Nu är jag sjuttio år. Ensam som ett finger. En börda för min egen dotter.
— Snälla, kom hem ikväll… Jag behöver dig, annars klarar jag inte av det.
— Mamma, jag är upptagen med jobbet! Trött på ditt gnäll. Okej, jag kommer…
Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Det gjorde ont, så ont. Plötsligt flödade minnena över de sömnlösa veckorna, de långa åren då jag ensam bar allt för att uppfostra henne, min Saga. Jag gav henne hela mitt liv. Är detta tacksamhet?
Kanske är det mitt eget fel. Jag bortskämde henne, lät henne få allt. Och när hon var elva träffade jag en man… för första gången på år kände jag mig som en kvinna, älskad, önskad. Men Saga skapade en sådan scen att jag tvingades bryta, även om mitt hjärta slets i bitar.
Nu är jag sjuttio. Och alldeles ensam. Kroppen är full av krämpor, jag går knappt. Min enda dotter… gift i tjugo år, och det verkar som om hon helst låtsas att jag inte finns. Ja, hon har tre barn — mina barnbarn. Men jag ser dem bara på bilder. Varför? Jag vet inte ens…
— Vad är det nu då? sa Saga irriterat när hon kom in i lägenheten.
— Jag behöver sprutor. Du är ju sjuksköterska, kan du inte…
— Ska jag behöva komma hit varje dag? Driver du med mig, mamma?
— Snälla Saga, jag vågar inte gå ut — det är halt på gatorna…
— Tänker du betala mig då? Jag jobbar inte gratis! Jag tänker inte springa hit och dit utan ersättning!
— Jag har inga pengar…
— Då hej då, mamma. Be någon annan om hjälp!
På morgonen gick jag hemifrån två timmar före läkarbesöket för att hinna till vårdcentralen. Långsamt gick jag längs vägen, andades tungt och torkade tårarna. Jag trodde aldrig jag skulle uppleva sånt…
— Damen, gå före i kön… Går det bra? Gråter du?
En ung kvinna med vänliga ögon stannade bredvid mig i korridoren och lade handen på min axel.
— Nej, kära du, jag gråter av en annan anledning…
Så började vi tala. Jag öppnade mitt hjärta, som om jag stod i bikt. För det fanns ingen annan. Hon hette Lovisa. Som tur var bodde hon bara två hus bort. Efter det började hon hälsa på ofta, hjälpte till med mat och städning.
På min födelsedag kom bara hon. Bara Lovisa.
— Jag kunde inte låta bli att gratulera dig på en sådan dag. Du påminner mig om min mamma… Det blir så varmt i hjärtat när jag är hos dig, sa hon och kramade mig.
Då förstod jag — hon var närmare mig än min egen dotter. Vi promenerade, åkte ut till landet, firade högtider tillsammains. Hon tog hand om mig som sin egen.
Jag funderade länge, men bestämde mig till slut — jag skrev över lägenheten till Lovisa. Först ville hon inte, försökte tacka nej. Men jag insisterade. Det var min tacksamhet för all värme hon givit mig. Jag visste — hon var inte den sorten som hjälper för egen vinning.
Med tiden flyttade jag till henne — det gick inte längre att bo ensam. Vi sålde min lägenhet så att inte Saga skulle kunna stämma Lovisa eller skapa problem.
Och vet ni vad? Min dotter kom på besök först ett år senare. Med anklagelser och hot. Hon skrek att jag var en förrädare, att jag borde dö. Förmodligen hoppades hon på lägenheten, men jag ”besvikit” henne. Då ställde sig Lovisas man i dörren och sa lugnt men bestämt:
— Gå härifrån. Och kom inte tillbaka. Du är inte välkommen här.
Så blev det… Främlingar blev mig närmre än min egen dotter. Det gör ont, det är skamligt, och läskigt hur lätt människor tappar sitt mänskliga. Men om jag fick välja igen, skulle jag välja Lovisa. För hon är min familj. Den riktiga.
