hade Rita aldrig träffat.
När Daniel gifte sig valde hans mamma att lämna dem ensamma ett tag. Hon tog semester och åkte till sin syster Katarina på landet.
Där trivdes hon alltid. Systern levde ensam sedan maken gått bort och de två vuxna sönerna sällan hälsade på. Det var även sällan de ens ringde.
Kunde de inte i alla fall ringa, tänkte Katarina. Man vet ju aldrig om mamma behöver hjälp. Men de hade så mycket annat för sig, sa de. Egna bekymmer
Katarina var besviken. Skulle det vara så svårt att slå en signal till sin egen mor?
Be om hjälp ville hon ändå inte. Hon klarade sig ofta själv eller bad en granne om hjälp ibland kom systersonen och handlade det mest akuta.
Daniel är händig och brukade hjälpa till förr, men nu har han gift sig och kommer väl också snart att glömma bort sin moster, tänker Katarina bittert. Hennes egna söner har aldrig tagit med sina fruar till henne. Endast på bröllopet har hon mött dem, och några barnbarn har hon ännu inte. De säger att det är för tidigt.
Lilla Lida, så roligt att du kom! Katarina lyser upp.
De två systrarna har trivts bra i varandras sällskap hela livet, även när Lida flyttade till Stockholm och gifte sig där. Katarina blev kvar på landet. Båda förlorade sina män samma år, sedan dess har de förblivit ogifta.
Du får hålla ställningarna här ett tag, min semester börjar inte förrän om en vecka. Varför har inte Daniel och hans fru kommit till byn? Eller har de åkt på bröllopsresa till Medelhavet?
Nej, de sparar sina pengar. Bröllopet var enkelt, de skrev bara på pappren. Rita har ju ingen riktig familj, bara sin mamma, och hon har alltid varit för sig själv. Synd om Rita, hon är en bra tjej.
Och varför tog du inte med dem hit?
De får vänja sig vid varandra först. Jag ville lämna dem lite ifred, de behöver nog en månad ihop utan mig. Jag trodde aldrig Daniel skulle gifta sig, han har ju hunnit bli trettio. Men nu är jag glad. Låt dem leva sitt liv.
Men de har ju redan bott tillsammans länge, ska de då sitta hemma på bröllopsresan? De borde visa frun för mostern! Ring och bjud hit dem. Huset är stort, plats finns. Det är inte långt att resa hem om de inte trivs.
Daniel och Rita kommer efter två dagar. Katarina är ivrig, hennes egna pojkar syns så sällan.
Så glad jag är! Mina söner hälsar aldrig längre, oavsett hur mycket jag ber. De har för mycket annat att göra säger Katarina sorgset.
Rita trivs överraskande bra på landet. Hon minns barndomens somrar hos mormor de slutade när hon var femton och blev tvungen att klara sig själv.
Katarina jobbar på dagarna. Lida lagar mat och vilar, Daniel bygger ihop staketet vid bastun och lägger om taket på vedboden. Rita trivs bäst i trädgården, hela dagarna.
Låt bli nu, Rita, du hinner ta hand om det där senare, min semester börjar snart och då kan jag jobba med landet, säger Katarina.
Det är ingen fara, jag gillar att jobba med händerna. Hos mormor fick jag göra allt möjligt. Gör mig inget. Ni är på semester, vila istället.
Semestrarna gick fort. Gästerna åkte hem, och Katarina blev ensam kvar. Allt var ordnat, men kvällarna blev tomma. Slutligen ringer hon sin äldste son.
Vad har hänt?
Ingenting, jag ville bara höra hur du hade det. Tänkte om ni kunde komma och hälsa på?
Nej, vi har inte tid. Ring lillebror, han kanske inte åker till Mallorca ändå.
Yngste sonen säger samma sak de ska utomlands, men till mamma har de inte tid. Tja, Daniel har ju lovat att komma
Åren går. Daniel och Rita köper en bostadsrätt i Västerås. De glömmer aldrig bort moster utan kommer ofta till byn för att hjälpa till. Barnen tar de med sig. Ibland bor de hela sommaren hos både Katarina och Lida som nu blivit pensionärer.
Katarina får aldrig egna barnbarn. Den yngre sonen har visserligen en son, men det är hustruns barn från ett annat äktenskap. Den äldste har alltid för mycket med karriären, och sedan är det för sent. Sådana barn blev det. Ingen tid för att hälsa på, ingen tid för barn. En gång vart fjärde år kommer de och tycker mamman ska vara nöjd de glömmer henne ju inte!
Tur att hon har Daniel och Rita, och systern Lida.
Så lever de tills Katarina blir sjuk. Behandlingen är dyr, och pengar behövs. Hon ringer yngste sonen och berättar allt.
Mamma, du har aldrig varit på spa, varför börja nu? Hemma är bäst krya på dig!
Daniel och Rita betalar för en vecka på hälsohemmet.
Systrarna får åka tillsammans. Det är trevligare så.
Katarina går bort fyra år senare. Sönerna kommer till byn för minnesstunden.
Nåväl, tur att de åtminstone kom nu, viskar grannarna. Fick säga ett sista farväl till sin mor.
När sönerna och deras familjer börjar göra sig klara för att åka och låsa huset är det moster Lida och Daniels familj som sitter kvar.
Moster Lida, du Vi måste åka snart, säger äldste sonen. Vi borde låsa huset. Du borde säkert också åka nu.
Vadå åka? säger Lida förvånat. Men jag är ju hemma! Jag har ingen annanstans.
Alla tittar förvånat på henne.
Det här är mammas hus, säger yngste sonen. Det är alltså vårt nu. Vi tänker sälja det. Ta nåt på minne kanske en vas eller ett porslinsset. Allt annat slänger vi ändå.
Ni kan ta vad ni vill på minne, men huset gav syster mig när hon blev sjuk. Det skrev vi på direkt när hon kom hem från hälsohemmet.
Gav? Spa? Men hur då? Vi är ju hennes söner!
Nu minns ni? Men var var ni när mamma blev sjuk? Söner
Sönerna åker. De försöker inte ens försvara sig längre. Nu har de ingenstans att komma hem till längre, ingen kvar att ringa.
Lida flyttar permanent in i systerns hus. Hon hyr ut sin lägenhet och hjälper Daniels familj. De kommer ofta och hjälper till hos henne. De är en varm och fin familj fast en sak saknas: Katarina.
Men på något sätt finns hon alltid kvar hos dem. I deras minneNär sommaren kom nästa år öppnade Lida fönstret mot trädgården där syrenerna blommade. Rita satt med barnen under äppelträdet, Daniel rettade till några plankor på det gamla staketet. Fåglar sjöng precis som de brukade när Katarina levde.
På köksbordet stod en av hennes porslinskoppar, fylld med nyplockade smörblommor. Lida satte sig ner, hörde barnaskratten komma in genom det öppna fönstret och log för sig själv.
Det gamla huset var ännu fullt av minnen. På väggarna hängde Katarinas broderade tavlor, och på hyllan låg hennes brev till Lida, prydligt buntade med sidenband. På något märkligt vis hade tomheten Katarina lämnat efter sig blivit till ett rum fyllt av värme. Lida kände ingen ensamhet längre. Det fanns en mjukhet i varje dag, i varje kopp kaffe på verandan, i varje viskning från vinden bland träden.
När kvällen föll samlades hela familjen i köket. Rita la handen över Lidas och viskade:
Det är som om hon fortfarande är här.
Lida log och höll kvar Ritas hand.
Ja. Och vet du så länge vi minns henne, är det här alltid hennes hem. Och vårt också.
Där och då, i skymningen fylld av prassel och ljus, förstod de: vissa band klipper aldrig tiden itu. De skriver bara vidare på nästa kapitel där kärleken bor kvar, i små vardagsstunder som aldrig går förlorade.
